Konservatism vs. liberalism i tappning Martinsson och Norberg.

April 21st, 2009

Igår stod Timbro värd för en debatt i “Kampen om Kapitalismen” mellan Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson. Jag gick därifrån snurrigare än under mitt senaste besök i Hang Over på Liseberg i slutet på nittiotalet. Varför försvarade inte Martinsson den ståndpunkt han så enträget säger sig hålla? Eller var det precis det han gjorde? Aldrig lär vi få veta….

Johan försvarade liberalismens tro på frihet, dess grundpelare, medan, filosof, Martinsson kontrade att det är naivt att inte se konflikten mellan teori och praktik:  liberalismen förhåller sig inte till en verklighet och dess orubbara mekanismer. Martinsson visade på, enligt honom själv, den stora skillnaden mellan liberalism och konservatism som orsak och verkan; för liberalism leder frihet till det goda medan det för konservatism är tvärtom -det goda leder till frihet. Det goda ses här som mellanliggande institutioner, vilka befinner sig mellan individ och stat, och består lite förenklat i de fem f:n: församlingar, föreningar, folkrörelser, företag och familjer. Dessa uppnår man enbart genom att individen slutar prioritera sitt eget självförverkligande till förmån för ett högre syfte. Dvs, sammanfattar han, genom at ge upp friheten.

Men. På frågan “vi kan vara överens om vad frihet är men hur definierar du det goda?”, valde han att citera “De Fyra Rättigheternas tal” av Roosevelt som innefattar yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från rädsla och frihet från nöd. Alltså är det frihet som leder till det goda då innebörden av “goda” bygger på frihet.

Han hävdade också att det skulle råda en form av massiv ego-anarki om vi tillåt frihet som enda princip, oavsett hur många gånger Norberg förtydligade att frihetsprincipen, rätten till individens frihet, är villkorad att du som individ inte inskränker någon annans frihet och dessutom underställd diverse naturlagar. Detta måste ju vara ett ultimat självsanerande påbud på individnivå, ej ovanifrån. Dessutom förutsätter Martinsson svarta livssyn att människor i grunden är onda vilket isåfall, med han som representant för konsvervatismen, är en grundläggande skillnad mellan de två föreställningarna.

Som ett exempel på vad som händer när man ger individen frihet utan att reglera är familjen. Familjen, oavsett konstallation, är för Martinsson ett viktigt gott. Han, som har tre egna barn, menade på att alla som varit där vet att det är 5-10 år av helvete, man vill ge upp. Men det ska inte vara så lätt! Förr i tiden höll man ihop, trots att det inte var olagligt att inte göra det (här sträcker man sig kanske inte så långt, varken historiskt eller kulturellt). Men nu, med individens större tillgång till frihet så ger man upp, man skiljer sig, man kämpar inte för det större goda. Men. Borde inte detta goda vara individbaserat, finns det ett allmänt vedertaget gott? Är inte individen den största värdemätaren för detta? Hur kan man säga att man måste kämpa sig genom ett, citat, helvete för att sedan uppnå det som Roland Poirier Martinsson klassificerat som gott? Måste inte varje enskild individ följa förnuft och känsla, dock ej så på bekostnad av andra? Om det finns ett objektivt gott, varför samlar inte alla frimärken, det är ju gott för väldigt många? Dessutom undrar jag hur man kan ålägga sin familjesituation med attributet helvete, det låter för mig ganska idiotiskt att frivilligt leva under sådan förhållanden. Om dessa rättesnören i samhället som Martinsson hävdar att liberalismen saknar genom sina naiva tilltro till friheten skulle vara sociala normer, då tycker jag att det är lika illa som vilken stat som helst. Har denna man, som genomlevt ett helvete, nu uppnått det högre goda efter det att hans barn gått igenom trotsålder, pubertet, tonårsrevolter mm? Är det nu gott?

Johan Norberg påpekade dessutom den kanske största sprickan i den redan krackelerade presentationen av konservatism: dessa fem mellanliggande institutioner har genom historien också varit de mest förtryckande. Och, jag undrar, skriver vi inte på historian nu? Är det inte att sätta sig på lite för höga att säga: nej nu är det ett fritt val! Nu är det enbart gott! För då ska man ju ingen behöva ettikettera sitt familjeliv som ett rent helvete. Kanske kan man säga att det inte alltid är så jävla kul, men att sammanfatta det som ett rent helvete är för mig ofattbart om det sker av egen fri vilja. Men om nu dessa fem institutioner är det goda, så är det friheten att själv välja dem som har lett fram hit, knappast är det dessa som har lett till friheten.

Martinsson tar inte en ordentlig debatt vid ett enda tillfälle. Istället inleder han varannan rond han tilldelas genom att hålla med och säga att liberalismen inte är komplett utan kan ses som en del av konservatismen. Även den senare ser individens självförverkligande som en viktigt del i det goda. Dvs. just detta man i inledningsanförandet skulle undanbeda sig.

I den jämförelse men Rumble in the Jungle som Martinsson tog fasta på, och där han utnämnde sig själv till Muhammed Ali, så slutar det inte lika gott som för verklighetens hjälte. Men det klart, Martinsson kanske menade att det goda är just subjektivt? Jag vet inte.

Etiketter: Johan Norberg, kampen om kapitalismen., Konservatism, Liberalism, Rolans Poirier Martinsson, Timbro