Genus, uppfostran och integritet.

September 29th, 2011

Igår skrev Hanna Fridén kanske årets mest viktiga text, en text som inte bara förklarar sakligt utan också undanröjer missförstånd och medvetna feltolkningar i frågan om genus och uppfostran. Medan antagonister inte sällan använder en retorik med avsikt att förlöjliga sin motståndare så skriver Hanna med en vilja att bilda som starkt lyser igenom. Det gillar jag. Det finns inget “go fuck yourself if you don’t agree”.

Hon tar bl.a. upp ett inlägg av Calle Schulman som säger:

Genusdebatten, förresten. Vad skrattretande den är ändå. När folk håller på och har åsikter om hur man uppfostrar sitt barn. Jag är inte drabbad, men det finns hårunderarmingar som är inne på Anithas blogg och tydligen ser de farliga tecken på att vi formar Penny till en flicka. Haha. har ni hört något så jävla dumt? Penny ÄR en flicka!

Jag är för all form av jämställdhet. Och tycker inte att problemet är att flickor är flickor och att pojkar är pojkar. Problemet ligger ju på ett annat plan. Det är ju skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva. Och jag smälter som snö när jag ser hur tjejig Charlie är och att Penny trivs bättre i klänning än i byxor. Det är inte vi som har hittat på det där! Det finns naturligt. Vi ÄR såna!

Jämställdhet har inte med det att göra. För den kan man banka in. Till skillnad från kön.

Folk som håller på och inte vill avslöja könet på sina barn som den där fåntratten Clara. Snacka om att lägga sin egen skit i barnens korgar. Snacka om att ge sitt barn en obekväm roll. Usch. Tvi. Uppfostra dem till starka individer så kommer allt gå bra.

Jag tycker det är synd när man inte ser samhällsstrukturer, när man inte ser sin egen roll i sina barns uppväxt. Men än värre är det när man använder en avskyvärd retorik som en sköld för att skydda sig själv och sina barn från att bli kränkta. Tror jag att Calle Schulman är en dålig pappa? Nä, absolut inte! Jag tror att han uppfostrar sin dotter på ett sätt som han ser är ultimat. Så mycket relativist är jag, och den insikten räcker för min poäng. Jag tror Calle är en fin pappa, utan att känna honom det minsta. Det vittnar om inte annat hans sätt att skydda och värna sin dotters integritet om, eller hans sätt att försvara sina val och sin syn. Och sitt engagemang.

Men det gör ju Underbara Clara också. Och Lady Dahmer. Och föräldrar som sätter sina barn i genusdagis. Det blir så oseriöst att kasta en massa skit! Men framförallt missar man det viktiga i debatten: den om att fortbilda sig i sina skills, intellektualisera, avancera och ta lärdom. Att “det är skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva” är ju en konstig slutsats där man inte bara exkluderar utan också förminskar den problematik som finns i hierarkin mellan könen. Polisman och kvinnlig polisman skulle det heta, och kvinnorna skulle bära kjol så att man på ett visst antal meter skulle kunna se att det var en kvinna. Lönerna för samma arbete kanske har blivit jämnare, men inte fördelningen män resp. kvinnor inom hög- resp. låginkomstyrken. Flickors blyghet förklaras med just flickors blyghet, inte att vi behandlar dem som mer sköra och emotionella (jag, ofta omedvetet, inkluderad). Man kan försöka se detta, problematisera, kanske utvecklas och komma till nya insikter, kanske försvara sig och tycka det är konstigt, men UTAN att vara en dålig förälder och UTAN att lägga sig på en bajskastarnivå rent retoriskt.

Efterlyser eftertanke och sans. Och kanske får vi en lite mer konstruktiv debatt utan att behöva sätta oss över andra barns föräldrar.

Etiketter: Amanda Schulman, Calle Schulman, Hanna Fridén, Lady Dahmer, Underbara Clara