Helena Sandklef

Att jobba för sin kända pojkvän.

June 4th, 2010

Hej jag heter Helena och jobbar som producent. Med Sveriges största standup-turné genom tiderna. 120 föreställningar. 70 städer. Ett och ett halvt år. Amen.

Inget konstigt.

Hej jag heter Helena och jobbar som producent åt Magnus Betnér, tillika sambo.

Konstigt.

Jag tvingas alltid förklara att mitt huvudsyfte inte är att ”åka med”. Groupiestyle. Vidare får jag rättfärdiga varför jag har jobbet; min kompetens skulle aldrig tas för given till skillnad från hur andra möts i min position. Nej, jag måste förtjäna den. Over and over. Sen så möts man av en fruktansvärd okunskap, förställd till någon slags ömkande tröst i skepnad av en klapp på huvudet: ”va skönt att du åker med och säljer dvd:er, Magnus är ju alldeles för slut för att orka det efter sin föreställning”.

Tillsammans, i vilken form dessa ofta förekommer, alternativt i en rad olika steg, blir detta ett vansinnigt förminskande. Jag kan inte låta bli att fråga: är det för att jag är kvinna i denna traditionella mansroll? Är det för att jag är kvinna och okänd framför man och känd som gör att jag måste placeras i underposition för att folks medvetande inte ska snurra till sig? Är det för att jag knullar min produkt? Eller är det för att ni inte ser vad mitt arbete är?

Jag sätter schemat. Jag sköter den grafiska profilen. Jag skriver pressmeddelande. Jag skriver texter. Jag sköter all marknadsföring. Jag säljer ut. Jag rekryterar folk på plats. Jag pratar med allehanda bättre och sämre journalister. Jag tar skiten. Jag budgeterar. Jag bokar hotell. Jag finns på plats. Jag ser till att inget någonsin behöver oroa produkten. Med mycket mera.

Jag vill inte ha ett tack. Jag vill ha respekt. Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att meningen ”[det] Skulle aldrig gå om jag inte hade Helena som fixade allt på vägarna” blir sista spiken i stereotypkistan.

Det går troll i faschionistasvängen.

May 27th, 2010

Jag orkar inte leka moralkärring i samma utsträckning längre. Jag gillar också höga klackar och säsongssmink som dränerar min plånbok. Men det är skillnad på barn!

Chloé Schutermans mamma är ökänd på Biblioteksgatan, och lite till, och handla på bara, många saker har jag fönstershoppat i hennes butik! Men när jag ser hur hennes elvaåriga dotter poserar som första bild på stureplan.se morgonen efter premiären av Sex and The City 2, då är jag tvungen att kolla upp vad det handlar om. Och mycket riktigt, det handlar om en fashionista som har “modets DNA i blodet”och som skyltar en rosa Limited Edition Balenciaga på armen medan de jämnåriga vännerna leker leker polis och tjuv mellan engelskan och matten.
I en intervju hos Förkväll (jag lyckas inte bädda in den) försvarar mamma Natalie sina och sin dotters val med det trevande försöket: “Bagarens barn… hade jag varit bagare hade hon fått jättemycket bullar…”. Hon säger att det är JÄTTELÄTT att skämma bort sin dotter, men utan den där slå-sig-själv-på-fingrarna-sarkasmen. Snarare säger hon det som att “nej det är ingen uppoffring!”. Å det vet ju alla föräldrar. Jag skulle vilja ge Lina godis varje dag. Mer och mer så att hon alltid vore glad. Eller leksaker. Eller tid. Men det går inte, för det är inte sunt. Det är lätt men fel. Jag är ledsen att ta tantrollen igen, men vilka värderingar tillskriver man någon som vid elva år tycker att en väska för femton tusen spänn är helt rimligt? Istället för att leka med barbies med sina kompisar, har hon en oöppnad Laboutine-barbie, collectors edition, på sitt rum.

Chloé ska snart starta blogg. Hon är redan vimlare. Hon har plattat hår och är uppvuxen i modehusen. Hon berättar stolt när folk trodde hon var Lourdes då hon efter att lunchat med mamma promenerar nerför en parisgata som hon namnger men som jag inte känner till. Plockade ögonbryn och klackskor.

Men Natalie, ordspråket lyder faktiskt: “Bagarens barn får inga bullar”. Men allt klarar ju en omskrivning.

Ögonblick.

May 26th, 2010

Pluggar in den lilla kameran och myser till ögonblicksbilder och fina minnen. Som de här. One off’s, med en massa kärlek…

Skidor i Åre, Lina och M. Mats i förgrund.

Missar båt ut till Fjäderholmarna och Yasuragi, improviserar champagne på Nybrokajen.

Soliga dagar i London.

Sex and The City och oskulden, skulden och kvinnan.

May 24th, 2010

Sex and the City är kanske inte lika mycket en feministisk samtidsanalys som en verklighetsflykt för många av oss. Ofta så verklighetsfrånvändande (Vem äger skor för 300 000 kr? På riktigt!) att vi aldrig behöver känna hotet från habegäret än mer som en hägring. Individerna har trimmats till stereotyper och miljöerna (gallerier, hus i Hamptons, Vogue, lägenheter på 5th av och franska brasserier) blir ibland urtypen av vad New York är i fantasivärlden. Hur en feministisk serier skull se ut vet jag inte, men jag vet att Sex and the City inte är det. Men när Tanya Gold tillskriver serien epitet och begrepp som uppenbart bara existerar i hennes huvud, likt förhoppningsvis analyserna, så blir jag lite mörkrädd:

Sex and the City is to feminism what sugar is to dental care.

[...]

The first clue is in the opening credits of the television show. Carrie is standing in a New York street in a ballet skirt, the sort that toddlers wear. She is dressed, unmistakably, as a child. And, because she is sex columnist on a newspaper, a bus wearing a huge photo of her in a tiny dress trundles past. “Carrie Bradshaw knows good sex,” says the bus. And there, before any dialogue hits your ears, you have the two woeful female archetypes that Sex and the City loves – woman as sex object and woman as child.

[...]

towards the end of the series, she washes up at Vogue, the worst magazine in the history of the world.

[...]

So, you can become a whore to get your shoe or you can live in a hedge to get your shoe, but you must always have your shoe because without your shoe, you’re nothing.

[...]

Big – the name a child would give a man

Även om inte jag heller kallar serien feministisk så blundar jag inte för att serien har gjort mycket för en kvinnlig sexuell frigörelsen, och dess acceptans. Från att tjejerna började leka med en dildo, namngiven efter ett djur, till att hela Sverige anordnar sexparty där man där man tillåts shoppa loss på lössnoppar. Framgångsrika singlar som inte behöver vara män. Sex. Alkohol. Sorg. Skratt. Och fyra tjejer som inte står i tv och bakar och fyller våra sociala livsformar. Självklart är Charlotte pryd och till lags, men lika mycket en parodi på det tillrättalagda. Likt de övriga karaktärerna.

Att det skulle vara någon form av elektrakomplex känns även det lite förhastat. Att inga föräldrar finns närvarande kan lika gärna bero på att man inte vill att karaktärerna, som så ofta, definieras utifrån andra människor. Balettdräkter initierar att de hör till dansens värld och inte barnens och Big har ersatt ett riktigt namn för att visa på betydelsen i Carries liv.

Självklart kan man välja att analyser utifrån olika vinklar, absolut kan den kallas kontraproduktiv då den cementerar strukturer som utseendefixering och fröken duktig. Men den löser samtidigt upp andra, såsom frigörelse från ekonomiska och sexuella ramar. Men att “du kan hora sig till skorna” eller “kvinnan som sexobjekt och kvinnan som barn” är en analys som riskerar att ta fälleben på just kvinnan genom sin nedlåtande anda och ogenerade förminskning. Något som inte heller det kallas feminism i min bok.

Jag tänker att.

May 18th, 2010

Jag tänker att alla som skrattar åt Svensk Damtidning borde svälja det skrattet i halsen och se till den fullständiga hysteri vi alla, alla, bidrar med inför bröllopet. Inte ett öga är torrt den 19 juni. Ner till minsta republikan. Vi har drillats hårdare än Kronprinsessan i denna bröllopsmani. Vi, de patetiska jävlarna.

Jag tänker att om Maria Wetterstrand mäter restaurangnoter i t-shirts enligt devisen “allas rätt till trerätters”, då kanske hon borde ägna en liten reflektion på de bakom topparna. Som medlem av en rödgrön tropp som hälsar vänsterpartiets frihandelsförbannelse välkommen, så kan tyckas att man borde sparka bakut ut åt sin egen parallell. Eller? För sömmerskorna i Kambodja har ju inte råd att äta på restaurang i Sverige. Om man ska vara konsekvent alltså, politiken som område är ju exkluderad från detta.

Jag tänker att Vilks är tuffare än somliga tror. Låt det så förbli, sluta tala åt honom när han så gärna vill tala själv. Ni tar en del av hans image. Eller det kanske muslimerna gjorde. Eller den kristna hyllningskören utanför Jönköping…

Jag tänker att förslaget om 4:ans buss som rälsbuss inte på nåt sätt kommer lösa rusningen på Essingeleden. Tyvärr alltså.

Jag tänker att 1 800 miljarder i budgetunderskott är en bra start. Värre kan det inte bli, om landet fortfarande ska kallas land. Bra val, CameronClegg.

Jag tänker att folk som slänger sig med att de inte eftersträvar skönhet bara eftersträvar precis samma bekräftelse.

Jag tänker att jag är stolt när jag ser dem som står upp i varje fajt och jag tänker att jag ska inspireras mera. Ni vet vilka ni är.

Jag tänker att det inte är för sent. För nåt. Det går bra att spara ut hår, byta karriär och skita i karriären även efter trettio.

Jag tänker att det inte finns så mycket annat på mitt hjärtat just nu.

Jag säger högt och tydligt: Tack för ordet!

Systematiskt lukrativa elakheter.

May 12th, 2010

Jag har en vän. Det är en hon. Denna hon är förtjusande vacker, avundsvärt klok och gladast av dem alla. Född i Iran, ännu inte fyllda trettio. Min vän är läkare och därmed hör jag alla mossiga schabloner få pyspunka. Hon passar inte som läkare. Inte på nåt sätt. Nej. Hon är ung. Hon är vacker. Hon är social. Hon är invandrare. Hon är kvinna.

Visst har hon berättat ruskiga historier om mamman som utan vare sig skrupler eller hyfs berättade för sin son att “nu kom det en praktikant” för att avhjälpa hans nageltrång. Eller då hon var läkare för ett gäng amerikanska footballers och en man som ringer i detta ärende inleder med “det är nog din man jag ska prata med”. Det skär i själen. Men värstinghistorierna kommer inifrån, de skapas och reproduceras av de kvinnliga sjuksköterskorna. Och det korsbefruktar inte, de går som en rigorös kedja mellan kvinnlig sjuksköterska och kvinnlig läkare.

Hon blir ifrågasatt, fnyst åt, baktalad och varken ordinationer eller diagnoser väger så tunga som sig bör. Makalös icke-respekt. Är det så att vi hellre accepterar de patriarkala strukturerna, att vi ser dem som fel men naturliga, än att vi kan uppmuntra en annan kvinna att bryta mark? Är det brist på solidaritet man skriar när någon ställer sig över min nivå? Hade det varit lättare att acceptera om min kompis var mindre bildskön, äldre och född i Sverige? Är det svartsjuka? Avundsjuka? Har vi sammanställt fel attribut; vacker och intelligent, ung och framgångsrik, samt kvinna. Ohållbar ekvation, medan män oftare ser på avund som inspiration snarare än negation.

Nej, kvinnor behöver inte bilda fackeltåg där man oavkortat håller varandra om ryggen. Men att systematisk motarbeta känns lika absurd. Nej alla har inte samma chanser. Nej alla har inte samma ambition. Nej alla är inte lika. Men till de som brinner för ett jämställt samhälle där män bryter mark inom traditionellt kvinnliga yrkesroller och där kvinnor avancerar bland manliga verksamhetsfält; se helheten istället för att nära en egoism på gränsen att duka under inför en narcissistisk självhävdelse. Till er andra, visa för fan lite jävla respekt!

Detox, dag 8: upptrappning

May 9th, 2010

Igår brädades jag av en smakexplosion i form av slät sparrissoppa med basilikacreme:

Sen tomatbaserad fisksoppa utan fisk. Tomatsoppa alltså.

Till det vatten. Sen festade vi till det på Pipes of Scotland, jag med grönt te och morotsstavara, Magnus med nachos och Lagavulin. Fantastiskt underlig känsla när matbitar letar sig ner för strupen. En vecka och en 30-årig vana känns främmande! Avslutade kvällen med lite barnmatspuré av aprikos och banan för järnets skull.

10.43

Började morgonen med en liter ljummet saltvatten, kan liksom inte slita mig. På nåt sätt det bästa under hela detoxen. Frukost av fyra gurkor, fyra tomatskivor och en riskaka.Kände mig proppmätt. Mat känns inte så lockande längre. Men huvudet känns klarare, sinnet gladare och sysslor lättare. Bokar restaurang för middag efter kvällens föreställning. Det flyter på….

13.30

Känner mig hungrig men inte sugen. Bestämmer mig för att mixa ihop lite mer mix. Tränar. Tittar på Talang under tiden. För en stilla undran över om det programmet är värt att titta på ens under träning.

15.00

Äter coctailtomater, ekologiska riskakor och dricker grönsaksjuice. Hela tiden på helspänn. Har börjat fisa och rapa och få aktivitet i magen. Äter de underbara Lactiplustabletterna. Detta är värre än själva detoxen. Man har liksom sagt till mig: GRATTIS! I mål! Klart! Men så får jag bara äta lite. Som när man vill komma men ens partner har lååååångt kvar. typ.

17.00

För första gången någonsin lyssnar jag till min mage, låter min mage säga om den har ont, är hungrig, vill bubbla. Har aldrig hänt förut. Allt som jag stoppat i! Haggis, stekt hjärna, krokodil och nyfångade paddor. Eller spunnet socker, jelly beans, citronmarängpaj och marmeladkulor. Eller tequila, rödvin och single malt. Eller ibuprofen, ibumetin och kåvepenin. Stackars. Förlåt. (And soon we go again)

17.55

Dansar med Magnus till Tatu och tuggar på en riskaka som uppvärmning inför giget. Livet leker. Igen.

21.45

Käkar Kronärtsskockssoppa till förrät och champinjonbiff till huvudrätt. Blir däst till förbarmelse och får lägga mig på soffan innan jag ansluter i baren med en te och glatt, mätt humör. Men smygsaknar detoxen och tar mig ett litet glas innan jag nattar mig själv.

Detox, dag 7: resan är slut!

May 7th, 2010

Hej.

Idag slutar min detox. Ett, för att det visar sig att den egentliga fasteperioden är sju dagar. Så jag är KLAR! Två, den fungerar inte i mitt liv som det ser ut nu.

Tio dagar skulle visa sig vara hardcore varianten, “for those more experienced in detoxing”.  Jag har enbart lyssnat till min hardcore experienced vän. Tre till fem är vanligt. Ska man rensa hela kroppen ordentligt ska man fasta i lika många dagar som man är år, alltså trettio för mig.

Jag har inte sett så mycket av resultaten jag förväntade mig. Däremot baksidorna som huvudvärk, smärtor som kan liknas vid artros, svaghet, domningar och yrsel. Dessutom har jag vaknat groggy, som av jetlag, och svullen de sista dagarna. Min hy har inte fått en outbreak för att sen bli len, utan har antagit en abnorm känslighet och är konstant rödlätt. Jag kände mig inte stark på fjärde, femte och inte heller sjätte dagen. Tungan är luddigt vit, och jag förstår att gifterna har traskar ut den vägen. Jag har varit lättirriterad och framförallt, en förekommande men inte helt vanlig sidoeffekt, väldigt deprimerad stundtals. Att naglarna skulle bli starka och håret skinande har jag svårt att se eftersom de är döda ting, det borde vara en effekt som kommer med viss fördröjning. Någon viktminskning har jag inte märkt av överhuvudtaget, förutom en plattare (läs tom) mage.

Det positiva har av annan karaktär. Jag har fått jobba med mental styrka, otroligt nyttigt och svårt. Det är den absolut bästa vinningen. Lite som en personlig resa. Jag har också sett hur lätt det är för mig att stoppa i mig saker under stress eller när jag är ledsen. Jag längtar efter smaker och lukter, snarare än att fylla magsäcken vilket förhoppningsvis också kommer bidra till en sundare inställning till mat.

Den andra anledningen, att den inte passar in i mitt liv, goes like this. Jag lever ett år av turné. Runt omkring är det ofta slitsamt och tråkigt; nya hotell, långa resor, sena kvällar. Att leva så här trehundra dagar om året tillsammans med sin partner kräver att man skapar vissa rutiner och tillber sina egna vattenhål. Vi äter som regel middagar tillsammans som dagens höjdpunkt, dricker gott vin och bara hänger. Helt omatchbart under dessa förhållanden. Och visst kan det låta banalt men det är en ack så viktig del för att det ska funka att sitta på ett sunkigt hotellrum när det regnar sidleds ute och man har sin första riktigt lediga dag på länge. Dessutom är det inte helt okomplicerat att fixa, blanda och dricka te när man saknar minikyl, vattenkokare och kniv. Det är kladdigt, tungt att bära en packe citroner med sig på flyget och jobbigt att färdas på motorväg i två timmar när man måste kissa fyra gånger under denna period. Att sedan frysa konstant gör att jag hellre skulle gjort detta på sommaren, promenera, vara ledig och göra saker som man inte isolerat förknippar med mat. Att man ska äta alger när man trappar upp, ja…. det är ju inte mycket annat att säga än att det är svårt att hitta alger i Kalmar. Likt ångkokta ekologiska grönsaker.

Att jag sedan fick mina kraftigaste blödningar på tio år bidrog till yrseln och tröttheten och jag var tvungen att få i mig järn genom nässelte och juice. Annars hade jag inte pallat. Inget gör det värt att tappa välbefinnandet.

Jag ser många fördelar med att detoxa som fasta. Men det som man tror är jobbigt, i mitt fall hunger, stämmer inte alltid överens med hur verkligheten ser ut. Noga kalkylerat kommer jag säkert göra om det. Då vet jag vad det innebär och kan köra tio dagar.

Idag ska jag käka soppa. Imorgon råa grönsaker. På kvällen kanske ett miniglas vin. Får se. Har jag tur kan jag äta lite av Linas födelsedagstårta på måndag. Allt handlar ju om att lyssna på sin kropp, att känna sig själv. Nu har jag gjort det. Efter att ha avklarat en sju dagar lång fasta!TACk alla som stöttat, mailat, smsat! Tack Karin, Fredrik, Tina och Anita. Och tack Magnus, inte för att du har stöttat, det uteblev ju, men för att du orkar vara med mig i alla faser.

JAG ÄR I MÅL! Och stolt!