Helena Sandklef

I någon annans namn.

October 18th, 2012

“Jag ska knulla dig, stycka dig och steka dig i smör. Ditt blonda äckliga hår och din bröst… Du ska lyda mig!”

Jag kommer inte ihåg allt det stod i det där brevet som damp ner en julidag. Kanske det vanliga, att man visste min adress, vad jag gjorde, hur jag klädde mig. Men jag kommer ihåg att det var signerat en moderat kommunpolitiker vid namn Jonas Ransgård. Min första tanke var dock inte “fan va läskigt” utan “stackars människa att bli uthängd så här”.

Efter att ha talat med min kompis vid Tingsrätten i Göteborg beslöt jag mig för att anmäla hotet, om inte annat för Jonas skull. Jag kontaktade polisen och underströk att jag inte ville göra en anmälan mot Jonas Ransgård utan mot den anonyma brevskrivaren, och främst i syftet om nåt skulle hända mig eller om fler brev skulle dyka upp, då skulle det finnas registrerat.

På kvällen ringer det en polis. Det gäller brevet och han säger att han har ringt min mamma eftersom han inte hittade mitt nummer. Hurdå? undrar jag, jag gjorde ju anmälan för mindre en två timmar sedan? Skit samma, svarar han, vi lägger ner undersökningen. Jo, jag hade inte räknat med annat.

Min mamma ringer, livrädd, och berättar hur polisen ringt och sagt att de vill få tag på mig, men kunde inte tala om varför. Till saken hör ju att i detta avlånga land, låt mig sträcka mig så långt som i vida världen, bara finns en Helena Sandklef. Och det kan hitta.se berätta. Oproffsigt och anmärkningsvärt tyckte jag då.

Två veckor senare hör min kompis vid Tingsrätten i Göteborg av sig och berättar att hennes kollega fått ett liknande brev. Hon tipsar då polisen i Västra Götaland om mig, och nu förstår ni, nu startar förvecklingarna!

För det första visar det sig att polisen som ringde min mamma, som inte hade mitt nummer, också hade mottagit ett brev. Detta brev hade, enligt brevskrivaren, för avsikt att underrätta Västerortspolisen om att man hade hotat mig. Västerortspolisen i sin tur värderar ju inte avsändaren utan var tvungen att se Jonas Ransgård som ansvarig för brevet och därmed upprätta en anmälan. Utan min tillåtelse. Sen följer en dragkamp för vart brev som dimper ner runt om i Sverige, om vem som ska ha mina brev. En kriminalkommissarie från Västra Götaland vill att jag sänder dem till SKL, en polis i Göteborg håller två separata förhör och en utredare vid västerortspolisen ringer mig fem gånger (på min födelsedag) för att berätta hur fel det är att jag ska skicka mitt brev till SKL och att fallet hör hemma i Stockholm eftersom jag var först med att motta hotet.

Till slut skickar jag brevet till SKL och ber Västerortspolisen lösa sitt problem internt istället för att bråka via mig. Jag ber att få en kopia på anmälan som gjorts, dels av mig, dels anmälan av Västerortspolisen. Två A4 jag fortfarande väntar på. Jag frågar också om jag får kontakta Jonas Ransgård för att förklara att jag inte har upprättat en anmälan mot honom, men det får jag ABSOLUT INTE! och jag tänker att det kanske skadar honom än mer än det hjälper. I det läget, när femton tjejer and counting hade blivit drabbade, kände jag att det var bäst att ligga lågt; sjuka människor genererar ju inte sällan sjuka slut.

Idag, över ett år senare, fick jag reda på via GP att man gripit en valarbetare för Socialdemokraterna. I förra veckan. Men för att läsa mer var jag tvungen att prenumerera på deras betaltjänst (en eloge till GP+ som sedan hörde av sig och ville maila artikel/skärmdumpar). Så jag loggade in, läste på om mannen som hotat mig till livet på ett jävligt obehagligt sätt och kände mest bara “ok”.

Alla historier tillåts ofta både bra och dåliga slut. Det bra är såklart att Jonas Ransgård har fått upprättelse. Det dåliga att polisen agerat oproffsigt, dragit in mig i deras internstrid samt aldrig hört av sig igen. Men som sagt, i dagens digitala värld är det kanske meningen att vi själva ska söka upp informationen, inte att informationen ska söka upp oss.

 

EDIT: här skriver SR och Nyheter24 om händelsen.