Helena Sandklef

2011.

January 15th, 2012

Jag har slutat blogga, jag har slutat skriva. Så skrev jag innan jul. Men min mening var snarare en förklaring till den tystnad jag bjudit på, inte så mycket ett ställningstagande. Men tydligen inspirerade jag er, till vilka jag skriver, att skriva till mig, för jag har varit översköljd av smicker och beröm, och precis som ni så uppmuntrat hävdar så kommer inspiration och kreativitet tillbaks. Jag sitter redan uppspelt och väntar. Och under tiden skriver jag en årskrönika, traditioner vinner alltid över fatigue!

Förra året avslutade jag med så mycket förväntningar inför nästa att jag nästan hyperventilerade. Av det skall vi lära!

Det var året då vi sa ja till Sverige där vi av traditionsenligt brukat säga nej och satt insnöade i Vällingby hela januari. Det var tända ljus, sömn, hemmalagat och film månaden lång. I juli tog vi en husbil och parkerade vid vattnet med finaste vännerna. Det var solnedgång på Muskö. Det var kastspönas år.

Det var Doug Stanhope i London, Rammstein i Berlin, The Streets på Skeppsholmen och vinprovning i Amsterdam. Ostron till frukostlunchmiddag i Bretagne, regn i Paris, efterfest på Jersey, midsommarkransar i Dublin och upplopp i Belfast. Det var en kalasartad födelsedag, pepprad med överraskning jag inte riktigt vet om jag egentligen förtjänat. Jag och Lina testade G-kraft på Tekniska och övade på värstingsåpbubblor. Sen blev hon stor, släppte min hand och började skolan. Vi skidade med en fackla under stjärnklar himmel i Val Thorens och jag stukade nacken. Det var snöstorm i Åre och jag kungjorde att jag aldrig mer skulle ta på mig ett par skidor efter att spännet på pjäxhelvetet frusit fast. Det var alla dessa ungar som kom och berikade världen, fan va jag älskar er!

Jag tillverkade reseprogram, höll hov och föreläsningar, skrev och gjorde research. Det skulle bli mitt frilansår. Det skulle bli magiskt. Och det blev magiskt. Men sen tog det stopp.

Sedan slängde mamma trettio inbunda tulpaner i vasken för att fortsätta supa. Och pappa som föll ihop på Närbutiken i Ullared och ljög sig igenom ambulansfärd och sjukvård. Det var promillegränser man inte trodde fanns, förtvivlan på öppen gata, det var ett hejdå. Det var två barn som återigen var föräldrar men som inte räckte till. Det var hopp och förtvivlan i en sjuk karusell spetsad med helvete.

Det var en fredag i början på oktober, det var lukten av aceton. Det var lugnet i kaoset, det var frågan om liv eller död. Det var psykakuten, 250 telefonsamtal, behandlingshem. Det var insikten att 12-steg är svåra att ta med sig hem, att alkoholism dödar även när man lever och det var svek som blev till tårar som blev till ilska som blev till apati. Det var uppbrottet, tomheten och vetskapen om att det inte blir som det varit. Eller att det aldrig var som man trodde. Och medan de kämpade för överlevnad så dog jag.

Men det var vännerna. De som lyssnade, höll handen och aldrig släppte. Det var sms från människor jag knappt kände, brev från släktingar, samtal från barndomsvänner. Det var fullständig kärlek på twitter, i radio och i vart möte. Det var, utan vare sig omskrivningar eller för att låta märkvärdig, helt överväldigande! Lisen som hämtade på psykakuten, rosorna på hotellet, Tina som satt i Malmö och inte för en sekund slutade upp med omtanken. Maria, som upplät mat och värme och tårar. Det var Fredrik som gjorde jobb jag inte klarade av, det var Jon och Jenny som tröstade och hämtade barn och det var Jörgen som tog skiten när jag dragit, som skickade mig en kabel till motorvärmaren och vars lugna röst blev ett ankare. Det var svärföräldrar som älskade som föräldrar, det var vänners föräldrar som erbjöd förlorad trygghet, det var barn till föräldrar som begått samma misstag. Och det var alla alla ni andra.

Men det var Magnus som drog lasset när jag inte orkade, pratade med mina föräldrar när jag givit upp. Som skjutsade till behandlingshem, sov i minnet av tragiken och som tvingades att ringa mig för att berätta att min pappa inte visste vem han var. Magnus, som aldrig någonsin slutade säga “vi är ett team Helena”. Och för första gången tänkte jag att det nog var precis så här det var att vara älskad.

Jag avslutade min förra årskrönika med en massa vackra bilder, talande och fyllda med rörelse, glädje, livet. Jag hittar inte så många bilder från i år. Det är sant. De fattas. Men! This to shall pass. Det ska skrattas igen. Detta är på så många sätt ett år av förlorat förtroende, ilska, tårar och en djävulsk hjärtesmärta. Men också precis motsatsen: förtroende, kärlek, vänskap, gemenskap och lycka. Det är det jag ska ta med mig in i nästa år, nästa år som börjat fantastiskt väl! Jag har ett nyårslöfte: att sova över på Linas rum. Resterande löften och förväntningar utgår till förmån för nyfikenhet och försiktighet och ni vet….att acceptera att det inte alltid går att regissera det som kallas livet.

Kara keigu Tokyo.