Helena Sandklef

Rätten att tycka. Och inte tycka.

December 2nd, 2011

Det blåser kallt. Snorkallt. Sådär kallt så att man kan rättfärdiga en dunparkas trots att termometern står på plus. Hon stretar, jag drar. Jag tror det är på hösten. När vi äntligen närmar oss Stortorget kramar jag hennes hand hårt. Inte så mycket av skydd som av stolthet. Det är hästar, kravallstaket och plakat.

- Det här kallas en demonstration, säger jag, att kunna demonstrera är en av de viktigaste rättigheter vi har.

Hon ser frågande ut, ofokuserad på allt annat än hästarna. Till slut säger hon:

- Men det är väl inget speciellt med det? Man får väl säga vad man vill!

Jag tar ett djupt andetag. Hur gör jag nu? Ska jag berätta för henne om de 111 km av pappersexercis som STASI samlade på sig under de 39 år de terroriserade oliktänkande, liktänkande och människor som bara försökte klara dagen?

Ska jag berätta för henne att medan jag och hon strövade runt på Dublin Zoo så fick hennes pappa ett telefonsamtal i vilket man åberopade hädelselagstiftningen för att ställa in hans standupgig?

Eller nej vänta, ska jag berätta om hur jag i ren panik nästan käkade upp framsidan på the Economist, till hälften prytt av Putin, hälften Hu Jintau, och texten ”Evil” i rött, allt medan vi taxade in på flygplatsen i Xiamen?

Eller ska jag berätta om baskiska språket , Wei Wei eller Neda Agha-Soltan, född 23 januari 1983, död 20 juni 2009?

Hur jag, efter att ha damsugit en dvd-butik i Singapore efter serien Sopranos, fick en varning när jag frågade personalen efter rätt hylla. Förbjuden, really?!

Eller att en bok, förvisso skriven av en av världens grymmaste människor, är förbjuden i Bayern? Eller bokbål, ska jag berätta för henne om dem?

- Lina, kommer du ihåg landet med den långa muren? Du vet, där du trodde du såg farmor på Höga berget och katten Jansson? I det landet t.ex., där får man inte stå på gatan och säga vad man vill.

Jag behöver inte berätta för henne vad det står på plakaten, vilket land flaggorna tillhör eller vad som krävs i megafonen till höger om oss. Inte heller under vilka tillfällen i livet jag stött ihop med censur eller vilka världspolitiska händelser som är en direkt konsekvens av rädslan för andras åsikt. Inte ännu. Det spelar inte så stor roll varför någon står på Stortorget i Malmö denna snorkalla höstdag, det enda som spelar någon roll är att de kan. Och att hon aldrig, inte hon eller någon annan, ska kräva mindre!

 

.  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till självaste Özz Nûjen som ni hittar här i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.