Helena Sandklef

Tina, Magnus och döden.

November 8th, 2011

Redan i januari visste jag att jag skulle dö. Det var en humbuginsikt jag skojade om tillsammans med människor med lika skojig humor. Det var mitt mycket morbida försök till självömkan med humor. ”Nu har jag inte långt kvar, tänk på det”. Efter sommaren argumenterade jag att det var nära eftersom året närmade sig sitt slut. ”När som helst nu”. Vi skrattade och skrattade, och skrattade. Någon för att de helt felaktigt anklagar mig för att vara hypokondriker. Andra för att det otänkbart svarta gjorde allt så mycket ljusare. En del för att jag aldrig riktigt kunde precisera hur, bara att jag hade fått en ingivelse. Och detta var mitt skämt, en röd tråd genom vår, sommar och vinter och det var faktiskt jävligt kul.

Sen dog jag.  På riktigt.

Det var den 7 oktober som jag dog. Mellan lunch och eftermiddagsfikat. På den tryggaste platsen jag visste, där dog jag. Ironiskt. Det var som om en liten del av mig lyfte från kroppen och tog till himlen, lite så som man dramatiserar döden på film. En liten bit av mig dog och kommer inte tillbaka. Sen idag dog jag ytterligare lite.

Så jag fick rätt, hela året har jag gått och haft rätt. I ett helt år har jag vetat att jag skulle dö och sen, i ögonblicket när jag väl gör det, så är jag helt omedveten. Men du dog ju inte på riktigt tänker ni. Nä, helt korrekt. Och det känns ju inte så mycket snopet som jävligt synd. För just nu är det lite som de sämsta av två världar.

Det enda jag kan glädja mig åt är att jag fick rätt, och det är ju kul. Om man har samma humor som vi.