Helena Sandklef

En plundring är en plundring är en plundring. Oavsett.

August 8th, 2011

London lördag. En manifestation i protest mot dödsskjutningen av Mark Duggan kapas av våldsverkare och ligister och det blir starten på en helg av turbulens. Det är så långt ifrån fredligt och demokratiskt man kan komma när en stormarknad och en modebutik plundras. Folk som tar en vagn och plockar mat från hyllorna som vore det inte medvetna om sin handling. Det borde inte vara så svårt att fördöma. Frustrerade ungdomar som inte kan ta sig in på arbetsmarknaden, besparingar och kapade drömmar. Ilskan bubblar i England sedan länge. Men inte bara kapat butiker, man har också kapat Mark Duggans minne och svärtat ner de människor som hade något att säga.

Och medan man letar information från en till en början ganska illa bevakad händelse, så publicerar folk tweets som:

Mer självbetjäning, nu hos T-mobile: “@usayd: T-Mobile shop looted in #Brixton yfrog.com/h267geuj”

Brixtonbor anordnar Shop by night hos vodafon: twitvid.com/TEVL3

#Brixton looters are obtaining by theft the things capitalism tells them they require to be worthy, but they could not find work to buy.

Tumble: – H&M; #brixton looters with style – people are trying items on before nicking them. – https://london.indymedia.org/tumbles/9700

Im all for yttrandefrihet, jag har jobbat med satir under många år och tycker att det är viktigt. Men det är fortfarande någon form av gränsen som bekräftar själva innebörden, och när man väljer att se en uppenbart kriminell handling som befriande för att den riktar sig mot kapitalismen, via multinationella företag, så tycker jag det känns så jävla osmakligt. Kanske är det min tolkning. Men hade man gjort likadant om det riktat sig mot den lilla hantverksboden, enskilda kiosken eller en familjeägd restaurang? Brottet är ju detsamma. Och brottet är inte ett brott mot kapitalismen, brottet är ett brott mot människor i Brixton och Enfield som inte vågar sig ut.