Helena Sandklef

Olagate och kändismassakern.

May 9th, 2011

Kate Middletons syster Philippa Middleton, mer känd som Pippa (och nej, Pippa är inte en synonym för att knulla på engelska), har också stått brud. Skandalbrud! Till de mindre cyniska framställningarna hör Facebook-gruppen “Pippa Middleton Ass Appreciation Society”, till de mindre schyssta påhoppen hör privata bilder där hon, hör och häpna, dansar i bara bh och kjol med “okänd” man på “okänd” semesterort.

Förstå att vara syster till ena halvan av världens mest kända par. Tänk att vara lycklig för deras skull och samtidigt vilja fortsätta ditt eget liv. Å så gräver nån idog skvallerjournalist upp bilder från Ibiza sommaren 2004. Var det inte ok att Pippa dansade med en kompis på Ibiza iförd den traditionella semesterkostymen bikinitopp?

Idag snackade jag med kloka män om kändisskap med anledning av att jag skulle vara en liberal röst i Olagate tillsammans med Cissi Wallin. Hur långt sträcker sig det allmänintresse som de pressetiska riktlinjerna vilar på? Jo offentligheten kan man för det mesta avstå, många gynnas av att bli kända och har till och med kändisskapet som mål och metoden som mindre viktig. Men de allra flesta kan avstå. Det här med granskning är nåt man signar upp på, och som kanske inte går att undvika. Det finns ett schizofrent synsätt som inte klarar av att se kändisen som mänsklig, utan förvånas, förfasas och förblindas när denna åker hånglar öppet, är full på krogen eller handlar mat på ICA. Men, hävdade jag, NÅGONTING gör ju att vi håller igen, att vi inte accepterar att kåta pressfotografer pajar Kronprinessans bröllop eller att kvällspressen ser nakenbilder som en affär värd varenda miljon. Visst hänger folk i buskagen men inte i samma utsträckning som i England eller i USA. Visst läser vi Hemma Hos-rep men inte för att kändisen känner att alternativet att INTE bjuda in pressen är så mycket värre. I Sverige sker oftare än sällan sådana reportage efter en konsensus om ömsesidig vinning. Det finns en spärr, det finns en gräns när vi överväger nyttan av integritet och privatliv även hos kändisen. Uppenbarligen.

Oavsett vad man hur man ser på skuldfrågan så fanns det med största sannolikhet en polis som sålde sin själ (bildligt eller ej) efter att Ola Lindholm pissat i en plastkopp. Om det är en stor skandal för Ola, så är det en större för det svenska rättssamhället. Att man sen blåser upp löpet med texten ”Ola Lindholm tagen för knark” gör ju det hela väldigt märkligt. Många med mer kunnande i ämnet har redan stött och blött ämnet, och Staffan Dopping skriver så här:

Och eftersom pressetik handlar om att väga publicitetsskada mot allmänintresse så blir ju avvägningen annorlunda om allmänintresset stärks. Om en person bara är misstänkt för ett brott är allmänintresset betydligt svagare än om vederbörande har fällts för brott i hovrätten, till exempel. Om en person fälls för ett grovt brott och döms till fängelse är allmänintresset högre än om brottet är ringa och ger böter.

Hur man definierar ett allmänintresse? Föds och närs inte det av just den journalistiska form som reglerna är mest avsedda för? När gränserna nu flyttas fram och allmänintresset har blivit ett medialt mantra så är det kanske ännu viktigare att vi vänder blicken mot publicistskadan. Mårten Schultz skriver så här:

Om vi framhärdar med att naivt ta etiken på allvar och lägger de pressetiska reglerna ovanpå den beskrivning av fallet som nu dominerar flödet framträder ett tydligt övertramp. Allmänintresset ska vara uppenbart och kräva en offentlig belysning. Inte ens den mest förhärdade tabloidmakare kan väl med hedern i behåll mena att regeln efterkommits i detta fall.

Jag ställer mig två frågor. Hur långt får man gå i kränkningen av den offentliga personens privata? Och hur långt kan vi flytta de pressetiska reglerna genom att fortsätta skrika allmänintresse? Det är två viktiga frågor, rätten till individens okränkbarhet och rätten att inte bli dömd på förhand. Tyvärr är det just detta som skett, och när Cissi Wallin frågade, efter en timmas debatt i Radio1, vad som kommer hända med Ola i framtiden så konstaterar jag sorgligt att han kan skriva en bok. Men nu har jag ångrat mig. Jag tror han kan skriva två. En där han kan låta oss ta del av det fina jobb han har gjort för barn och hur vi kan påverka som medmänniskor, föräldrar och omsorgspersonal. En annan där han kan beskriva vägen tillbaka, inte till sina hjärtefrågor för dit kommer han aldrig, utan till livet. Tillbaka till livet.

Även om rätten finner honom skyldig så kommer aldrig brottet och dess straffpåföljd att kunna mäta sig med det straff som Expressen et. al redan utdömt. Proportionerna är lika vidriga som när hela England samstämmigt får moralpanik över den blivande kungens svägerska på semester. Den gräns som skiljer oss från just England och i ännu större utsträckning USA, vi måste vara rädda om den. Det är värdigt oss.

Etiketter: Cissi Wallin, Expressen, Mårten Shultz, Ola Lindholm, Pressetik, Staffan Dopping