Kungen och de subventionerade oförrätterna.

May 24th, 2011

I Bandit häromdagen så diskuterade vi kungaporren, porr i dubbel bemärkelse; för såväl republikaner som för någon som gillar barbystat, och röster höjdes om att Kungen bara lever sin myt. Alltså den om blåblodig adels svineri och härksande, i övfre såväl som undre världen. Per Wirtén pratade om nåt så klämkäckt kittlande som den kriminella överklassen när han pratade om den maffia som tackat nej till femti mille, men sagt ja till bild och byline i Aftonbladet. Mina panelkamrater hävdade att kungen bör vara lite Henry VIII och hålla hov med damer, dans och matorgier, påpassad av smycken och uppskattning och naket. Någon gick så långt som att prata om hur drottningen antas ha behållit sin skönhet genom att ha badat i sokulders blod en gång i veckan. Detta eller den alternativa metod som även den saknar kompass för människovärdet; Botox.

Skämt åsido så är detta verkligen vänsterpressens våta dröm och de ler hela vägen till lösnummerstatistiken. Första samtalet till Ring P1 fredags löd: äntligen lite fakta om kungen, det vi hör annars, som att han klipper band i Karlstad eller öppnar en djurpark, är bara skvaller.

Jag tycker att detta är lika mycket skvaller som ointressant, men får jag föreslå en egen hållning i frågan så är det den som Hanne Kjöller framförde* i söndagens Godmorgon, världen!:

Det grundläggande problemet, det är ju att vi har en monarki. Och man nu har en monarki dit man betalar skattepengar för att använda denna familj som en form av reklampelare för Sverige, så kan man avkräva dem nån typ av anständigt uppförande, och i det har ju kungen då onekligen brustit, som det ter sig.

*omskriven av mig från en pratspråk till skriftspråk, dvs uteslutit utfyllnande.

Objektet i mitt blickfång.

May 22nd, 2011

En kvinna passerar mig, jag ser henne i spegeln när hon liksom skrider fram nätt och ljudlöst, som att undvika onödiga rörelser. Hon stannar till och stirrar på sig själv i spegeln bredvid, varken fördömande eller glatt, helt utan den spegelmin jag själv har för vana att spetsa till min reflektion med. Blicken är matt, hela ansiktet är matt. Det ger inte sken utav att vara trött. Bara matt. Hon ser igenom sig själv, som att den hon ser inte fanns. Som när blicken vandrar iväg och man slutar se för att hänge sig magin i fantasin.

Jag ser, från min spegel rakt in i hennes spegel, det vackraste röda hår jag någonsin sett. Och på detta svär jag. Det är en fyllig kopparröd färg som varken är för varm eller för dov, och det faller som om det övat hela sin existens på att falla. Det håret! Håret är tjockt men inte yvigt, glansigt utan att vara smort. Det har lagt sig tillrätta i den mest himmelska av kreationer, där inte ett hårstrå gjort en obstinat avvikelse, och det är lika naturligt orört som borstat till perfektion. Det håret…

Hennes kropp är stramt smal, fullt omedveten om sin sexiga utstrålning. Den är lång men aldrig mager. Hon har bröst och höft och lår och vader. Och jag gillar alltihop! Hon är vacker som en dag. Ja, så hade nog min morfar valt att säga om han hade levt.

Hon fortsätter stirra in i intet, på ett sätt som får mig att tro att intet går att ta fasta på. Ett ingenting bestående av ett okonstlat maskineri och en oförutsägbar densitet. Hennes identitet verkar ligga hos ingenting, i ingentings händer.

Med ett hastigt ryck tar hon ett steg bakåt och lämnar mitt blickfång. Jag vänder mig om, och hon ställer sig på vågen. Det är något sorgligt över hennes kvava drag, som om hon anstränger sig för att uppehålla sig i det bleka. Hon blundar, det ser jag nu när jag vänt mig om, hon står på vågen och blundar. Sen öppnar hon ögonen. De tåras. Och med samma intensitet som jag har begrundat och älskat bilden av denna kvinna, med samma intensitet är hon borta.

Hur kan hon inte se sin egen skönhet? Den är ju objektiv och allmängiltig. Det vackraste jag har sett liderunder ett så oändligt komplex att hon duckar sin egen skönhet för en falsk illusion om att inte vara perfekt. Men det är lika hemskt, och tillika i vår natur, att bejaka det sköna och säga “hon är perfekt” för alla de som önskar de föll oss i smaken. Objektifiering är inte lätt, inte diplomatisk och inte möjlig att undvika. Men jag skäms å alla som jag inte ser gråta på vågen.

Brösten på en rödlätt spion.

May 4th, 2011

När jag var tillräckligt liten för att vara en romantiserande idealist, men tillräckligt stor för att fastställa ett framtida mål, så ville jag bli spion. Mina kompisar hade ganska konventionella föreställningar enligt normativa könsmönster och ville bli riddare, prinsessor, Batman och Barbie, vilka alla korsbefruktade och korsbefruktades från och av leksaksindustrin. Jag konsumerade om inte uteslutande så kopiösa mängder Bondfilmer från sju års ålder och köpte allt; spriten, pistolen, boven och mysticismen. Det var grottor och vackra kvinnor i guld, det var exotiska miljöer och exotiska fordon. Jag var en sån nörd! Och även om jag varken förespråkar dödsstraff eller våld så såg jag ingen konflikt i ett “uppdrag med rätt att döda”.

Nu har tidningen Maxim (1) låtit den ryska spionen Anna Chapman (2), vars landsförräderi (3) inte ses med blida ögon i USA, posera halvnaken i nästa nummer (4). Jag ser problematiken på alla fyra punkterna; porrtidning låter  omoralisk människa som svikit sitt land figurera som sexobjekt. Men jag släpper alla hämningar och skriker otyglad ut min avund: fy fan va jag har önskat att jag vore en cool spion med rostrött hår, skinn på näsan och dubbelt medborgarskap! Motsatta och explicita könsstereotyper i samma väsen. Som Xenia Zaragevna Onatopp i “Goldeneye”. Eller Grace Jones i “A View to kill”. Eller Modesty Blaise. Chapman hade kanske vare sig pistol eller ett så värst ärofyllt uppdrag, hon saknade ett gangesterförflutet och abdikerade aldrig till fullo. Och ni behöver inte påvisa den dubbelmoral och det människoförakt jag så tydligt ser mig själv drunkna i. Men jävlariminlillalåda är hon allt en vacker spion och det räcker för att jag får det bekräftat: någon levde min fantasi, och denna någon bär samma bh som jag!