Helena Sandklef

Det vita pappret och dess utsmyckning.

March 28th, 2011

Blanka, vita papper. En synonym för ett tomt dokument som gapar stort nog att sluka luften du andas. Det där stirrandet som får det vita att tonas i gult och sen i blått och i värsta fall hinner det bli myrkrig innan man viker ner blicken. Vetskapen om att jag är den enda som kan fylla det tomma dokumentet känns som att stå på scen, bli presenterad och i tystnadens vallningar känna ansvaret för vokalers och konsonanters fortplantning, att det ligger hos mig och bara där. För varje sekund som man utmanar ödet, utmanas man själv av detsamma.

Jag söker bland anteckningar och gräver analytiskt i klotter. Söker ledarsidor och sidor utan mening. Men hittar inget som eggar mig att fatta tangentbordet. Ställer mig i fönstret; där, där utanför pågår ju världen! Jag hör ett barn skrika medan den lyckliga entreprenör som vann upphandlingen lägger nya plattor. Någon fimpar en cigg. Det är livet utanför. Just här.

Skärmen har gått in i sparläge. Skönt! Då är den inte så enerverande ljus längre. Den har slutat skrika åt mig, nu håller den en mer normal samtalston. Knäpper mina händer runt en kaffe och räknar till tio på spanska. Kaffet har svalnat och eftersom kaffe ska drickas varmt så har det blivit kallt, mellanting saknas. Funderar på att köra kaffet i micron, men inser att det är nåt jag är för gammal för. Tar en dusch och när jag kommer tillbaka är skärmen helt släckt. Som att en tidsfrist har gått ut. Jag har inte närt, inte ens rört, mitt tomma vita dokument. Jag bläddrar i en meterstor hög byggd av inaktuella Sydsvenskan. Eller Sydsvenskor? Tidningar av märket Sydsvenskan. När jag betraktar högens helhet på avstånd är det loggor i färg jag urskiljer först. SAS har annonserat ser jag. Och HTH kök. Jag mår så illa av kökstrender! Av hysterin. Men så tänker jag på mitt eget kök som jag precis renoverat. Supertrendigt är det, och jag är väldigt nöjd. För det är väl trenden om trenden jag inte gillar? Så måste det ju vara!

Jag råkar röra vid styrplattan och FAN, där öppnas mitt bländvita dokument igen, som en andra chans fast jag helst sett att vi skulle glömma alltihop. En klocka ringer som en bekräftelse på mina tillkortakommande, på att skrivkramp inte är ett giltigt skäl längre. Tiden är kommen. Klockan är slagen. Det är en kyrkoklocka, men jag vet inte vilken. Hur ska jag kunna veta det, jag bor ju inte här? Stänger fönstret men ljudet lyckas sila igenom en dålig fog. Jag känner bara till en kyrka i Malmö och den ligger vid min första egna lägenhet, borta vid Kapellplan. S:t Johannes församling, så rimligtvis S:t Johannes kyrka. Å så vacker den är! Ibland är jag så rädd att säga det högt, hur mycket jag älskar kyrkan som konstverk. Kanske för att “kyrkan” även används synonymt med en religionsutövning som jag inte vill förknippas med, “Vi i kyrkan har kommit fram till detta och detta..”, och kanske är den inställningen så viktig för mig att blotta rädslan inför att misstolkas gör mig övernojig. Men igår besökte jag faktiskt S:t Johannes kyrka. Jag gick in och fylldes av rosutsmyckning i sten och lukten av mormor och ångest och frihet på en och samma gång. Så varmt och så öppet i sin utformning, så stängt och så uteslutande i sin tanke. Konstlad föreställning i en sagolik kropp. Men känslan gjorde mig upprymd snarare än modfälld. Och kanske är det tankar kring just den känslan som ska fylla mitt papper tänker jag och lyckas rädda ännu en dag på jobbet som frilans.

Etiketter: frilans, religion, S:t Johannes församling, S:t Johannes kyrka.