Facebook och Zorn.

March 29th, 2011

Uwe Max Jensen publicerade berömda nakenbilder av Anders Zorn på sin Facebooksida. Men “Flickan på loftet” togs bort av företaget själva eftersom det stred mot den policyn runt pornografi som Facebook har. Konstnären svarar:

– Facebook, som ett amerikanskt företag, ska inte bestämma vad som är pornografi i dansk, nordisk eller europeisk kontext.

Jo. Som ett företag som tvingar dig att skriva under för deras policy vid registrering. En Facebooksida är ingen mänsklig rättighet. Men än konstigare är ju hur han sätter USA mot tre kontextuella motpoler; först i liten skala, sen större och sen hela Europa. Finns det en sådan dikotomi över Atlanten? En Zornantagonism? Eller en konstnärlig porrsplit?

Jag tycker Facebook är värdelöst i sitt härskande. Men i teorin visste jag det redan från mitt första “agree”. Och det får jag stå fast vid när det känns smärtsamt att acceptera i praktiken.

Jakten på bilden är inte sällan beskuren.

March 22nd, 2011

Det kan ha undgått få att Paul Hansen först hyllades för Årets nyhetsbild…..

…för att sedan tjäras och hängas när denna bild av Nathan Weber började cirkulera

Vi den första anblick så äcklas man nåt så kopiöst. Hur kan man profitera, missakta och göra henne till ett objekt, ett objekt för konsten?

Frågan har stötts och blötts, långt innan Hansen vann pris. Redan i mars förra året gjorde den briljanta webbsidan Prison Photography en intervju med Paul Hansen om de båda, på nåt sätt motsägelsefulla, bilderna, som en del i en femton avsnitt lång artikelserie i fallet Fabienne Cherisma. Han berättade om, till skillnad från det frusna lugn man upplever på bilden, kaoset där på taket. Folk bestal den döda flickan på hennes plånbok, det var rädsla och förvirring.

I många fall har bilder förmedlat den grymma verkligheten bättre än ord har gjort, som i fallet Hector Pieterson. I andra fall har det inte representerat sanningen, som i fallen när den färdiga berättelsen behöver illustreras. Vart går gränsen? Andreas Ekström debatterar pressetik med sig själv i en artikel i Sydsvenskan. Men en viktig sak som alla tycks glömma är att Nathan Webers omdöme är lika diskutabelt. Även han tog en sensationsbild där Fabienne var inblandad. Alla fotografer försöker hitta sin bild, skilja sig från mängden genom sin vinkel. Jag är övertygad om att han hittade sin. Det var knappast ett dokumentärt syfte, ett etiskt diskussionsunderlag. Snarare jakten på bilden.

Självklart måste vi föra en kontinuerlig diskussion kring dokumentärfotografiet och dess relevans, dess strävan efter objektivitet och dess gestaltning. Men lika mycket som Hansen ville skildra en situation så ville Weber. Lika fruset och cyniskt kallt som ögonblicket Weber har fångat ger sken av att vara, lika mycket kan det vara en hårt beskuren verklighet.

Alkohol och bilden av kvinnan.

March 21st, 2011

“Jag super för jävla mycket nu.” Ryggdunk. Retsamma nickningar. Ett ljudlöst accepterande. Sorti.

“Jag måste lägga in mig på behandlingshem”. Ryggdunk. Stark sympati. Ett artikulerat accepterande. Sorti.

Alkoholism är männens territorium. Men beroendet skonar ingen.

Det finns både män och kvinnor som dricker för mycket. Både män och kvinnor söker hjälp. Både män och kvinnor lider av konsekvenserna, såväl manliga som kvinnliga alkoholisters nära och kära lider av konsekvenserna. En folksjukdom? Genetik? Djävulen? Alkoholismen är cynisk och just när du tror dig ha fått en vän blir du förrådd. Missbruket ser inget kön, bara triumf.

Men att vara alkoholist ser kön. Bortanför behandling och rannsakan, förlåtelse och återfall lurar stigmat. Att vara kvinna och alkoholist är väldigt mycket värre än att vara man och alkoholist.

Jag marathonkonsumerar Dallas. Sue Ellen är inne i sin första fas av alkoholmissbruk. Jag vet att det är hennes första fas för när säsong två gick var jag inte född. Ändå kommer jag ihåg henne som ett slitet fyllemonster. Jo det var så jag tänkte, när jag var typ sju och såg henne några säsonger senare. För stunden är hon nykter men innan dess var hon full dagligen. Och JR, kungen av ruttna, medelålders översittare, skrek åt henne att hon skulle ta sig samman, hon var ett ras, en fyllekärring med ett oanständigt beteende, en skam och not ladylike. Detta från mannen som inte tar ett möte utan en whisky i handen. Det finns en enda man som är alkoholist i serien, Pams pappa Digger Barnes. Att han är alkoholist vet vi eftersom han är utom all räddning och dör tidigt i serien. Ihjälsupen; ett tecken på mannens alkoholism. De övriga männen i serien, de som skålar och super och sjunger och knullar runt, de är inte alkoholister, de är människor. Cocktail före och efter maten på ranchen. VARJE dag. Det är serien där männen super sig vackrare, inte bara i sin egen sinnebild utan även i vår. Det är olja, butler, sporrar och kristallbuteljer. Han dricker och det förstärker hans person. Hon dricker och det raserar hennes.

Freud myntade Hora/Madonna-komplexet. Hans kvinna är ett vackert, nästintill overkligt, väsen ställt mot själva essensen av dygden, den väna kärleken, rättskaffens konsensus. Varken bilden av skönhet eller bilden av moderlig trygghet kan någonsin sammanfalla med det fula, skamliga och okontrollerbara. Vi ser annorlunda på en mor och en far som alkoholister, även om båda bär samma ansvar i sin föräldraroll. Vi ser annorlunda på den nedkrökade mannen som snubblar på röda mattan än vi gör på den packade kvinnan som gör samma sak. Jack Daniels pryder omslaget på rockbiografier. Bilden av Lindsey Lohan överrepresenteras av tårögda mugshots med rubriken “hon som var så söt”. Det är status att min kille överkonsumerar medan man “funderat över mitt drickande”. Min pappa togs emot som en hjälte när han förkunnade i vänskapskretsar att han var alkoholist.

Jag vet att stigmat är ett av de värsta attributen som kommer med alkoholism. Jag har sett det på nära håll, jag har känt dess stank. Det skapas utanför din kontroll och blir till en seg kvarleva. Att stigmat ska vara påtagligt värre för en kvinna, utifrån det vi tillskriver det kvinnliga, är en skam för oss att bära. Oavsett hur vi väljer att se på alkoholismen som fenomen. Ingen förtjänar att se sig själv som förlorare i andras ögon.

Missbruket ser inget kön, bara triumf.

Bloggandets politik.

March 20th, 2011

Man tycker det är anmärkningsvärt att så många bloggar rullar ut röda matta inför det mest personliga. Ja, jag har t.o.m hört ord som vulgärt och osmakligt hos moraliska extremister. Sexuella erfarenheter varvas med mensminnen och personliga angrepp. Man hänger ut folk till kors och tvärs och hur som helst. Man fastställer personliga vendettor och poserar på bild. Gränsen tycks inte gå vid någonstans. Men så plötsligt får man frågan “på vilket parti röstar du?” och den flexade handen åker upp. “Det är personligt”.  Mediefolk i sina bästa år skrattar kluckande och sedlighetsväktarna fnyser. Inte för att någon satt en gräns, utan för att världen blir uppochner. För har vi bestämt så har vi bestämt och nu har vi bestämt att det intima håller vi för oss själva, helst känslor och hela paketet om inte paketerat rätt, medan politik och tyckande är högst offentligt. Privat är det privata och offentligt är det andra.

Trots detta har svenskar en otrolig fabless för att åberopa den privata sfären när det handlar om att tillkännage politisk färg. På ett teoretiskt plan offentligt, på ett praktiskt plan lätt privat.

Föklaringsmodellen är oftast en felaktig hänvisning till den anonyma rösten som demokratisk rätt. Rätten är såklart ett fundament och måste hållas högt. Många länder ger inte sin befolkning möjligheten och om den väl tillämpas är den i många fall skillnaden mellan liv och död. Men i Sverige tror jag inte det handlar om varken tradition eller principfasthet. Jag tror snarare det handlar om rädsla, rädsla inför att behöva försvara sin politiska ståndpunkt, försvara sitt parti. Vi är snabba på att kasta ur oss en palett av tabbar och överlägset be vår meningsmotståndare förklara sitt partis agerande, trots att denna varken bett om att få argumentera eller förklara. Den politiska entusiasmen kanske rent av fattas. I vissa fall har partitillhörigheten gått i arv och man kan identifiera sig i miljön, utan att för den sakens skull kunna sätta fullgoda ord på den känslan. Eller så bryr man sig inte, tillika en dödssynd i Sverige.

Vi har tillsammans åstadkommit nåt slags politiskt tabu, ändå är det inte accepterat att det är privatare än det vi väljer att göra offentligt. Konstigt. Kanske behöver vi se över våra begrepp, eller bara sluta läsa saker vi tycker är skräp men som andra har rätt att säga, ju även det en demokratisk princip.

Elise Claeson och den konservativa snaran.

March 17th, 2011

I samband med Internationella Kvinnodagen skrev Elise Claeson om det feministiska förtryck som riktas mot hemmafruar. Feminister kan förvisso vara exkluderande och utrymme för nyanser och acceptans kan ibland vara starkt begränsat. Visst borde man förutsätta att kvinnor som väljer att vara hemmafruar idag gör det genom ett fritt val. Att både valmöjligheten finns och att den nyttjas borde ju anses positivt. Offerpålagan kvinnor emellan är ett enormt problem, både hos de kvinnor som pratar över huvudet på sexsäljarna i diskussionen om sexköpslagen och hos de som inte tycker att kvinnor ska acceptera, och förutsätter att det alltid är ett tvång, att vara hemmafru.

Men det är inte heller en speciellt insatt Elise som fattat pennan. Hon inleder med ett citat från tidningen Daily Mail:

“Pension victory for stay at home mothers: Women no longer lose retirement cash if they stop work to raise a family”.

En stor seger i Storbritannien, men till skillnad från Sverige som har statlig barnomsorg så har man där ett gigantiskt behov av hemmavarande mödrar, om inte mor- eller farföräldrar finns att tillgå. Min vän i London berättade om sin kollega som hade en månadsinkomst på 1000 pund, och där dagis skulle kosta henne 950. Rabatterat, eftersom hon jobbade inom NHS (National Health Service). I ett sånt läge är det svårt att ekonomiskt försvara en fortsatt heltid. I Sverige har vi fantastiska förutsättningar för dagis och dagmamma, men även för parklekar och fritidsaktiviteter. Det är ointressant att jämföra de båda systemen.

Men att förutsättningarna finns behöver ju inte ses som en anledning, eller tvång, att inte stanna hemma. Det borde däremot två andra saker göra. Den första är kvinnans roll; symbolik, struktur osv. Om detta har så många redan skrivit, och skrivit bra. Den andra är barnets roll, barnets behov av social interaktion och av att klippa navelsträngen. På dagis eller hos dagmamma tvingas barnen samspela med individer som är på samma nivå, både mognadsmässigt och auktoritärt. Barn härmar och lär av varann, och hämtar inspiration från äldre barn. Föräldrar kan sällan lägga sig på en mental nivå i linje med barnets. Dagis har, som allt, även nackdelar, men för barnets utveckling är jag övertygad om att det behövs andra barn.

Elise har helt rätt i att hemmafruns pension är ett stort problem, och jag är inte rädd att ett förstärkt socialförsäkringsskydd skulle öka intresset för kvinnor att bli hemmafruar och därmed urholka arbetsmarknaden. Men att hävda att “Hemmafruarna ska svältas ut” är ett uttalande i absurdum! Bara för att man jobbar för kvinnans ökade närvaro på arbetsmarknaden, via bl.a. just en omfattande barnomsorgsapparat, är det inte samma sak som att förbjuda och svälta ut! Många föräldrar vill leva ut föräldraskapet till max, och det får man lov att acceptera. Men varför pratar Elise inte på något ställe om männen? Varför kämpar hon inte för männens rätt att göra detsamma? Eller åtminstone använda ordet förälder istället för moder?

Hon avslutar, inte med att premiera den verkliga hemmafrun och förklara varför individens val måste sättas i centrum, utan genom att påstå att hemmafrun är ett ideal som ånyo har vaknat till liv. Detta underbygger hon med något så trivialt och missvisande som svenska folkets fascination för dokusåpan “Svenska Hollywoodfruar”. Någonstans borde även Elise veta att alla dokusåpor konsumeras, med få undantag, utifrån den upphetsning en inblick i ett liv/situation/tillstånd som man själv inte har eller vill ha ger. Det är mindre avund och mer skräckblandad förtjusning när man klistras fast vid den intrigbaserade dramaturgin. Dessutom väldigt nedlåtande i alla sina former. Men det är i framförallt inte ett kvitto på att svenska folket har fått en större förståelse för eller ändrad inställning till hemmafruar. Rika sådana dessutom, som aldrig skulle vara i behov av det pensionssystem som hela Elises artikel just går ut på. Coolt i all ära med framgångsrika och synliga kvinnor, och många skulle säkert argumentera att både Maria Montezzami och Kissie är just sådana. Men att säga att de är “större förebilder än Simone de Beauvoir” är lite att ta i. Sätt på dig glasögonen som fokuserar på innehållet och även Elise borde kunna erkänna att liknelsen är ute och cyklar.

Återigen. Ge även föräldrar som har valt att vara en hemmavarande förälder rätt till en skälig pension. Men utan att argumentera utifrån kvinnan, då känns det genast som en gammal konservativ kvarleva som vi försöker jobba oss bort ifrån. För kvinnans skull. För mannens skull. För samhällets skull.

Mia.

March 14th, 2011

Igår blev jag bjuden på Mia Skäringers “Dyngkåt och hur helig som helst”. Jag har ingen direkt relation till Mia, och så verkar jag börja många inlägg nuförtiden. Men det är en viktig beståndsdel i min analys och mitt filosoferande runt hennes föreställning, precis på samma sätt som att den relation man har, och sällskapet av förutfattade meningar, är av betydelse. Jag vill inte göra en recension, inte strö kritik eller beröm. Jag vill bara förlänga en diskussion som kanske inte är så okomplicerad som den låtsas.

Dispositionen är enkel. Barn, tonåring, ung vuxen, klok vuxen via landsbygdens inrutade struktur, utseendefixering och skilsmässa. And people laughed like there was no tomorrow. Men många gånger satt jag bara tyst. Det var förutsägbart och kittlade inte nånstans. Men så dämpades belysningen och hon slutade accentuera dialekten för att sjunga. Hest och magiskt sjöng hon, och det kändes som om jag förflyttats till en annan föreställning. Eller som att platser bytt plats medan jag satt kvar.

Efter paus kommer hon in i en roströd, högglansig kostym, peruk och ett glitterband runt nacken. Hon bär klackskor hon låtsas inte kunna gå i och drar i byxornas höga midja. Hennes gest- och minspel tar aldrig slut, publiken skrattar och hon skrattar och på varandra föder de. Hon kallar sig ett namn jag inte kommer ihåg och påstår sig ha blivit omgjord hos Gokväll. Det är igenkänningshumor när den är som värst och när jag tittar rakt igenom underbett och grimaser ser jag inget annat än buskis. Det är kul för hon driver med en stereotyp, och hon kan driva den hur långt som helst eftersom hon bara står modell för våra aldrig sinande referenser. Men det är en svag kvinna, en kvinna som tror att hon måste ha illasittande byxor för att det har starka kvinnor på tv sagt. Det är henne man driver med. Ena klacken är av men det märker inte hon, för henne är det fortfarande ett par klackskor och att dessa ska stärka hennes identitet är den enda relation hon har till dem. Hon läser böcker i hjälp till självhjälp och är edgy när hon väljer en keps istället för vintermössa när snön kommer. Det är en kvinna som aldrig har fått höra att hennes egna val är av värde, utan som tvingas förställa sig för att duga. And people laughed like there was no tomorrow.

Bredvid mig sitter en medelålders kvinna i färgad svart kortklippt frisyr, i plastig MC-jacka och långa lösnaglar. Hon och hennes väninnor har åkt buss hit och i pausen smuttar de på en fickplunta på toa. Hon stämmer in på de flesta av Mias stereotyper. Gång på gång visar föreställningen på beteenden och destruktivitet för att sluta med insikt och självdistans. Men hur är det för kvinnor som jublande kiknar av skratt åt det lustiga, de som inte har kommit hela vägen fram till rampljuset på Cirkus, de som sen går hem och saknar plattform? Är Mia Skäringer just en hjälp till självhjälp eller vinner hon skratt genom att visualisera den medelålders kvinnan som fastnat i var tänkbar “fälla”? Jag vet inte. Och jag vet heller ingenting om kvinnan till vänster om mig. Men för nästan hela Cirkus är de befriande skratten bara ett tecken på att man ligger oerhört nära karaktären, man känner igen sig själv, man nickar mot sitt sällskap och slår sig på låret som att säga “mitt i prick!”.

Men så hittar jag mig själv i Mias föreställning. Då är det inte längre läge för skratt. Hon pratar om sin uppväxt, om isoleringen på landet och sin pappas alkoholism. Det är starkt och sorgset, men mest starkt, och jag önskar att jag fick chansen att visa på samma igenkänning som fick taket att lyfta för några minuter sedan. Men Cirkus är knäpptyst, taket sitter som berget. Och det är inte bara stilistiskt vackert och brutalt utelämnande på ett sätt så obekymrat att vi faktiskt vågar fortsätta titta, utan också fångar det upp en publik och ställer frågan om allvar och ansvar. Men främst om reflektion. Vi kan skratta och visa på distans, skratta igenkännande och ironiserande. Men sen måste vi stanna upp och hämta oss lite. Betrakta, stänga flabbets automatik.

Det är här hon tar oss med storm, när hon gör de minsta gesterna. När hon berättar och illustrerar hur hon spyr i badkaret när en kille plötsligt kommer in och tar hennes oskuld. Eller när hennes pappa kör ner i ån, utan att ha fått Mias förlåtelse. Vi sitter och tänker “eh ha ha, näru, oss lurar du inte” men våra öppna käftar förblir öppna och inget skratt kommer ut. Vi är ettusenåttahundra själar som fastnar i vår egen framfärd mot nästa skrattabortsvada. Mia tänker att vi behöver stanna till. Och medan jag skruvar på mig, når jag plötsligt insikten att det är precis det jag gör.

Jag tänker på Schyffert, hur han stod på samma scen och lät oss skratta för att plötsligt skala bort all ironi och blotta sig själv på scen. Skratten i halsen och det trevande obekväma som han lät oss gå igenom medan han själv inte vek en millimeter. Sen skrattade vi igen. Lite som när man tänjer inom baletten och går upp för ett nytt andetag för att sedan sjunka djupare in i positionen. Ett dramaturgiskt framgångsrecept. Men ack så svårt att gestalta.

Jag skrattade inte så mycket åt Mia Skäringers föreställning “Dyngkåt och hur helig som helst”. Jag tyckte inte den var riktigt snäll, jag tycker den cementerade strukturer och delade ut offerroller. Vände sig mot en svag grupp. Men om folk har roligt så är det kanske jag som överanalyserar, som skapar en föreställning om nåt som inte finns. Och även om den skulle finnas så kanske det är min skyldighet att låta bli att försvara kvinnor som inte har bett om att bli försvarade?

Jag skrattade inte så mycket åt Mia Skäringers föreställning “Dyngkåt och hur helig som helst”. Men jag grät. Och det var min behållning, en stor sådan.

Någon tryckte min värsta känsla.

March 13th, 2011

Jag läste precis någon beskriva sin relation till döden så likt mig att jag var tvungen att titta mig över axeln. Det var så träffande att jag saknar ord, så precist att jag blir arg och ledsen över att känslan inte är min egen. Så exakt att jag blir ödmjukt lättad inför att någon delar den med mig. Det kommer från Alex Schulman. Och ni som skriker att jag favoriserar Alex Schulman efter att ha skrivit om honom redan en gång i år, ni skriker för döva öron. För aldrig, ALDRIG, har någon lyckats uttrycka en känsla som jag själv inte lyckats sätta på pränt!

“Vad har du för förhållande till döden”, frågar psykologen.

“Jag är rädd för den”

“Du är rädd för att dö?”

“Ja”

“Vad är det som skrämmer dig med döden?”

“Det är den här jävla….intigheten. Tanken att inte existera. När jag tänker på att jag en dag ska upphöra att finnas till så är jag på gränsen till att kollapsa.”

” Kan du ge något exempel på en situation då du har känt så?”

Jag funderar en stund och så berättar jag att jag läste i DN häromdagen att de mejl som skickades till och från regeringskansliet under tsunamikatastrofen ska sekretessbeläggas i 70 r. Då tänkte jag nästan omdelbart att om 70 år är jag död. En sekretesstämpel överlever alltså mig på jorden. Sådana tankar ger mig alltid existentiell svindel. Jag mår dåligt i timmar sedan.

Jag och Magnus och Lina såg en film om rymden. Evigheten gör mig maktlös. Efteråt tog Magnus min hand men vi sa inget. Han tittade på mig, såg allt det där jag krampaktigt försökte dölja. “Är det jobbigt?”. Jag tittade ner. “Mmm.” Döden och rymden, samma olika. Jag hatar er men kommer ta itu med er i sinom tid. Shake!

(“Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” av Alex Schulman)

Mina Ögonblick. Soweto.

March 11th, 2011

Plötsligt kan de komma över en, de färger, dofter, känslor och bilder som tillsammans utgör rörliga porträtt av upplevelser. Alla har vi dem, fler borde dela. Så nu tänker jag göra just så, dela med mig av Mina Ögonblick. I mångt och mycket meningslösa, fina, korta, varma, delade och odelade, eller kanske bara färgstarka skildringar från det som varit min verklighet. En serie verkligheter som är för bra för att inte dela. Hur ni känner, det har jag ingen aning om.

___________________________

Allt var rosa. Var det inte randigt så var det storblommigt. Men allt i en ljus och skir rosa kulör. Badrummet låg i själva sovrummet, som i en öppen planlösning. Vi turades därmed om att ha rummet för oss själva . Jag sökte mig till grannen snett mitt över. Han räfsade löv och berättade tveksamt, nästan generad, om åren som fackligt engagerad, om åren med Mandela. Jag gick allt oftare dit, han ville inte att jag skulle sitta på den mossbeklädda stenmuren. Inte för att jag gjorde någon åverkan på den, utan för att den var mg ovärdigt. Första gången jag sett honom hade jag stannat till och han hade blivit så märkligt förvånad och stum, tog med en svepande rörelse av sig hatten. Jag skrattade, och så skrattade han med. Han ville så gärna hämta en matta åt mig att sitta på men jag protesterade och log brett. Vi nämnde aldrig ondskan, vi nämnde inget förtryck. Men framför mig stod en gammal gammal man som var stöpt i formen av livegen, drejad av rasister och utmejslad med en politik av rasåtskillnad. Hela hans uppenbarelse skrek du är mer värd. Och det enda sätt på vilket jag kunde få honom att ändra uppfattning var genom att lyssna där på muren, som om vi var precis lika mycket för varann.

Inne i det lilla rummet fanns bara pyttelite svalka. Men de klara nätterna gav en välbehövd respit från den krampaktiga hettan. Upplevelserna var så mäktiga och att befinna sig mitt i ett Soweto som så sent som på åttiotalet fortfarande brann fick mig att svalla över med känslor. Jag stirrade upp i taket samtidigt som jag försökte knyta ihop tankar och upplevelser till ett greppbart mönster. Takfläkten blev mitt redskap och illustrerade hur tankarna snurrade i en beständig bana utan att tappa fart. Och det var då, precis då, som Magnus hittade kanalen med wrestling. Jag förstår inte vad som är uppgjort, fejkat eller vad som är spektaklets behållning. Men jag kunde inte sluta titta! För där, i det absurda i det rosa och det fasansfulla i det jag inte kunde förstå, så blev något så banalt som blodiga män i tajts något som skänkte distans och lät det stora såret sakta öppnas. Det behövdes en motbjudande fiktion för att ge innebörd åt en motbjudande sanning. Och hur banalt det än må låta så blev det min överlevnad. För jag är bara människa, varken mer eller mindre. Precis som den fina mannen som lät mig vila på hans mur.