Helena Sandklef

Farväl. Medan du fortfarande finns.

February 17th, 2011

Min farmor och jag tog farväl i somras. På en parkeringsplats. Jag vet att min pappa gråter om han läser det här, det gör jag med. För i vår familj har vi inte accepterat döden. Och det gör vårt farväl om möjligt ännu finare.

Som jag har älskat min farmor! I hennes närhet har kärleken fyllt mig till bredden. I hennes frånvaro har den gjort precis likadant. I hennes liv har många kommit, många har gått. Många har både kommit och gått. Hon är ensam kvar och jag vet att hennes önskan är att också få gå. För hon är färdig. Jag har hört mitt hjärta ticka i nittiofyra år Helena, nu räcker det. Ocyniskt och trovärdigt. Hon är slut, som jag efter min löprunda. Bara utan flåset.

Imma inom mig, imma på bilens rutor. Jag vill inte gråta och jag känner att jag är på väg att avancera bort från dödens inneboende sorg. Jag vill ära henne genom att ta mig mot en förståelse, även känslomässigt. Medkänsla, inte medlidande. För hur finner vi ett behov för medlidande när ingen lider? Jag glömmer bort att andas för en stund, där i den röda Mazdan. Jag vet inte hur man gör; det grymma i att bli vuxen och att alla tips och ramar man matats med som barn nu är mina att skapa. Men jag ser nåt fantastiskt också, det att vi får säga våra sista ord långt bort från sjukhussalens vitbleka smärta och intetsägande omgivning. Vi får lov att välja orden bortom panik och dropp. Jag vet bara inte hur man gör!

Hon bakade aldrig några bullar, men hon snickrade alla sina möbler. Hon har opererat bort ett bröst och stoppat in en pacemaker. Hon var sjutton år den där gången när de cyklade hem i gryningen efter en dans i parken och hon trillade på en sten. Alla var överens om att hon aldrig skulle vakna upp ur koman. Och nu sitter hon här och vill tillbaka. Hon väntar ut livet. Så ovärdigt. Så ovärdigt att hon måste leva. Hon längtar säger hon, hon längtar efter att få somna in. Få träffa farfar. Få följa mina steg däruppifrån. Jag nickar och tittar bort och jag vet att hon vet att jag gråter. Snälla Helena, du måste förstå. Bli inte arg. Hon ber mig att inte bli arg. Hon ber mig att själv få önska när livet är slut, att jag inte ska borda en ilska som vänds mot henne. Kan man vara så egoistisk tänker jag? Är det därför jag gråter?

Jag är på turné i västsverige. Vi dricker champagne och umgås med vänner. Jag har aldrig behövt snickra mina möbler eller samla ransoneringskort till festen. Min farmor har funnits i en evighet. Hon fanns i en tid som jag bara återkommer till i historieböckerna. Ingen kan ifrågasätta att hon har levt, ingen kan ifrågasätta att hon har levt klart, inte när hon säger det. Och i samma ögonblick accepterar jag det. Jag accepterar att hon vill sluta leva, med den enda önskan att det definitiva inte skulle vara så brutalt och så självklart på samma gång.

Jag ser den röda Mazdan på parkeringen, snett ovanifrån, som en filmscen där man zoomar ut. Det ösregnar på den ensamma bilen där viktiga saker sägs med bara några enstaka ord. Det är som om allt annat har tagit ett steg tillbaka i respekt, i ett försök att skapa tillfällig tystnad och frid. Hon har skjutsat mig till en naprapat under mitt tillfälliga besök, vårt möte är efterlängtat men kort. Hon tar min hand och jag är tillbaka inuti den lilla bilen igen. Gråt inte för min skull när jag dör Helena. Rädslan inför att inte få lova att dö vilar tungt i tystnadens eko. Jag svarar att jag inte ska göra det.

Om jag ändå hade en tro, då skulle döden, vissheten om dess mjuka elexir, vara en befrielse och ha en mening. Men hon har en tro och just nu lutar jag mig mot den.

Jag tänker på kvinnorna i mitt liv. De som existerade i ett töcken av spetsdukar och bitsocker, som nöp i kind och skrattade på fel ställe. Som med åren förmanade och skämde bort. Som genom sin blotta uppenbarelse gav mig visdom och vägledning, inspiration och jävlar anamma. Som sa att jag hade allt framför mig medan mitt långa hår dansade i finrummet. Som löste korsord och aldrig krävde nåt tillbaka.

Min mormors knotiga händer var de vackraste händer jag någonsin sett. Rabatterna, det var i dessa hon hade slipat dem. Hon bar sina ringar med en sån elegans. Jag tog för självklart att jag var det bästa som fanns i hennes liv, hon fick det att kännas just så. Jag ringde henne på sjukhuset och hon sa att hon var så glad, så glad, så glad att jag ringde. Sen satt jag uppe en hel natt i sällskap av mina minnen och tårar för att när morgonen kom få bekräftat att jag aldrig skulle få ta farväl.

Jag försöker fokusera på känslan, den i att ta farväl. Du vet att jag alltid älskat dig Helena. Du vet hur speciell du är för mig. Jag kan inte säga vad det är men.. Jag vet säger jag. Jag känner precis likadant. Jag försöker fäkta bort tårarna för att säga det enda jag vill ha sagt efter jag älskar dig med. Men jag slutar kämpa emot, tittar upp i Mazdans tygbeklädda innertak i ett sista desperat försök att stoppa tårarna från att rinna. Snälla vet vad du har betytt för mig. Det är allt jag begär i gengäld. Hon nickar. Jag tittar förbi det fårade ansiktet och in i ögonen. Jag kan inte avgöra om hon gråter eller inte. Men jag ser att hon är lättad.

Jag stänger bildörren efter mig. Står kvar i regnet medan Mazdan kör iväg. Ensam kvar. Som om allt runtomkring har tagit ett steg tillbaka i respekt, i ett försök att skapa tillfällig tystnad och frid. Min farmor har löpt klart. Hon har kommit i mål.