Horan som objekt.

February 28th, 2011

Amsterdam. Vi kallar dem liberala. Sexköp och cannabis, hur långt kan man driva det, när tangerar det andra områden, såsom diskriminering? Bara för att man tillåter kåta män följa det röda skimret rakt in i en varm famn med timtaxa betyder det väl inte att man får lov att se på kvinnan hur som helst? Bara för att någon tar betalt för att knulla så har vi inte rätten att se ner på henne.

Hursomhelst, denna reklamen, på ett elskåp, gör mig lätt illamående:

Sexköp eller inte, det är stigmat däromkring, och den bild vi projicerar och reproducerar av kvinnan, som är det farliga. Jo, jag tror att de kan vara åtskilda och diskuteras därefter. Såpass bildade är vi, på både på för-och emotsidan.

(Bättre att förekomma än att förekommas, i synnerhet av idioti: jag SER att det är en uppblåsbar docka, jag pratar om symboliken. Så!)

Kuba. Jag hatar Kuba.

February 24th, 2011

Kuba. Jag hatar Kuba. Och det är så provocerande i folks ögon. Tydligen är Kuba den enda diktatur man inte får kritisera. Vill ni höra varför det är fel i min bok?

Jag besökte Kuba under fem veckor 2010. Aldrig någonsin har jag mötts av ett land vars bild är så präglad av kulturellt välstånd och aldrig någonsin har den bilden krackelerat så snabbt. Nostalgitrippen med veteranbilar är inget annat än rostiga kvarlevor som puttrar på hoppet parallellt med embargon och den totala avsaknaden av kapital. Maten är värre än du någonsin kan föreställa dig, mindre aptitretande än fradga, och inte helt förvånande för ett land där föda är synonymt med överlevnad snarare än tradition. En guide beskrev mellan cigarrfält och kaffeplantage hur en familjs oxe aldrig får slaktas och ätas, ett straff som kan leda till fängelse. En oxe, även din oxe, tillhör staten. Enda gången du får lov att tillaga din egen oxe är om den träffas av blixten och dör. Då är köttet ändå förstört. Än idag äter man de stekta grapefruktskal som under krisen, döpt till “A special period in a time of peace” av Castro, ensam fick agera föda.

1959 uppkom jordbruksreformen som innebar att man förstatliga all agrar mark större än 400 hektar. Utan kompensation. 1968 förstatligade man 58 000 privatägda företag, de flesta små familjeföretag och marknadsstånd. Nu siktade man istället på att årligen producera en 10 miljoner ton stor sockerrörsskörd, något som skulle visa sig bli ett fatalt misslyckande, och som skulle leda till att en hel befolkning fick inta på sockervatten till frukost.

Under 2000-talet försökte man få bukt på ekonomin genom att närma sig ett privat ägande i form av små Paladares; ett bord i en familjs bostad där man tilläts erbjuda mat likt en restaurang. Max två bord per hushåll. Och bara fisk, fläsk och fågel. Inget oxkött. Inga skaldjur. Men i vissa regioner ansåg staten att det gick lite för bra och förbjöd Paladares, med hänvisning till de regionala lagarna.

Ingen har pengar i Kuba. I vart gathörn försöker någon kränga sin fria ranson på två cigarrer om dagen man erhållit från fabriken. Men även med pengar finns det inget att handla. Prostitutionen är väl utbredd med tanke på statens nolltolerans, men det är  inte främst pengar sexsäljarna är intresserade av utan varor, produkter och märkeskläder från Europa som deras regelbundna kunder tar med sig från väst.  Min väska försvinner på resan från Paris och i fyra timmar letar jag efter ett par solglasögon och ett par shorts. Slutligen hittar jag ett par dammiga bågar i plast där gångjärnen har ärjat. Shorts hittar jag inga.

Längs den gropiga huvudled som löper genom centrala Kuba finns det gott om tid att spana in Castros propaganadaskyltar där vi kryper fram i 50km/h. En diktator som spottar ut floskler och order. Han pekar med hela handen åt sitt folk. Alltid grön uniform och kompromisslös hållning. Vi stannar vid en vägkrog, parkerar brevid en buss med turister. “Viva la Revoluçion” skriker en dansk gubbes t-shirt. Han bär den med stolthet, tröjan som hyllar en revolution vilken hindrar ett helt folk att vara just det han är, en turist, om man inte erhållit tillåtelse. Samma revolution som fortfarande tillämpar dödsstraff, har över 200 arbetsläger och som sedan 1959 har bidragit till att avrätta 9400 människor, 94 st under 18 år medan 77 000 människor har dött i sina försök att lämna Kuba. Landet toppar som ett av fem listan över länder med minst pressfrihet. Kuba inskränker yttrandefrihet, rörelsefrihet, organisationsfrihet och äganderätt. 2008 hade Kuba näst mest fängslade journalister (efter Kina) och datorer per invånare är bland de lägsta i världen, att illegalt ansluta sig till internet kan leda till fängelse.

Min vän Jonna Färm hamnade i husarrest för att sen bli utvisad till Sverige efter att ha tågat med i de fredliga demonstrationerna som var söndag anordnas av Vita Damerna (Damas de Blanco), vars fäder, makar, söner sitter fängslade för brottet demokratiaktivism. Jag tänker på det när jag ser kvinnorna i de vita beklädnader tyst tåga fram längs Havannas största aveny. Och det är inte bara hos dessa kvinnor jag ser det, jag ser det överallt. De döda ögonen. Våldtagna på dess gnista.

“På detta behandlingshemmet gjorde Maradona sin avvänjning från kokain” säger min taxichaufför. Tror du det är det jag vill se tänker jag, är det detta turisterna, besökarna ser? De ser förbi de tomma ögonen och kollar in attraktioner såsom där Granma lade till 1956 och en polerad Opel Capitain från 1953? Var dag tar jag ett steg ut i trottoaren för att inte krocka med brödkön framåt eftermiddagen. Bröd..

Kuba är en diktatur med ett totalitärt styre. Kuba kan inte kallas annat än helvete. Det vänstern har en tendens att romantisera med Kuba, ser befolkningen som sitt livslånga ok. De behöver ingen klapp på huvudet, de behöver basala rättigheter.

(det finns en miljon länkar, varav de viktigaste är Amnesty, Human Rights Watch, Committee to protect journalists och nåt så enkelt som historieböckerna)

Att tvinga barnen skildra våra rädslor.

February 20th, 2011

Att projicera våra egna rädslor på våra barn… Vi är så rädda för att göra det, så vi gör det.

Lina började på simskola. Alla barn var lika mycket nybörjare som hon, alla var de nya i det nya sammanhanget. Föräldrarna får titta på, och gång två så händer nåt där Lina söker tröst och sympati hos sin mamma. Eller kanske var det blotta synen av henne, känslan av ett barnsligt “mamma!”. Mamman möter henne med ömkan, moderhjärtat går på högvarv, och det blir inte så mycket mer simning den dagen.

Lina börjar på skidskola. I hennes grupp går, förutom hon själv, hennes bästa bästis och hennes mest älskade kusin. Samt en pojke som är lika ny till sammanhanget men genom konstellationen mycket mer främmande. Första dagen, första liften, på väg till samlingen: Lina ramlar. Det är kallt, pjäxorna trycker, det är tidigt, det är nytt. Hon börjar gråta. Vi tröstar i panik. Men där har hon satt ribban. Dag två blir lite värre. Dag tre ringer de och ber oss hämta henne.

Lina börjar på dans. En förälder sitter med för att det är ju så kul att se sitt barn bli stort och utöva stordåd! Lina pendlar mellan föräldern på bänken och dansgruppen och har för varje gång hon återvänder till dansgolvet lite svårare att anknyta till gruppen. Det är mycket känslor som känns när man ser sitt barn osäkert och rädd. Det är inte svårt att när barnet söker medlidande och tröst svepa sin varginstinkt runt den lilla kroppen och fort söka skydd i lyan.

Men det är här vi vuxna felar nåt så kopiöst! Det är ju när de ostadiga små stegen är som mest instabila som vi ska lämna dem. Säga “hejdå, vi ses om en timma”, bestämt och utan att ge dem minsta misstanke om att allt skulle vara nåt annat än ok. Vi ska ju inte ge dem av vår rädsla, vi ska ge dem av vår trygghet. Förvissa dem om att misslyckanden och missanpassning inte ens existerar i vår bild av deras företagande. Stolta och säkra ska vi lämna dem, stolta och säkra kommer de att bli.

Lina missade uppropet och de efterföljande tre gångerna på simskolan, del 2. Det var väntat och berodde på resor som sammanföll direkt på varandra hos de respektive familjerna. Hur skulle det gå, nu när hon kom in i de andras sammanhang, ny till grupp och övningar? Jag hörde oroande röster väckas.

Det blir lördag morgon. Vi pratar om allt hon lärt sig i Thailand och hur de andra barnen nog kanske ligger lite efter hennes förmåga, om hur det är att snorkla och det grymma i att simhallen inte tillåter cyklop i bassängen. Jag frågar inte en enda gång hur hon känner när jag tydliggör att de andra har gått några gånger. Det enda jag tycker är viktigt är att vi har tiden på vår sida, slippa stressa, slippa kastas in. Hon ges aldrig tillfälle att uttrycka sin oro, trots att tid finns. Enbart för att det inte finns någon oro att klamra sig fast i och åka vidare på.  “Kan du sitta här inne?” frågar hon. De sätter i gång med torrsim och den ena assistenten påvisar för mig och en annan mamma att föräldrarna under fortsättningskursen inte får sitta vid bassängkanten. Inga problem säger jag, och om min dotter frågar, men bara då, berätta att jag väntar utanför. Trygghet men inte grunda för osäkerhet. Efter simningen berättar hon, utan uppehåll för andning, om allt nytt hon testat. Men hon berättar också om hur hon inte kom ner hela vägen till botten utan lärarens hjälp “så då hjälpte hon mig, bra va!”.

Lina ska gå på skidskola när vi i slutet av januari besöker Val Thorens. Det är en dansk skidskola med dansk instruktör och danska barn. Hon vet vad det innebär och vi gör ingen sak av det, istället pratar vi om skillnaden i de nordiska språken, hur liten den är, medan man som nybörjare har svårt att gissa sig till engelska glosor. Inte en gång säger vi att “det kan bli lite svårt att första” för att tveksamt dra ut på konstaterandet och möta hennes reaktion.

Första morgonen så lämnar vi henne och vårt telefonnummer med uppmaningen “kör hårt, ses om tre timmar”. En puss, en kram, sen drar vi. Från sittliften ser vi henne kämpa i fyra dagar, jag gråter pyttelite. Hon berättar hur hon åkt själv i liften, före sin instruktör, och hur en snäll kille hjälpte henne av. Varje gång jag ser henne vill jag springa fram och krama och säga att “mitt hjärta brinner så för ditt” och kom nu går vi. För hon är mitt barn, ett barn som jag vill skydda inför varje möjligt fall. Jag vill hålla krampaktigt och skydda henne med alla medel. Men det är ju JAG, min egoism. Jag måste lägga min egoism åt sidan för att lära henne att leva.

När vi hämtar visar hon trix och vi är mäkta imponerade. Och visar det. Pjäxorna trycker lika mycket denna gång och morgnarna är om möjligt ännu tidigare men Lina tuffare. Hon visste att vi skulle stå där vid skidskolestolpen varje dag klockan 12.00. Den förvissningen räckte, det och att vi trodde på henne. Det gav henne på en gång både mod och trygghet.

Lina ska börja på dans idag. Det är jag som har tjatat. Det är jag som har gjort vad alla föräldrar gör: tyckt att hon ska testa just mitt intresse. Hon räknar timmar och håller tåspetsskola i vardagsrummet. “Ska du titta?” frågar hon. Och jag säger att jag ska träna under tiden men att jag kommer vara så nyfiken så att jag dör och kanske smiter in för en liten tjuvtitt. Hon ler och känner sig speciell. Jag behöver inte sitta där, hon dansar för mig ändå.

Farväl. Medan du fortfarande finns.

February 17th, 2011

Min farmor och jag tog farväl i somras. På en parkeringsplats. Jag vet att min pappa gråter om han läser det här, det gör jag med. För i vår familj har vi inte accepterat döden. Och det gör vårt farväl om möjligt ännu finare.

Som jag har älskat min farmor! I hennes närhet har kärleken fyllt mig till bredden. I hennes frånvaro har den gjort precis likadant. I hennes liv har många kommit, många har gått. Många har både kommit och gått. Hon är ensam kvar och jag vet att hennes önskan är att också få gå. För hon är färdig. Jag har hört mitt hjärta ticka i nittiofyra år Helena, nu räcker det. Ocyniskt och trovärdigt. Hon är slut, som jag efter min löprunda. Bara utan flåset.

Imma inom mig, imma på bilens rutor. Jag vill inte gråta och jag känner att jag är på väg att avancera bort från dödens inneboende sorg. Jag vill ära henne genom att ta mig mot en förståelse, även känslomässigt. Medkänsla, inte medlidande. För hur finner vi ett behov för medlidande när ingen lider? Jag glömmer bort att andas för en stund, där i den röda Mazdan. Jag vet inte hur man gör; det grymma i att bli vuxen och att alla tips och ramar man matats med som barn nu är mina att skapa. Men jag ser nåt fantastiskt också, det att vi får säga våra sista ord långt bort från sjukhussalens vitbleka smärta och intetsägande omgivning. Vi får lov att välja orden bortom panik och dropp. Jag vet bara inte hur man gör!

Hon bakade aldrig några bullar, men hon snickrade alla sina möbler. Hon har opererat bort ett bröst och stoppat in en pacemaker. Hon var sjutton år den där gången när de cyklade hem i gryningen efter en dans i parken och hon trillade på en sten. Alla var överens om att hon aldrig skulle vakna upp ur koman. Och nu sitter hon här och vill tillbaka. Hon väntar ut livet. Så ovärdigt. Så ovärdigt att hon måste leva. Hon längtar säger hon, hon längtar efter att få somna in. Få träffa farfar. Få följa mina steg däruppifrån. Jag nickar och tittar bort och jag vet att hon vet att jag gråter. Snälla Helena, du måste förstå. Bli inte arg. Hon ber mig att inte bli arg. Hon ber mig att själv få önska när livet är slut, att jag inte ska borda en ilska som vänds mot henne. Kan man vara så egoistisk tänker jag? Är det därför jag gråter?

Jag är på turné i västsverige. Vi dricker champagne och umgås med vänner. Jag har aldrig behövt snickra mina möbler eller samla ransoneringskort till festen. Min farmor har funnits i en evighet. Hon fanns i en tid som jag bara återkommer till i historieböckerna. Ingen kan ifrågasätta att hon har levt, ingen kan ifrågasätta att hon har levt klart, inte när hon säger det. Och i samma ögonblick accepterar jag det. Jag accepterar att hon vill sluta leva, med den enda önskan att det definitiva inte skulle vara så brutalt och så självklart på samma gång.

Jag ser den röda Mazdan på parkeringen, snett ovanifrån, som en filmscen där man zoomar ut. Det ösregnar på den ensamma bilen där viktiga saker sägs med bara några enstaka ord. Det är som om allt annat har tagit ett steg tillbaka i respekt, i ett försök att skapa tillfällig tystnad och frid. Hon har skjutsat mig till en naprapat under mitt tillfälliga besök, vårt möte är efterlängtat men kort. Hon tar min hand och jag är tillbaka inuti den lilla bilen igen. Gråt inte för min skull när jag dör Helena. Rädslan inför att inte få lova att dö vilar tungt i tystnadens eko. Jag svarar att jag inte ska göra det.

Om jag ändå hade en tro, då skulle döden, vissheten om dess mjuka elexir, vara en befrielse och ha en mening. Men hon har en tro och just nu lutar jag mig mot den.

Jag tänker på kvinnorna i mitt liv. De som existerade i ett töcken av spetsdukar och bitsocker, som nöp i kind och skrattade på fel ställe. Som med åren förmanade och skämde bort. Som genom sin blotta uppenbarelse gav mig visdom och vägledning, inspiration och jävlar anamma. Som sa att jag hade allt framför mig medan mitt långa hår dansade i finrummet. Som löste korsord och aldrig krävde nåt tillbaka.

Min mormors knotiga händer var de vackraste händer jag någonsin sett. Rabatterna, det var i dessa hon hade slipat dem. Hon bar sina ringar med en sån elegans. Jag tog för självklart att jag var det bästa som fanns i hennes liv, hon fick det att kännas just så. Jag ringde henne på sjukhuset och hon sa att hon var så glad, så glad, så glad att jag ringde. Sen satt jag uppe en hel natt i sällskap av mina minnen och tårar för att när morgonen kom få bekräftat att jag aldrig skulle få ta farväl.

Jag försöker fokusera på känslan, den i att ta farväl. Du vet att jag alltid älskat dig Helena. Du vet hur speciell du är för mig. Jag kan inte säga vad det är men.. Jag vet säger jag. Jag känner precis likadant. Jag försöker fäkta bort tårarna för att säga det enda jag vill ha sagt efter jag älskar dig med. Men jag slutar kämpa emot, tittar upp i Mazdans tygbeklädda innertak i ett sista desperat försök att stoppa tårarna från att rinna. Snälla vet vad du har betytt för mig. Det är allt jag begär i gengäld. Hon nickar. Jag tittar förbi det fårade ansiktet och in i ögonen. Jag kan inte avgöra om hon gråter eller inte. Men jag ser att hon är lättad.

Jag stänger bildörren efter mig. Står kvar i regnet medan Mazdan kör iväg. Ensam kvar. Som om allt runtomkring har tagit ett steg tillbaka i respekt, i ett försök att skapa tillfällig tystnad och frid. Min farmor har löpt klart. Hon har kommit i mål.

Jag, fina män i kostymer och lössnö.

February 14th, 2011

Här kommer min helg, i notformat. Med okalibrerade bilder från min i-Phone.

Torsdag.

Konferensfolk fyller planet. Ja, just det, en negativ betoning. MTG gör raketen med bordet i matsalen, vi sitter förskräckta i hörn. Somnar. Sover inte gott.

Fredag.

Drar iväg själv.

Opistat i hela systemet. Påkörd av snorunge på snowboard. Pjäxorna går sönder. Får gå hem i backe pudrad med 25cm lössnö.

Åker ut med M. Det opistade systemet är nu is och pucklar. Ramlar. Gråter. Fortsätter mot totalt sammanbrott. Tar ett glas vin. Toppar sammanbrottet. Åker hem och springer av ilska på löpbandet. Sover inte gott.

Lördag.

Utser mig själv till kung i backen.

Fantastisk middag. MTG-fest. Magnus ställer sig ivägen för Sofia Wistam under rösträkningen i Melodifestivalen. Shottar baljvis med vin tillsammans med E-types körtjejer. Magnus gör en moonwalk. Sover inte gott.

Söndag.

Småkung i backen. 19.6 m/s på skutan. Snöar. Bryter. Löptränar, spaar, tar flyget hem, tittar på Sällskapsresan II; Snowroller. Sover fantastiskt.

Ken Ring, mer pinsam och lättkränkt än Bad Boy for Life.

February 7th, 2011

Ken Ring borde inte få mer uppmärksamhet kan ju tyckas. Ni har rätt. Men jag kan inte låta bli.

För några år sedan blev det uppståndelse när min sambo Magnus Betnér lyckades kränka den svenska Hip Hop-eliten på Grammisgalan. Ken blev mest upprörd. Men istället för att, som man kan förväntas av en låtskriva av självutnämnd rang, använda ordet till upprättelse använde han ordet till hot. Det fanns ingen hejd på vad han skulle utsätta oss för sas det, samtidigt som han skrek ut vår, helt offentliga, adress och jag blev kallad det ena hemskare än det andra på hans hemsida. Precis som mamma till hans barn och femhundra andra som hade visat tillstymmelse till opposition i Rings värld. Kulmen nåddes när han ringde en morgon och underbyggde sina hot med den motsägelsefulla meningen “du ska passa dig, jag har rökt på i sexton år”.

Så detta tänker jag på nu när Ken Ring stått åtalad för olovlig körning (han saknar körkort) och narkotikabrott. Enligt Aftonbladet skriver Ken Ring på sin blogg:

Vad kostar detta alla skattebetalare? Det är en viktigare fråga.

Texten är bortplockad från hemsidan och kvar ligger ett patetiskt filmklipp där han spelar bad boy mot Expresen reporter. Men för att bemöta Ken Rings fråga vill jag säga “Ingen exakt aning faktiskt! Men skippa nånannan-ismen och låt mig omformulera: Vad hade det kostat den person som blivit invalidiserad eller mist sitt liv för att du saknar grundläggande kunskaper i att köra bil?”*

(*kanske besitter Ken Ring kunskaper i att köra bil och har vid ett senare tillfälle blivit av med körkortet. Det låter jag vara osagt. Men att vara av med körkortet innebar fortfarande att man av olika anledningar har avsagt sig rätten och förmågan att köra bil.)