Helena Sandklef

2010. Simply.

January 2nd, 2011

Jag inledde mitt 2010 med hemlängtan på ett cigarrfält på den kubanska landsbygden, när april kom nåddes jag av insikten att jag enbart spenderat tre nätter i min egna säng. 2010 blev inte likt nåt annat år. Precis som det ska vara.

Tjugohundratio var året då jag sov borta trehundra nätter och där jag reste i ännu fler dagar. Jag samlade flygmil och tågförseningar och flyttade aldrig ur min väska. Året då vi höll hov i olika sviter och levde på nattlig roomservice. Året då jag drömde mardrömmar och vaknade utan att veta vart jag befann mig när jag väl kommit hem. För hem var en känsla som inte längre fanns. Något som inga silverkort eller uppgraderingar i världen kunde kompensera. Det var året då jag blottade mig som mest och översköljdes av en besk insikt om de problem som måste hanteras. På en varm resa i Londons tunnelbanesystem fick jag så en söndag mitt första ångestanfall, men vann en hård strid i att hålla det osynligt genom illusionen av ett astmaanfall. Jag grät istället för att sova, utan att veta varför. Det var året då jag hittade hemmet i Edinburgh; på en bottenvåning byggde vi bo för att stanna still i en hel månad. Det var fest, vänner på gångavstånd, kultur och ro. Aldrig har ett så välbehövt lugn infunnit sig så rätt i tid.

Det var året då jag blev sviken på riktigt, men utan att tappa fattning insåg att allt inte är svart eller vitt. Året då frånvaron av lögner inte var lika självklar som förut och då jag tvingades växa ur det vilda naiva jag burit med stolthet. Jag lärde mig innebörden av att ge och ta och att tillit förtjänas. Även jag fick förtjäna tillit. Det blev året då jag lät min pappas alkoholism bli hans egen och klev av kampen mellan gammal och ny familj, bort från det tomrum det hela skapar. Krokodiltårarnas slut.

Det var året jag blev lite mer förälskad. Året då vi drog från ett grått London till ett rödskimrande Paris och jag grät glädjetårar till utsikten av tornet från min balkong. Jag hånglade i Sacre Ceur. Året då vi på dagen tog samma flyg till Köpenhamn som fem år tidigare. Av en ren slump. Och satt i fönstret på Royal Plaza med utsikt över pariserhjul och horor och ölreklam, precis så där som vi gjort fem år tidigare. Och jag tänkte att nu är du lyckligast Helena. Som jag tror jag tänkte då för precis fem år sedan.

Det var året jag blev förälskad för andra, tredje och fjärde gången i Dublin. I mystiken mellan det strikta och det totalt okontrollerbara. Med vänner som injicerade musik, historier och filmer i mitt liv, som ett välkomstrus varje gång vi anlände. Det var året jag och London på riktigt tog igen lite svunnen tid. Likt hos en terapeut kom jag på regelbundna besök och öppnade mig lite mer för var gång. Vi fick vinter, vår och sommar. Sen höst. Och alla färgskiftningar bevittnade jag från Queen Marys rosegarden.

Det var året då jag från första parkett fick bevittnas andras hjärtesmärta och stå handfallen i det eko som fallen kärlek lämnar. Jag skrek, tröstade, moraliserade och sa att jag inte visste mer än så. Sorgen i ögonen är kvar. Och spritt ligger hjärtefällningar som vi måste försöka att inte låtsas om. Det var också året då jag och klokheten försökte diskutera oss fram till vad kärlek är, på riktigt. Och bedragna på egentliga ord att tillskriva den så fann vi en känslans sinnebild, på varsitt håll, hemma hos oss själva.

Det var året då jag låg på en oklädd stålbrits hos en läkare i Havanna och medan min kille läste årsutgåvan av the Economist fick jag morfin i röven och kaskadspydde tillsammans med en kubansk syrra. Det var året då en ynka mussla höll mig uppe tills jag kräktes blod på ett brittiskt hotellrum och min kille klappade mig på huvudet samtidigt som han frågade om vi kunde släcka lyset. Det var årets snällaste kvinna på en akut i Edinburgh som frös ner två av mina tår för att sedan skära upp dem och jag ljög när jag försäkrade henne om att jag inte var rädd.

Det var året för utmaningar. Självdistans och självinsikt. Jag fastade i åtta dagar och inte en minut passerade utan att jag tänkte på mat. Jag vandrade flera mil på egen hand i det skottska höglandet, beväpnad med kniv och högmod. När jag tvingades bryta sista dagen grät jag ut mitt misslyckande, frusen och genomblöt, på ett förstaklass tåg hem från Inverness. Jag ritade om köket och började löpträna på allvar. Det var en grym insikt som istället för att skölja över mig kom som ett vattenfyllt kar utrustat med två starka armar, den om att jag är över trettio och inte i närheten av tjugo. Den att jag och min generation inte nödvändigtvis är den som näringslivet och pensionärerna sätter sin tilltro till. Rynkor, valkar och infertilitet. Jag tvingades igenom en fas av rannsakan som kanske rannsakade lite väl intensivt, en fas som sa att alla val var valda, valens tid var förbi. Djärvare och lite mer hoppfull slutade jag året som uppsagd och arbetslös och ödmjukt skräckslagen. På ett tufft sätt liksom. Och med insikten att jag har bevisat mig själv en bra bit in på 2012.

Det var tyvärr året för översvämning i Pakistan, konflikt över internationellt vatten och SJs magplask. Det var året då Europa demonstrerade mot en avvecklingen av det sociala skyddsnätet, medan USA demonstrerade mot en uppkomst av detsamma. När Berlusconi vann förtroendeval och Sarah Palin blev en framträdande politiker i de republikanska salongerna. Året då vi fick hem soldater i kistor och blottade vår dubbelmoral när vi frågade oss hur krig kunde vara så orättvisa. När terror blev en mediahanteringsfråga och Malmös segregationsproblem fick ett ansikte. Det var val och askmoln som grusade utsikten. Det var året då Haiti skakade och jag grät i symbios med Anderson Cooper i två veckor från ett kallt Hotel Naçionale.

Det är också fina minnesbilder. En sommarnatt med svepande kjolar och fuktig luft när vi glider genom Sohos kvarter av neon och glada bögar. Och jag tänkte det här kommer jag minnas. En avgångshall i Havanna och känslan av att snart vara tillbaks. Och jag tänkte det här kommer jag att minnas. Känslan dagen efter avslutet på en femton månaders lång turné, och antiklimaxtårarna. Och jag tänkte det här kommer jag minnas, fast det gör lite ont. Camille O’Sullivans “the Ship Song” på Edinburgh Astoria medan hela publiken unisont höll andan. Jag visste, det här kommer jag minnas.

Midsommar på en filt med kandelaber och bästa vänner. Fotbolls VM. Sommar på en brygga. Madeleinekakor och kaffe till efterrätt. Vattenkrig med mamma och Lina i hettan, och skratten, alltså de skratten! Min första riktigt lyckade chili. Det vackra bröllopet framför en öppen spis. Födelsedagen med blåbär och blåst i håret uppe på Arthurs seat. Min högstadielärare och min lågstadielärare och jag fick en chans att berätta vad de har betytt för mig. Musikquiz med Lindström som domare i en hörnsoffa i oxblodsfärgat skinn ombord en buss till Stenungsund. Den lilla övervåningen i Mollösund och alla krabbor vi fångade för att släppa. Lisens lyckliga mage. Cigarrökning och spanska korvar efter stängning på the Descent Cigar Emporium. Solnedgången i Åre och solnedgången på Ljusterö och solnedgången genom persiennen i Vällingby.

Förra året skrev jag vad som skulle hända 2010. Med den insikt som detta år just skänkt mig kommer jag inte att kunna förutspå eller kontrollera allt. Så därför avstår jag. Men visst, det hade ju varit kul att få till en bok. Om det är ok att lyfta det löftet från 2010 och sätta det på repeat?

Tylösand, av Schyffert

Havanna

Malmö

Åreskutan

Köpenhamn

Med pappa

Hike

Loch Ness

Valvaka

Maria

Halloween

Livets Ord

Snögubbe i Vällingby

Inspelning Chinateatern

Busfabriken Linköping

London med Krulls

Tinafina och hatten

Krabbfångst Mollösund

Höst