Helena Sandklef

Folkmord, i ordets rätta betydelse!

March 13th, 2010

På DN’s ledarsida idag säger man att “[...] den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet är fel väg att gå”. Det handlar inte om ett erkännande av en händelse, som man här benämner folkmord, det handlar om att tillskriva en händelse, där konsensus skapats långt tidigare, vissa egenskaper, en mening, en förståelse som visar på de kulturella fysiska och politiska konsekvenser vilka sträcker sig bortom den faktiska händelsen.

Så här beskriver Raphale Lemkin, teoretikern bakom begreppet, vad folkmord innebär:

The perpetrators of genocide would attempt to destroy the political and social institutions, the culture, language, national feelings, religion, and economic existence of a national group.

Genocide has two phases: one, destruction of the national pattern og the oppressed gropu; the other, the imposition of the national patterna of the oppressor. This imposition, in turn, may be made upon the oppressed population which is allowed to remain, or upon the territory alone, after removal of the population and colonization of the area by the oppressor´s own nationals.

Det handlar alltså inte, vilket media ofta och felaktigt väljer att beskriva det, om att erkänna en händelse, utan att erkänna händelsens karaktär.

Enligt lag (1964:169) om straff för folkmord gäller att:

1 § Den som begår en gärning, för vilken det enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, döms för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Lag (2009:397).

2 §  För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Detta innebär att folkrättens anspråk förverkligats i svensk lag.Vilket i sin tur innebär att det visst är vår angelägenhet.

Samma tidning rapporterar om ilska och besvikelse bland sverigeturkar. En offerstatus av denna kaliber är för mig besynnerlig:

- Jag är född och uppvuxen i Sverige. Nu stämplas jag som mördare.

- Jag är särskilt orolig för hur mina barn kommer att uppleva det. De försöker vara en del av det här samhället, istället blir de utstötta.

- Det är synd att beslutet är fattat, det påverkar varenda familj och förstärker utanförskapet.

Nej. Det är en kategorisering av en händelse, som vi i Sverige redan enats om har ägt rum, MEN vi har aldrig tidigare hållit enstaka individer skyldiga och kommer så heller inte att göra i framtiden. Detta är en fråga på statsnivå. Utanförskapet definieras snarare under egna doktriner:

- Även om våra barn är födda här så har de turkiskt dna, de kommer att vara turkar till den dagen de dör.

Turkiets president Abdullah Gül säger att beslutet “inte har något värde i våra ögon” men kallar med omedelbar verkan hem Turkiets ambassadör i Sverige. Reporter Gunnar Sörbring frågar en butiksägare i Turkiet vad han tycker om Sverige beslut: Inte bra. Det är “none of your business”. Vidden av den turkiska statsnationalismen blir ruskigt närvarande.

Etiketter: folkmord, Folkmordet på armenierna, turkiet