Helena Sandklef

TV. Kanske.

February 2nd, 2010

En säl äter en bälta pÃ¥ min hotell-tv. Är det sÃ¥ här det är att ha tv? Jag är ju utan men lobbar hÃ¥rt för att äga en inom en snar framtid. Det är en ständig debatt, och jag vet emellanÃ¥t inte pÃ¥ vilket ben jag ska vila. Schysst att man tvingas göra annat än sitta och konsumera reklamtv 33% av aktivt tv-tittande. Skönt att missa en passiv kväll av misstag framför “bonde söker häst och vagn” eller va det heter. Jag avstÃ¥r gärna den nya dokumentärgenren som enbart inbegriper tre element: fylla, tÃ¥rar och ganska mycket vägledande men icke välmenande regissörer. Framförallt slipper jag en snookermissbrukande rumskamrat som inte kan sluta konsumera. Men jag missar ju snabba nyheter, intressanta dokumentärer av rang, serier och filmer som inte längre gÃ¥r att hyra sen de tappat pinnar i popularitetsstegen. Framförallt missar jag ju den sociala biten, det alla pratar om. För lite allmänbildning bortfaller ju faktiskt. Jag vill inte kolla pÃ¥ idol, och risken att jag skulle börja följa det är ju minimal. Men jag skulle inte ha nÃ¥t emot att veta lite mer om vad idol är. HÃ¥ll dina vänner nära men dina ovänner ännu närmare.

NO TV fick mig till en början att spela mer schack, läsa fler böcker och hÃ¥ngla flitigare. Men nu har Magnus tröttnat pÃ¥ mina offensiva drag och vi blir mest sittande framför datoriseringsmackapärerna. Är det bättre? VÃ¥r familjära idé om socialisering har lett till ett annat passivt missbruk, ett macmissbruk. Är tv lösningen? Eller är det ett sÃ¥nt där frÃ¥gesportsyatzy for intellektuella vuxna under genren porr? Jag mÃ¥ste forska under ekvationen: idolkunskap dividerat med livssekunder upphöjt till social kompetens i kubik, i relation till magnitud av förströelse. Jag Ã¥terkommer….