Helena Sandklef

Schlager i mitt huvud.

February 7th, 2010

Många i min ålder är i en nån slags mittemellan-fas när det handlar om Melodifestivalen som företeelse. I alla fall om man läser och lyssnar på jargongen, den av missmod, förbittring och ren vrede. Det suckas och stönas och ironiseras. Det kanske till och med himlas med ögonen. Trots detta sitter ju någonstans tre miljoner och slår rekord om och om igen, och därmed står det ju klart att den uppretade sinnesstämningen är förpassad till min åldersgrupp, eller den åldersgrupp jag känner att jag identifierar mig med; kryssa här om du är mellan tjugofem och trettiofem. För det är en kritisk massa som kallar Sveriges största underhållningsprogram för skit och ser man inte utanför gruppen så är det lätt att ta detta för sanningen.

Fast nu råkar det ju vara sanningen. För ingen har väl någonsin hört Christina Meltzer skrika högre? Och ingen har väl någonsin sett en mer okritiskt tillrättalagd showdans där Dolph Lundgren är machokulturen gestaltad, allt medan kvinnorna i hans danstrupp flockas och charmas av mannen som slår sönder isblock och manövrerar trumset. Backplay. Aldrig någonsin har jag velat se mindre av Måns silvriga kavaj och höra färre enstaviga lovesongs. En vaxbepansrad popfrilla till och jag kräks! Det må stå för mig, men jag kommer alltså att kasta upp. Och låt mig då tillägga att jag inte är speciellt äckelmagad. Det är ett folkkärt evenemang som dock anammat så komplicerade former att vi måste instruera med hjälp av en slags illustration av boxar och pilar i din tv-ruta.

Visst gav Ã¥ldersboxarna innan och efter mig Dolph en femma och visst finns det inget värre än cynism och missunnsamhet, eller elitism rent ut sagt. Kobra är mer klass än Paradise Hotel, man har icke “inrett” sin lägenhet om ALLA möbler kommer frÃ¥n IKEA. Folk fÃ¥r gärna gilla alltför lÃ¥ngdragna musikfestivaler likt ovan, det är ett faktum att min kritik av MÃ¥ns, Christina, Dolph och blondinen som gick vidare är exceptionellt  subjektiv. Men jag tänker ändÃ¥ inte kapitulera. För vad är värre än ett massfölje? Än masshysteri? Än en passiv, lätt hjärntvättad, grupp som matas med löp, reklam och attiraljer? Det är ett skapat fenomen och lika mycket som jag försöker ha lite förstÃ¥else för att alla inte bär mediakritiska glasögon, sÃ¥ tänker jag att man nÃ¥gonstans ser att propaganda, inmatning och upprepning är ett makt- och kontrollredskap som föds ur den ekonomiska vinningens ekvation. Hur vore det om inte Aftonbladet samarbetade med SVT’s presstjänst, att man inte läckte uppblÃ¥sta gosigheter eller sÃ¥lde tröjtryck och samlingsalbum med artisterna pÃ¥ Ã…hléns? Jo, vi hade haft ett normalt förhÃ¥llande till detta evenemang och kanske, kanske hade min sekundära kritik uteblivit och Christina Meltzer kunnat slappna av.

Etiketter: Melodifestvalen 2010