Helena Sandklef

Epilog: Kuba.

January 28th, 2010

Jag är hemma. Eller sÃ¥ här: jag är hemma, pÃ¥ pappret iallafall. Orkade mig upp ur sängen, men orkade inte Ã¥tergÃ¥. Kanske pÃ¥ ett gott sätt, ett utvilat “everything I can do today can be done tomorrow”-sätt. Som att jag kom pÃ¥ mig själv med att inte springa till tunnelbanan (“men Helena det här är väl inte den vanliga vägen till stationen?”. “Jo Helena, du brukar bara gira i hög fart förbi simhallen”). Eller som att jag lät bli att svara i telefonen av den simpla anledningen att jag inte kom ihÃ¥g hur ringsignalen lät. Eller den här: hur glad kan man bli av en riktigt god kopp kaffe? Serverad i plast, papp, porslin, det kvittar. Jo, jag blir jätteglad märkte jag idag. Jag brukar inte bli sÃ¥ där jävla glad, men idag var jag utvilad och uppskattande, reflekterande och full av förnimmelser. Kanske är det beviset pÃ¥ att jag är utvilad; den kavata stilen, varandet, om än sÃ¥ gÃ¥ende, i nuet, ödmjukheten inför kaffet.

Jag har en röd liten anteckningsbok, A6 med hård pärm. I den har jag skrivit dagbok och reflektioner  att posta här. Det är så lustigt, det här med att skriva för hand. Vissa dagar har jag pressat blyertsen hårt i pappret, andra dagar är texten slirig eller oproportionerlig i förhållande till utrymmet. Vad har jag känt då? Ibland kaffefläck, mojitofläck, saltvattensfläck. Men det konstigaste av allt är att det jag skrivit, med så mycket känsla och inlevelse, nu känns pinsamt och passé. Jag blir generad och sur på mig själv, lite förnärmad. Och det post-traumatiska resultatet blir således att det aldrig kommer att publiceras. Det som jag jobbat så hårt med, det kommer förbli tidsödslöseri. Men även om inte ens blinda själar kan ta del av mina förlegade tankar så kom det att betyda så mycket, så otroligt mycket. För mig, när jag skrev det. Det måste det ju ha gjort, jag vet det. Jag vet det för att det kändes skönt då. Och skönt i stunden är ju bra, iallafall på en soloshow. Och skönt i stunden gjorde att jag kunde ta ytterligare en dag, skarva lite av verkligheten, för att finna mig i nuet.

En del tankar och reflektioner som jag författat finns kvar i sin renaste form, alltså den där jag inte kisar för att slippa överraskas av lite lätt skam. De tankarna portionerar jag nog ut. De består. Men stunder av lycka, ångest, ilska och vidunderlig kärlek får jag ta hand om själv.

Men sol och sand, ni är saknade…