The Sandklef årskrönika twothousandandnine.

January 28th, 2010

Nu var det ett tag sedan året tog slut. Vi börjar snart kunna detta, detta nya. Men jag vill ändå göra den där årskrönikan jag inte hann med innan jag hastade iväg mitt slitna jag till en väldigt nödvändig tropisk stillhet. Kanske är mina upplevelser för personliga och inte på något sätt i relation till dina. Kanske mötte vi samma motstånd och medvind någonstans.

2009 var året då jag bytte ut min haltande självkritik mot en, kanske inte alltid mer etisk, strategi där jag började med att påtala mina egna brister för att sedan kunna skjuta mot en mer ödmjuk, ibland lamslagen, motståndare. Det var ingen medveten krigsföring, det började som en vuxens insikt men jag glömde öva på vit flagg.

2009 var året då vänner gifte sig. Jag stod vid Sveriges djupaste sjö och smygsnyftade över vackra Caroline och Fredrik. Jag berättade historier som aldrig tidigare berättats i Mokra Gora framför hälften serber, hälften engelsmän. Jag satte mig i en tårta, sköt en champagnekork i ögat på en engelska om specialiserat sig på behandling av heroinister, jag kom till möhippan jag själv organiserat utan plånbok och höll på att krocka med en ren i en alldeles för snabb bil på min omständiga väg från Oslo till Hornavan. Jag dansade, skrattade, talade, grät och lyfte mitt glas, älskade, älskade vänner.

2009 var också året där andras kärlek tog slut, där nya kärlekar tillkom och gamla grät av smärta. Det var året då vi sa att det kanske inte går längre, hur långt kan man gå? Året då vi fick fundera och känna och sakna och våndas. Och hoppas. Och slutligen lyckas. För andra ledde smärta till lidande till obeskrivlig sorg och saknad. Men också till insikt och förståelse, större självkänsla och slutligen frihet. Eller där kärleken duplicerades på helt fel grunder, där någon ersatte det som saknades, utan lov. Från passion till ångest till självdestruktivitet till passion. Där det inte tog slut, men inte heller fortsatte. Där plågoanden är en själv och födan det oförlåtliga. Hemligheter som blir till bördor och svar inte finns för att stilla tvivel. Tillit och kärlekens renaste vara blir instrument i det hemskaste av krig. Jag var en vän utan makt att rädda.

2009 var året då jag pluggade igen. Stoppade ner anteckningsbok, penna och hårddisk och knallade iväg till 47th and 5th och lyssnade till fantastiska människor som delade samma passion för fotot som jag. Det var året då jag komponerade fotoboken “Sweet Counterfeit (Let Me Be Happy)” med förordet ‘One should absorb the colour of life, but one should never remember its details. Details are always vulgar‘ av Oscar Wilde, via Lisen Selander. Jag inspirerades, slet mitt hår och offrade en massa tid på små amerikanska kondis. Himlen var platt och bilderna var plattare. Men jag slet av ren lycka och grät när jag lämnade skolan sista dagen. Lite som att sluta nian på Apelskolan i Ullared. Jag köpte ny dator och har inte redigerat en bild i PS sedan dess.

2009 var året då Lina för första gången sa att jag inte var hennes mamma. Det var första gången jag simultant var glad över detta faktum och precis lika ledsen över detsamma.

2009 var året då vi drog igång Sveriges mest omfattande standup-turné, med ett helt crew av coola personligheter. Vi sa fuckoff till journalisterna, de sa fuckoff till mig, och vi körde premiären i Kiruna.

2009 var året jag fyllde 30 och ångesten, den som jag trodde var ett fiktivt pr-trick, håller mig fortfarande i ett järngrepp. Så hårt att jag emellanåt inte törs andas med risk för att klumpen ska växa. Jag har fyllt min tillvaro med noga avvägda val längs med den trettioåriga livsbanan, men jag har inte gjort allt och det är i centrum av detta dilemma jag kommer gå sönder. Innan man fyllde trettio fanns det inte ett enda bäst-före-datum. Nu finns det b.f.d på allt. Förutom på glammiga födelsedagsfester.

2009 var året då vi bosatte oss i en liten etta mellan 7ave och Hudson som inte hade nåt mittemellan i temperatur. Elementet läckte från våningen ovan, internet funkade inte, tv:n dog, det fanns ingen nyckel till postboxen, och utrymmet var sängen. Men det var också där vi drack oss kalasfulla på snordyrt Amaronevin tillsammans med Yannis och Amy innan vi flamsade oss hela vägen till Macau i Tribeca. Det var där jag och Niklas Andersson åt cupcakes, där Magnus fixade den mest kärleksfulla av kvällar när jag återvände från två dystra veckor i Sverige. Det var sängen i vilken vi konsumerade alla CSI Miami och såg Obama svåra presidenteden. Det var köket där vi gjorde ost och senapsmackor, åt pizza från Jon’s och sov med en flaska Jack’s vid sängen. Vi gick från -20 till vårblommor och himlen fullkomligt vräkte ner den dagen i april när vi åkte hem. NY grät när vi avlägsnade oss, det vill jag tro.

2009 var året då jag fick 300 resnätter och ständigt förlorade slaget om att packa och packa upp. Jag skaffade mig en flotta av refillbara småflaskor, lärde mig vilka hotell som inte krympte tvätten, köpte eget bröd och pålägg att förvara i minibaren. Jag ställde fler och fler krav och fick mer och mer för mina bonuspoäng. Det var året då jag för första gången började vakna i min egen säng och, enbart där, undra vart jag var.

2009 var året jag blev vän med London igen. Året då jag på nytt blev kär i Selfridges och alltid börjar veckan där med att smyga runt på delikatessavdelningen för att nudda vackra burkar och roliga kex för att sedan lukta mig igenom Molton Brown och slutligen prova hårprydnader i den lilla hattaffären brevid F.C.U.K, innan jag tar mig ut på baksidan och går mot st Christopher place för att möta Anita. Det är mitt gamla fina London, precis sådär bra som det var de första åren.

2009 var året då jag hittade rätt. Då jag hittade min svåger, då jag lärde mig vad som var min del i alla mina ansvar, då jag sa nej tack till äggulor fast det är en ful ovana enligt andra vuxna. Det var året då Nour fick mig att dricka Bourgognevin och Alex fick mig att överge Nokia. Det var julafton 2009 då jag skulle somna mitt under pågående sex och sedan skylla på jetlagen, året då all-inclusive fick en mening och ryggen skulle paja på löpbandet för att sedan räddas av kiropraktorer och naprapater i en räd genom Gävleborgs län. Det var ett bra år. Men jag skulle inte göra om det igen.

Viktigt att reflekterar men än viktigare är att gå vidare. Därmed skriver jag ner några stödord inför nästa:

2010 blir den vita flaggans år, 40 blir det nya “gränslösa före trettio”, några av de 10 000 rawfoton som knackar på redigerardörren ska redigeras. Året då jag kommer fortsätta lyssna, fortsätta glädjas över andras lycka men framförallt vara en del av min egen. Jag kommer resa lika mycket, älska Lina lika mycket och sakna NY lika mycket. Och så kommer jag skriva en bok.

Bring it on!

Epilog: Kuba.

January 28th, 2010

Jag är hemma. Eller så här: jag är hemma, på pappret iallafall. Orkade mig upp ur sängen, men orkade inte återgå. Kanske på ett gott sätt, ett utvilat “everything I can do today can be done tomorrow”-sätt. Som att jag kom på mig själv med att inte springa till tunnelbanan (“men Helena det här är väl inte den vanliga vägen till stationen?”. “Jo Helena, du brukar bara gira i hög fart förbi simhallen”). Eller som att jag lät bli att svara i telefonen av den simpla anledningen att jag inte kom ihåg hur ringsignalen lät. Eller den här: hur glad kan man bli av en riktigt god kopp kaffe? Serverad i plast, papp, porslin, det kvittar. Jo, jag blir jätteglad märkte jag idag. Jag brukar inte bli så där jävla glad, men idag var jag utvilad och uppskattande, reflekterande och full av förnimmelser. Kanske är det beviset på att jag är utvilad; den kavata stilen, varandet, om än så gående, i nuet, ödmjukheten inför kaffet.

Jag har en röd liten anteckningsbok, A6 med hård pärm. I den har jag skrivit dagbok och reflektioner  att posta här. Det är så lustigt, det här med att skriva för hand. Vissa dagar har jag pressat blyertsen hårt i pappret, andra dagar är texten slirig eller oproportionerlig i förhållande till utrymmet. Vad har jag känt då? Ibland kaffefläck, mojitofläck, saltvattensfläck. Men det konstigaste av allt är att det jag skrivit, med så mycket känsla och inlevelse, nu känns pinsamt och passé. Jag blir generad och sur på mig själv, lite förnärmad. Och det post-traumatiska resultatet blir således att det aldrig kommer att publiceras. Det som jag jobbat så hårt med, det kommer förbli tidsödslöseri. Men även om inte ens blinda själar kan ta del av mina förlegade tankar så kom det att betyda så mycket, så otroligt mycket. För mig, när jag skrev det. Det måste det ju ha gjort, jag vet det. Jag vet det för att det kändes skönt då. Och skönt i stunden är ju bra, iallafall på en soloshow. Och skönt i stunden gjorde att jag kunde ta ytterligare en dag, skarva lite av verkligheten, för att finna mig i nuet.

En del tankar och reflektioner som jag författat finns kvar i sin renaste form, alltså den där jag inte kisar för att slippa överraskas av lite lätt skam. De tankarna portionerar jag nog ut. De består. Men stunder av lycka, ångest, ilska och vidunderlig kärlek får jag ta hand om själv.

Men sol och sand, ni är saknade…