Helena Sandklef

The Pogues, Dublin.

December 8th, 2009

Vi anlände Dublin från varsitt håll, jag från Köpenhamn och Magnus via Stockholm. Efter att vi sammanstrålat luftade vi två trötta och medfarna huvuden i den irländska huvudstaden och fann att the Pogues spelade på skönt skamfilade Olympia Theatre. Bara vetskapen att jag skulle få höra Fairytale of New York live i december fick mig att acceptera punk, Irland och lite för mycket fylla.

Efter förbandet, Blood or Whiskey, gick de pÃ¥. Eller de flesta gick medan Shane MacGowan stapplade och haltade med en pint gin i handen. Ett fantastiskt band pÃ¥ en liten intim arena med en massa sköna fans; precis som din bästa konsert! Men det är en fin skiljelinjen mellan rok n’roll som en elektrisk massa som underblÃ¥st av sprit, orgier och dekadens i en salig coctail fÃ¥r folk att sträckläsa biografier och rock n’roll när den nÃ¥r sitt patetiska näste i en blandning av alkoholrelaterade muskelsjukdomar och obönhörliga nervskador som fÃ¥r en medelÃ¥lders man att utan tänder stappla fram och i sÃ¥ng fullständigt förlita sig till sina medspelare. Det ena sÃ¥ eftersökt, det andra sÃ¥ avskydd.

Efter varje två låtar fick han försiktigt stega ut för att sedan återkomma efter någon låts pausande, vallandes in av en sufflös som tände cigarett och sörjde för påfyllning av ginet. Mot slutet även en flaska Evian. Spider Stacy översatte de få ord som sades och korrigerade när MacGowan avvek från den planerade låtlistan. Men publiken fullständigt stormtrivdes och på balkong satt vi bland unga punkare med billiga nitar och äldre män i skinn och ett oöverträffligt textminne. Det något spartanska utrymmet gjorde att mina knän tryckte mot killen med tunnt, rödfärgat hår framför. Men det uppvägdes lätt av den fantastiska utsikten och stämningen som närdes av den äldre dam i grön stickad topp som tog sig fram till räcket för att dansa glädjeruset ur sig med sin son, tjejen framför vars röda läppar jag inte kunde låta bli att åtra samt ringdansen på parkett, något som jag gång på gång misstog för ett slagsmål. Och för männen på scen förstås.

I halvlek tog man in en tremannablåsorkester av Salem Al Fakir-liknande snubbar och min puls steg. Jag fullkomligt avgudar blåsinstrument, det får mig att känna storhet och något som lättast förklaras som pampigt. Jag har länge funderat över vart denna fascination härstammar från och först nu kommit fram till att den har sitt ursprung i min barndoms cirkusar: innan Bengt Källqvist steg ut i cirkus Maximums manege satt bandet på en provisorisk balkong ovanför ridån och blåste i introt och jag kände NU KOMMER DET!

Vid andra inklappningen så kom de två: en full irlänning oförmögen att stå upprätt och en mörk skönhet i glamorösa klackar som tagit Kirsty MacColls plats. Tillsammans sjöng de Fairytale of New York som vore de döden respektive livet personifierade. Det hela avslutades med en krystad dans till fallande fejksnö och skönhetens rädsla inför att MacGowan inte skulle kunna stanna när valsen väl var över låg som en smärtsam skugga över hennes ansikte. Publiken hoppade, sjöng och dansade och så gjorde hela balkongen. Jag fick sjösjukevibbar av Ålandsfärjanmått och kunde inte lägga band på mig själv när väl insåg att jag börjat söka närmsta nödutgång.

( Kirsty MacColl och the Pogues)

Vi steg igenom en dimma av öl, cannabis och svett för att hitta gatan, leendes och med nyfunnen vigör. En sötsur historia hade spelats upp för vÃ¥ra ögon, var det känslan av att vara pÃ¥ rätt sida av den sura skiljelinjen som fyllde vÃ¥ra hjärtan? Eller var det bara känslan av söt rock n’roll?

Rock n’rollens image är bäst som myt, i verkligheten är den inte duglig. Jag sätter pÃ¥ Amy Whinehouse och hittar tillbaka till den sötsura känsla som är lite smÃ¥fin, men smÃ¥fin endast dÃ¥ man slipper vara den som stÃ¥r för produkten.

(sorglig men rolig, intervju med MacGowan efter konsert)