Helena Sandklef

Lina forever.

December 20th, 2009

Jag har ett barn, har ett barn har ett barn. Jag brukar säga att det var som att få en skatt när vi träffades, en skatt som skulle göra den där sjörövarfabbe superduperavis. Hon är så fin, mitt barn. Jag faschinerades över första tanden, grät över den andra. På dagis kan jag vilja slåss med barn som är saknar hyfs mot mitt barn och i pulkabacken vill jag att hon ska vara modig men förnuftig. Jag citerar henne mer än någon av alla de författare eller textentusiast jag ser så mycket upp till. Jag följer hennes råd.

Vi bråkar om tandkräm, jordgubbskräm och lotion och vi hittar inte  sällan meningskiljaktigheter vi båda är för stolta för att hantera. Hon tycker att hon är rik på guld och kärlek och jag avundas henne. Hon får mig att skratta och gråta och dra mitt hår så där som man gör i karikatyrer. På riktigt får hon mig att dra i mitt hår sådär! Jag tänker och hon tänker och jag undrar “tänker vi på samma sak?”. Vi älskar så mycket båda två och ibland är vi samstämmiga. Ibland kan vi inte ens samsas om middagen.

Mitt barns hår luktar godare än alla andra barns hår, mitt barns ögon skiner på ett sätt som ni inte förstår. Ja de är blå och grå och gröna på en och samma gång fast de skryter inte. Mitt barns mage kan man pussa, både inåt och utåt och den är fylld-av-köttbullar-mjuk för jämnan. Och inget än en sån mage gillar vi att älska mer. Hennes fingrar är varma när jag saknar vantar och hon säger “jag lägger dina kalla händer i mina”. Jag värmer henne när hon är kall. Vi gillar båda varm choklad och badkar som bubblar när man trycker på on. Hon är tapper hela vägen upp till tredje våning, hon saknar humor när den blir för personlig. I soffan får bara barn hoppa har hon bestämt men alla kan vara barn i våra rollspel. Hon vill ha glitter i håret men vill samtidigt att vi rensar rummet från monster vid läggdags.

Lina är det vackraste i vackert och tamejfan det finaste i fin. Hon är kärleken i det ljuva och fröjden i hoppet. Hon är lusten i varandet, människan bakom kraften. Hon är fröjden för mitt öga och glädjen i tillståndet, gestaltat i sin lilla lena kropp. På vippen till osannolik.

Jag älskar min Lina. De säger att jag inte är hennes mamma. Och de frågar “hur kan jag älska henne?” Jag undrar, hur kan jag inte älska henne……