Over and out!

December 23rd, 2009

Ok. Tack for i ar. Tack for alla fina kommentarer, allt mothugg ochde dar synpunkterna. Det hann inte bli nagon arskronika, inte heller hann jag skriva boktips eller rekommendera kamerautrustning. Men jag kommer tillbaka. Snart. Ska bara ta en laaaaang paus forst.

Om 35 min lyfter gar planet fran Amsterdam via Paris till Kuba. Kanske hinner jag skriva. Kanske inte. Men jag aterkommer!

Kram, er H

Lina forever.

December 20th, 2009

Jag har ett barn, har ett barn har ett barn. Jag brukar säga att det var som att få en skatt när vi träffades, en skatt som skulle göra den där sjörövarfabbe superduperavis. Hon är så fin, mitt barn. Jag faschinerades över första tanden, grät över den andra. På dagis kan jag vilja slåss med barn som är saknar hyfs mot mitt barn och i pulkabacken vill jag att hon ska vara modig men förnuftig. Jag citerar henne mer än någon av alla de författare eller textentusiast jag ser så mycket upp till. Jag följer hennes råd.

Vi bråkar om tandkräm, jordgubbskräm och lotion och vi hittar inte  sällan meningskiljaktigheter vi båda är för stolta för att hantera. Hon tycker att hon är rik på guld och kärlek och jag avundas henne. Hon får mig att skratta och gråta och dra mitt hår så där som man gör i karikatyrer. På riktigt får hon mig att dra i mitt hår sådär! Jag tänker och hon tänker och jag undrar “tänker vi på samma sak?”. Vi älskar så mycket båda två och ibland är vi samstämmiga. Ibland kan vi inte ens samsas om middagen.

Mitt barns hår luktar godare än alla andra barns hår, mitt barns ögon skiner på ett sätt som ni inte förstår. Ja de är blå och grå och gröna på en och samma gång fast de skryter inte. Mitt barns mage kan man pussa, både inåt och utåt och den är fylld-av-köttbullar-mjuk för jämnan. Och inget än en sån mage gillar vi att älska mer. Hennes fingrar är varma när jag saknar vantar och hon säger “jag lägger dina kalla händer i mina”. Jag värmer henne när hon är kall. Vi gillar båda varm choklad och badkar som bubblar när man trycker på on. Hon är tapper hela vägen upp till tredje våning, hon saknar humor när den blir för personlig. I soffan får bara barn hoppa har hon bestämt men alla kan vara barn i våra rollspel. Hon vill ha glitter i håret men vill samtidigt att vi rensar rummet från monster vid läggdags.

Lina är det vackraste i vackert och tamejfan det finaste i fin. Hon är kärleken i det ljuva och fröjden i hoppet. Hon är lusten i varandet, människan bakom kraften. Hon är fröjden för mitt öga och glädjen i tillståndet, gestaltat i sin lilla lena kropp. På vippen till osannolik.

Jag älskar min Lina. De säger att jag inte är hennes mamma. Och de frågar “hur kan jag älska henne?” Jag undrar, hur kan jag inte älska henne……

Surmulet.

December 11th, 2009

Så kul tycker han det är att jobba med mig.

Galway.

December 11th, 2009

Ok. Jag är inte så bra på att ta miljöbilder, ni vet såna som andra kan relatera till eller såna där folk utbrister “dit vill jag också åka”! Men låt mig i bildväg berätta om min första och hittills enda dag i Galway.

Vi vaknade till blå himmel och jag gjorde som alla andra hade gjort med egen balkong med utsikt över bukten och vårkänsla i luften. Jag tog med mig datorn till ett rum utan fönster på femte våning och jobbade. När stjärnan vaknade var det dags för promenad, min syreupptagninsgförmåga på väg att dö ut.

Vi promenerade genom staden, förbi alla pubar och vulgära juldekorationer.

Vi vägen hem stannade vi för en kaffe och den bästa äggröran i mannaminne. Sen satte vi oss i en supersnabb bil tillbaka till Dublin. Spin City!

Fred på jorden, från norskt håll.

December 10th, 2009

Jag går emot trenden och gillar Obama och hans tackling av det fredspris han aldrig önskat (här). Medan Per Gudmundsson, universalgeni och Klings! politiska motsvarighet, dömer ut honom så försöker jag se frågan i färg snarare än höstens allrådande fluga: svart/vitt. Men huruvida man nu väljer att tackla en truppförstärkning på 30 000 soldater som kontraproduktiv, ironisk, skenhelig eller oumbärlig så kan vi väl tona ner Obamas roll i valet av fredsprismottagare ändå. Nog för att USA är en supermakt, och att majoriteten av fredspristagarna råkar ha amerikanska pass. Men det vore lite väl putslustigt, på gränsen till konspiratoriskt, att anklaga dem för delaktighet i själva kröningen.
Så kritisera Nobels fredspris, kritisera det om och om och om igen. Säg att han inte förtjänar det om ni vill. Men säg det till Thorbjørn Jagland, inte till han som aldrig ville ha det!

T.C.

December 10th, 2009

Hej.

Godmorgon kanske det är när du läser detta. Kanske eftermiddag. För mig är det kväll, eller snarare natt. Sitter på ett iskallt toalock och fryser häcken av mig. Var på väg att krypa ner i sängen, Magnus hade redan somnat medan jag borstade tänderna, men jag var bara tvungen att skriva ner några saker. Till dig.

Ibland så slår det mig hur ofattbart det var att jag bodde hos dig i februari. Jag får liksom ilningar i kroppen. Först för att det känns så längesen. Sen för att det känns så overkligt. Kanske för att det känns så sorgligt sorgligt, det var verkligen en sorglig period i mitt liv. Men mest av allt ilar det lite av förvåning, lycka och ödmjukhet inför det faktum att du tog hand om mig. Du var liksom den vuxna som aldrig bäddat ner mig när jag var sjuk, du var kärleken som aldrig stått pall. Du var tryggheten som fick spänningar att släppa och kaffet som fick hjärtat att bli varmt. Du var en vän, nej mer än en vän. Du var nåt jag aldrig kunnat förvänta mig.

Mitt i min sjukaste misär landade jag och du tog mig i din famn och sa att du var så lättad att jag var framme. Jag la över allt i den där famnen den där eftermiddagen. Och du gav mig din välsignelse att göra så.

Jag trodde så innerligt på det här, och du trodde så innerligt på mig. Jag blir så fylld av den vänskapen. Och den gör att jag sitter på ett iskallt toalock och skriver det här. För att jag vill att du ska veta samma sak som jag vet. Du är en underbar vän.

Jag och mina kontor.

December 9th, 2009

Jag jobbar aldrig från mitt kontor, om detta har jag gnällt och skrutit tidigare. Mina office spaces antar olika form från dag till dag. Ibland är det bilen och en kass 3G-upkoppling, andra dagar är det en iskall toalett när M sover in sin skönhetssömn. Ibland är det framför en brasa i en gemytlig reception, emellanåt ett skrivbord med ypperliga möjligheter att ladda in lite ström. Mycket positivt med miljöombyte siar många. Och ja, absolut. Men mina medarbetare behöver jag däremot inget byte ifrån, det kan bli lite tråkigt. Men det finns alltid nån vid min sida.

Och detta är min kompis på Radisson i Galway, nordvästra Irland. Ett shackbräde. Supercoola gubbar. Och en och annan donna. Jag ska minsann ikläda mig lite schizofreni och spela ett parti.

Resten av rummet är lite sorgligt mystiskt, lite ensamt. Skinnfåtöljer och en julgran, champagne i kylen och BBC på väggen. Luktar ensam resande i kostym. Vi håller oss på vår kant, jag och pjäserna that is!

The Pogues, Dublin.

December 8th, 2009

Vi anlände Dublin från varsitt håll, jag från Köpenhamn och Magnus via Stockholm. Efter att vi sammanstrålat luftade vi två trötta och medfarna huvuden i den irländska huvudstaden och fann att the Pogues spelade på skönt skamfilade Olympia Theatre. Bara vetskapen att jag skulle få höra Fairytale of New York live i december fick mig att acceptera punk, Irland och lite för mycket fylla.

Efter förbandet, Blood or Whiskey, gick de på. Eller de flesta gick medan Shane MacGowan stapplade och haltade med en pint gin i handen. Ett fantastiskt band på en liten intim arena med en massa sköna fans; precis som din bästa konsert! Men det är en fin skiljelinjen mellan rok n’roll som en elektrisk massa som underblåst av sprit, orgier och dekadens i en salig coctail får folk att sträckläsa biografier och rock n’roll när den når sitt patetiska näste i en blandning av alkoholrelaterade muskelsjukdomar och obönhörliga nervskador som får en medelålders man att utan tänder stappla fram och i sång fullständigt förlita sig till sina medspelare. Det ena så eftersökt, det andra så avskydd.

Efter varje två låtar fick han försiktigt stega ut för att sedan återkomma efter någon låts pausande, vallandes in av en sufflös som tände cigarett och sörjde för påfyllning av ginet. Mot slutet även en flaska Evian. Spider Stacy översatte de få ord som sades och korrigerade när MacGowan avvek från den planerade låtlistan. Men publiken fullständigt stormtrivdes och på balkong satt vi bland unga punkare med billiga nitar och äldre män i skinn och ett oöverträffligt textminne. Det något spartanska utrymmet gjorde att mina knän tryckte mot killen med tunnt, rödfärgat hår framför. Men det uppvägdes lätt av den fantastiska utsikten och stämningen som närdes av den äldre dam i grön stickad topp som tog sig fram till räcket för att dansa glädjeruset ur sig med sin son, tjejen framför vars röda läppar jag inte kunde låta bli att åtra samt ringdansen på parkett, något som jag gång på gång misstog för ett slagsmål. Och för männen på scen förstås.

I halvlek tog man in en tremannablåsorkester av Salem Al Fakir-liknande snubbar och min puls steg. Jag fullkomligt avgudar blåsinstrument, det får mig att känna storhet och något som lättast förklaras som pampigt. Jag har länge funderat över vart denna fascination härstammar från och först nu kommit fram till att den har sitt ursprung i min barndoms cirkusar: innan Bengt Källqvist steg ut i cirkus Maximums manege satt bandet på en provisorisk balkong ovanför ridån och blåste i introt och jag kände NU KOMMER DET!

Vid andra inklappningen så kom de två: en full irlänning oförmögen att stå upprätt och en mörk skönhet i glamorösa klackar som tagit Kirsty MacColls plats. Tillsammans sjöng de Fairytale of New York som vore de döden respektive livet personifierade. Det hela avslutades med en krystad dans till fallande fejksnö och skönhetens rädsla inför att MacGowan inte skulle kunna stanna när valsen väl var över låg som en smärtsam skugga över hennes ansikte. Publiken hoppade, sjöng och dansade och så gjorde hela balkongen. Jag fick sjösjukevibbar av Ålandsfärjanmått och kunde inte lägga band på mig själv när väl insåg att jag börjat söka närmsta nödutgång.

( Kirsty MacColl och the Pogues)

Vi steg igenom en dimma av öl, cannabis och svett för att hitta gatan, leendes och med nyfunnen vigör. En sötsur historia hade spelats upp för våra ögon, var det känslan av att vara på rätt sida av den sura skiljelinjen som fyllde våra hjärtan? Eller var det bara känslan av söt rock n’roll?

Rock n’rollens image är bäst som myt, i verkligheten är den inte duglig. Jag sätter på Amy Whinehouse och hittar tillbaka till den sötsura känsla som är lite småfin, men småfin endast då man slipper vara den som står för produkten.

(sorglig men rolig, intervju med MacGowan efter konsert)

Så hanterar Magdalena Ribbing din julångest!

December 8th, 2009

Hur kan vi titulera någon folkvettsexpert? Folklig är något som är populärt och allmänt vedertaget, folk betyder allmänhet, vett står enligt SAOL för att vilja avsiktligt. Men för all del, låt en person med examen i besticksordning förklara för dig hur du hanterar missnöjet inför julklappen.

Men kom ihåg, satan visar inte på folkvett, hon tar på sig att uppfinna urtypen av den. Den, och pressen inför att inte misslyckas (samtidigt som hon stöper oss i matchande NK-formar).

Om att bli gammal.

December 4th, 2009

När man var liten var det som att varje dag var som resten av livet. Så här ser det ut liksom. Saker förändrades kontinuerligt men det var alltid i nuet man skulle stanna. Man förstod såklart att det fanns en framtid, man lärde sig längta efter bröllop och hus och jobb och barn som flicka. Senare längtade man efter hångla och coola hotpants. Såsmåningom sex och frihet. Men man kunde inte känna in något annat än det som var nuet, framtiden var bara en illusion.

Så fungerar jag tydligen som vuxen också. Jag ser att jag har fått rynkor och saggig hud runt röven. Vafan. Är jag gammal då? Det är ju inte en chock att folk blir rynkigare, celulliterade och sagigare ju äldre de blir, jag vara bara inte dem. Jag var ju jag och de var ju de, frusna i ögonblicket. Jag kommer aldrig igen se ut som de där piffiga gymnasieeleverna som stiger på i Blackeberg med sammetslen hy och framtidstron om att inget är omöjligt. För jag har både rynkor och vet att inte allt är möjligt. De tittar på mig och tänker OMG! Precis som jag gjorde när nuvarande  40plussarna gick på. Och jag vill sätta dit dem och säga: “jag trodde som er, men tjifan fick jag”. Your are not up for a treat!

Acceptansen inför sig själv är minst lika viktig och ärbar som acceptansen inför andra. Jag strävade för utvecklingen och nu vill jag bara se bakåt, missade liksom den perfekta mittpunkten någonstans runt 23. Om jag nu ska lära mig acceptera mitt nu, mitt trettio, tänk om jag har hunnit bli fyrtio och återigen besviken innan jag ens dit hinner?

Jag jobbar från alla håll, både med rynkkräm och tilltron till mognad. Jag är ju vuxen, jag borde fatta bättre. Men alltså, fan också…