Helena Sandklef

Ryggen….

November 27th, 2009

Jag har kommit igång att springa. Och gjorde därmed så igår. På Grnad Hotels löpband, Falun. Efter 7 min högg det till, efter 8 var det olidligt, efter 9 gick jag av. I tre faser bröts jag ner, först grät jag över att jag inte kan träna mer där och då, sen grät jag över smärtan, slutligen grät jag över att jag inte kunde röra mig. Magnus, det lilla ödmjuka geniet, facebookprofilade som moderna kändisar gör till oss en naprapat som var stor och stark och som gick med på att ta sig upp i rum 410. Där hade jag liksom stelnat till i en timma och när vi försökte, med hans gemensamma krafter, vända mig så skrek jag högt! När han sedan tog fram sina nålar var jag cool och sa att “det här har jag gjort i tio år”. Jojo! Men hans teknik var ny! Han grävde med nålen, lät den inte alls lite skönt bara sitt. Han pumpade upp och ner och jag skrek samtidigt som jag drog slet i lakanet och tänkte att spyan som var på väg kanske skulle få honom att sluta….

Nästa gång nålen kom så sa han att det skulle kännas lite som ett krampanfall. Jomantackarsåmycket! Allt det och sen funkade det ändå inte. Han sa att han var förvånad själv över att det inte släppte. Sen lämnade han mig mör och insmord i linement och jag ville dö ännu mer. Stå i duschen för att kissa, att få på sig sockarna var ett tidskrävande helvete och jag såg mig själv gå ner i receptionen för att be om hjälp med denna något alldagliga procedur.

Sen tog jag på mig min crewtröja och gick till jobbet. Sen grät jag medan Magnus fyllde mig till bredden med vin, och somnade på golvet efter att min fantastiska svåger fixat smärtstillande som han anländer tillsammans med idag. Nu en resa i baksätet till Gävle, och stäm in i min bön som ber Magnus köra som en smekning snarare än en ryckning.