Komplement – bilder föreställning

November 18th, 2009

Föreställningen i Folekts Hus var fullsatt, flera gånger om.

Nåjdens sal hade en fantastisk utsmyckad dörr där sagor från samisk mytologi presenterades.

Nåjd är en inflytelserik person inom det samiska samhället, som besitter en form av övernaturlig kraft. Lite som en präst inom Voodookulturen eller en Shaman.

En flaska vin och en dålig burgare senare avnjöt vi våra sista timmar i Kiruna i en bastu med utsikt över gruvan i jakt på lite norrsken.

Komplement -bilder slädfärd

November 18th, 2009

Solnedgång från planet vid ett.

Snötyngd himmel skymmer gruvan.

Slädfärden tar sin början.

Ryggsäck med mackor.

Paus i kåtan med lite kaffe.

Sen inmundigades världens mest fantastiska middag. Ölmarinerad abborre, björn, ren…

..vidlsvin och svamp….

Magnus avslutade med en cigarr medan jag pulsade runt i snön.

Premiärdags!

November 17th, 2009

Så här började vi dagen:

(jag) – Åh premiär, det känns som julafton idag!

(magnus) – Jag tycker att det känns som den 23e, då man bara fick städa hela dagen…

Igår anlände vi ett fantastiskt Kiruna. Jag hade ordnat med en hundspannsaktivitet som inte bara Magnus gjorde sig rolig över utan även Jon Elfsberg. Men det var nog höjdpunkten av väldigt många kommande höjdpunkter att pulsa fram i snön i stor pälsmössa med öronlappar. De här overallerna som trendiga föräldrar använder på trendiga barn i Stockholm, Reima, de fyller faktiskt en funktion på riktig här. Trendigt är ju ett kontextuellt begrepp, och jag och Magnus i Reimaoveraller igår: inte trendigt!

Micke som hämtade oss körde nervevat i bilen och talade om att hundarna blev trötta eftersom det var lite för varmt ute. Knäpptyst gled trämedarna över isar och genom snöbeklädda snår, och allt som fladdrade var Mickes pannlampa. Som ett litet paket lutade jag mig bekvämt bakåt i Magnus famn och andades in krispig luft medan jag lyssnade på historier om viltspår.

Vi stannade till vid en kåta och gjorde upp eld, och där i skenet drack vi sånt där gott kokkaffe som bara kan vara gott i en kåta täckt med snö. Mackor och hjortronmuffins senare återvände vi till Ripan där vi intog kanske världens bästa måltid. Av alla restauranger jag har besökt världen över, alla Guide Rouge beströdda och unisont hyllade, var det ganska otippat att jag skulle besöka vinnaren iklädd yllestrumpor och hightech fleece, rödrosiga kinder och väldigt, av mössan, tillplattat hår.

Igår såg jag nästan inga människor. Men av de jag såg åkte sex stycken på spark. Det är nåt jag kan flytta hit för att få göra!

Idag ville jag besöka Esrange, Kebnekaise och Malmberget. Men det blev fika och jobb. Glamoröst ibland. Som another day another hotelroom ibland.

Nu ska vi snart premiära på Folkets Hus tillsammans med Sametinget som håller kongress i salen bredvid. Lappkänslan blir desto mer autentisk då.

Bilder skulle pynta detta inlägg var det tänkt. Men sladden är hemma. Så går det när man bara gapar efter det bästa och sen sitter i Norrland utan Leica-sladd…

Att objektifiera mannen.

November 15th, 2009

Enligt artikel 4 punkt 1 i Internationella Handelskammarens (ICC) grundläggande regler för reklam får denna inte vara diskriminerande ifråga om bl.a. kön, t.ex. objektifiering där könen ges vissa på förhand givna roller. Det finns många exempel på reklamer som blivit fällda.

Annonsen ovan föll med följande motivering av ERK:

Även om undertexten “Storleken har visst betydelse” är relevant för beskrivningen av produkten finner ERK att texten i kombination med bilden kan komma att associeras med storleken på kvinnans bröst samt att storleken har betydelse för hur kvinnors bröst i allmänhet uppfattas och värderas. Den aktuella annonsen utgör därför ett exempel på reklamåtgärd i vilken ett kvinnligt attribut används som blickfång av sexuell natur, utan tillräckligt samband med den marknadsförda produkten. Detta är kränkande mot kvinnor i allmänhet och reklamen strider därför mot ICC:s grundregler för reklam.”

Dock ska man ha väldigt klart för sig att det enda sätt vi kan eliminera objektifiering och könsdiskriminering är genom att kämpa mot det i alla former, oavsett kön och konsekvens! Och låtom oss då starta med den här:

Färgen har bleknat men staden finns kvar.

November 11th, 2009

Det är så tyst. Och jag älskar tystnad. Men nu gick det lite för långt. Jag hör nacken prassla, fast jag sitter blixtstilla. Så jag gör ljud med tårna istället, mot stolsbenen, och nu hör jag att de inte är massivt trä utan snarare någon form av ihåligt rör därnere. Ja, det hade jag kanske inte upptäckt om det inte vore för den knäppa tystnaden.

Jag brukar sätta på musik när det inte kan vara tyst. För ska det låta, då ska det låta av mig och mitt. Då blir jag liksom lugn igen. Men nu dröjde jag lite vid iTunes och istället för att forcera tankarna lät jag dem komma och gå i den rytm de fann lämplig. Då kom min moster. Eller gjorde hon det? Nej det började på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla Stan…

Min moster var färgglad. På åttiotalet bar hon plastbågar med utbytbart glas och hon valde mellan gröna, cerise och gula. Neon var liksom prefixet till alla hennes färger och min mamma sydde en neongrön klänning i silke till hennes 40-årskalas. Med en liten handväska till.

Min moster bodde i Malmö, den mest exotiska platsen på jorden. Hit tog jag tåget på loven och här luktade det stad. Man kom in i hennes lägenhet och det luktade liksom lägenheten, som nåt fint, något som inte fanns där jag fanns. Lukten hade egentligen ingen lukt utan var mer ett bevis på ett tillstånd, lukten var den sammantagna bekräftelsen på staden, samlad i min mosters lilla trea på Erikslustväg. Här gjorde man allt omvänt mot  Ullared. Vi tinade bröd som hon hade frusit in, vi lagade soppor och mat med spenat i, sånt som min pappa inte gillade. Hon hade flaskor med färgglada korkar i vilka hon förvarade vin bryggt på nässlor och två gamla telefoner med snurrplattor. Vi vek origami, besökte bibliotek där vi kopierade lotusställningar från olika yoga-böcker. Hennes tv fick in dansk TV2 och sofforna, från min mormor och morfar, var omatchande och nedsuttna. Hon hade ett kontor och längs med ena väggen inne på kontoret löpte en blåmålad bokhylla. Fast det var nog ren tur att jag kom ihåg att den var blå, för det var den mest överbelamrade bokhylla jag någonsin sett. Hon älskade böcker, böcker var viktiga sa hon. Hennes mörkbruna sjuttiotalsskrivbord stod framför ett fönster utan gardiner. Men där satt hon aldrig. Där satt jag. Jag staplade små block på varandra, organiserade med sudd och pennor och väntade framför den där gamla telefonen. Ibland låtsades jag ringa ut. Ibland låtsasringde det till mig. Jag vet inte vem jag var eller vilken yrkesroll jag  trätt in i, men jag hade ett kontor och med det kom man långt tänkte jag.

Vi åkte till Köpenhamn och åt sån där speciell korv och hon lade handpenning på en lila mockajacka. Sen åkte vi hem och de sprejade mitt hår i fem färger utanför Buttricks och gick på Malmö festivalen. Hon hade små lila stjärnor som hon hade klippt ut och satt på väggen bredvid matbordet. Och inte en enda gaffel var den andra lik. Varje natt smorde hon in sina händer i Vaselin och jag låg i jämte och luktade och lyssnade medan hon berättade om Tor och Oden och Yggdrasil. Hon sa uppochhoppa men lyssnade när jag hade ont på riktigt, ont i hjärtat. Vi tågluffade för första gången när jag var sex och det var till henne jag rymde under några jobbiga tonårsår.

Vi älskade varandra. Hon var ett alldeles underbart tillägg till mitt liv.

Men sen försvann hon. Nu åker jag förbi det där huset med fantastiska blommor som min mormor brukade dela med min morfar, och allt jag ser är en tom silhouette. Huset ligger alldeles nära mina föräldrar, men min moster är så långt bort. Så långt borta att hon inte finns.

Men lukten av stad, den där speciella staden som jag älskade lukten av, kom till mig någonstans mellan Slussen och Gamla stan. Det är egentligen ingen lukt, det är mer ett tillstånd, något fint. Någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Platsen är föränderlig men lukten densamma.

Photobooth -det portabla knasiga huset.

November 8th, 2009

Lina började lattja med Photobooth: “Kom, det är så jäkla roligt”. Å det var det, jag skrattade så att jag tjöt!!!

Sen frågade hon om hon om jag ville ha ett klistermärke av henne i pannan:

- Ja, gärna en nyckelpiga

- Ja, eller en get istället

Så jag fick geten. Och därmed ser hela familjen ut så här:

Sen var jag tvungen att gå in till min dator och smygfota lite jag med. Det var ju så jäkla roligt. Så här är geten i närbild:

Pepparkakelikaksbak, från andra sidan.

November 8th, 2009

Lina fick bestämma vad vi skulle göra en dag efter dagis. Det blev pepparkaksbak och stora Jönssonligan. Läskigtmenjagklarardet löpte som ett mantra i mitt huvud.

Vi fick köpa deg, kavel och formar. Istället för mjöl fick vi använda pannkaksmix i pulverform, när de alldelels för tjocka bakverken flöt ihop delade jag dem med en ostronkniv och när jag ställde ut dem för att kallna blev de blöta av regnet. Jag brände mig själv och jag brände en helt plåt med småhästar. Vi fick googla instruktioner för att göra en strut av bakplåtspapper och kristyren lyckades rinna ner över Linas rygg så vi fick bada med kläderna på.

Jag är ingen bullbaks- och pysselmamma, jag har inga recept i huvudet eller vet hur man frilansar i köket. Men jag försöker. Och en timma senare satt vi under filten och gapflabbade åt Dynamit-Harry medan vi slickade av de sötsliskig dekoration från de allra godaste pepparkakor jag någonsin smakat…

Murens fall. Igen.

November 8th, 2009

“Natten då muren föll” heter en nyutkommen antalogi med Renatus Deckert som redaktör. Imorgon är det tjugo år sedan muren föll och Svt fyller tablån med tillbakablickar och utanför Brandenburger Tor ska Berlinmuren falla igen, likt dominobrickor. Självklart ska vi uppmärksamma och komma ihåg, händelsen markerade en ny era. Men den 9 november 1989 är främst en symbolens dag, ingen togs på sängen av denna nyhet. Veckor, månader och år ledde fram till släggor, jubel och passiva militärpoliser. Ansamlingen av pompa och ståt på bemärkelsedagen av det enade Tyskland är vettigt, men vi får inte glömma krafterna som ledde hit. Och lika viktigt är att inte glömma de politiska efterspelen och hur kartan förändrades för all framtid, när muren åter har fallit och vi skyndar på i vardagsstressen den 10 november.

Min indiska prins.

November 5th, 2009

Vår granne i London, Hyatt Regency -the Churchill, hade bröllop i helgen. Jag hade ett ärende i lobbyn och passerade förbi mottagningen och namnet fick mig att fantisera om en indisk prins som skulle komma in på en elefant i guld. Av canapéerna att döma så sprack dock mitt spektalkel till fantasier och gästerna hade på sin höjd guldsprejade skor i nån slags skinnimitation. Men döm av min förvåning när jag stöter på den här utanför:

Elefanter kanske bara är ute?? För den äldre mannen och hans sällskap var detta hursomhelst dagens huvudbry.

Helena till Magnus, Magnus till Helena.

November 2nd, 2009

Helena: Åh va jag blev sugen på en Croissant

Magnus: HA HA HA ha, sa du kroassång! Det heter det ju INTE.

Helena: men vad heter det då?

Magnus: Ja, inte kroassång i alla fall.

Helena: Jo på franska croa-ssåååå.

Magnus: men det sa du inte.

Helena: men vafan säger du då???

Magnus: bögmacka.