Helena Sandklef

Färgen har bleknat men staden finns kvar.

November 11th, 2009

Det är så tyst. Och jag älskar tystnad. Men nu gick det lite för långt. Jag hör nacken prassla, fast jag sitter blixtstilla. Så jag gör ljud med tårna istället, mot stolsbenen, och nu hör jag att de inte är massivt trä utan snarare någon form av ihåligt rör därnere. Ja, det hade jag kanske inte upptäckt om det inte vore för den knäppa tystnaden.

Jag brukar sätta på musik när det inte kan vara tyst. För ska det låta, då ska det låta av mig och mitt. Då blir jag liksom lugn igen. Men nu dröjde jag lite vid iTunes och istället för att forcera tankarna lät jag dem komma och gå i den rytm de fann lämplig. Då kom min moster. Eller gjorde hon det? Nej det började på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla Stan…

Min moster var färgglad. På åttiotalet bar hon plastbågar med utbytbart glas och hon valde mellan gröna, cerise och gula. Neon var liksom prefixet till alla hennes färger och min mamma sydde en neongrön klänning i silke till hennes 40-årskalas. Med en liten handväska till.

Min moster bodde i Malmö, den mest exotiska platsen på jorden. Hit tog jag tåget på loven och här luktade det stad. Man kom in i hennes lägenhet och det luktade liksom lägenheten, som nåt fint, något som inte fanns där jag fanns. Lukten hade egentligen ingen lukt utan var mer ett bevis på ett tillstånd, lukten var den sammantagna bekräftelsen på staden, samlad i min mosters lilla trea på Erikslustväg. Här gjorde man allt omvänt mot  Ullared. Vi tinade bröd som hon hade frusit in, vi lagade soppor och mat med spenat i, sånt som min pappa inte gillade. Hon hade flaskor med färgglada korkar i vilka hon förvarade vin bryggt på nässlor och två gamla telefoner med snurrplattor. Vi vek origami, besökte bibliotek där vi kopierade lotusställningar från olika yoga-böcker. Hennes tv fick in dansk TV2 och sofforna, från min mormor och morfar, var omatchande och nedsuttna. Hon hade ett kontor och längs med ena väggen inne på kontoret löpte en blåmålad bokhylla. Fast det var nog ren tur att jag kom ihåg att den var blå, för det var den mest överbelamrade bokhylla jag någonsin sett. Hon älskade böcker, böcker var viktiga sa hon. Hennes mörkbruna sjuttiotalsskrivbord stod framför ett fönster utan gardiner. Men där satt hon aldrig. Där satt jag. Jag staplade små block på varandra, organiserade med sudd och pennor och väntade framför den där gamla telefonen. Ibland låtsades jag ringa ut. Ibland låtsasringde det till mig. Jag vet inte vem jag var eller vilken yrkesroll jag  trätt in i, men jag hade ett kontor och med det kom man långt tänkte jag.

Vi åkte till Köpenhamn och åt sån där speciell korv och hon lade handpenning på en lila mockajacka. Sen åkte vi hem och de sprejade mitt hår i fem färger utanför Buttricks och gick på Malmö festivalen. Hon hade små lila stjärnor som hon hade klippt ut och satt på väggen bredvid matbordet. Och inte en enda gaffel var den andra lik. Varje natt smorde hon in sina händer i Vaselin och jag låg i jämte och luktade och lyssnade medan hon berättade om Tor och Oden och Yggdrasil. Hon sa uppochhoppa men lyssnade när jag hade ont på riktigt, ont i hjärtat. Vi tågluffade för första gången när jag var sex och det var till henne jag rymde under några jobbiga tonårsår.

Vi älskade varandra. Hon var ett alldeles underbart tillägg till mitt liv.

Men sen försvann hon. Nu åker jag förbi det där huset med fantastiska blommor som min mormor brukade dela med min morfar, och allt jag ser är en tom silhouette. Huset ligger alldeles nära mina föräldrar, men min moster är så långt bort. Så långt borta att hon inte finns.

Men lukten av stad, den där speciella staden som jag älskade lukten av, kom till mig någonstans mellan Slussen och Gamla stan. Det är egentligen ingen lukt, det är mer ett tillstånd, något fint. Någonstans där jag trivs och känner mig hemma. Platsen är föränderlig men lukten densamma.