Prickig korv.

November 30th, 2009

Ryggen håller hårt om smärtan, vill liksom inte släppa. Så här såg det ut när jag testade smikmattan för andra gången i rad:

Sakta blir jag bättre. Intalar jag mig själv. Men man vet att det lyser som en aura hur lätt man har att falla dit när ett engångsbesök hos en kiropraktor får honom att maila mig i hopp om att bromsa min träningsåtrå. Så nu sitter jag hemma och lägger band på mig själv.

Magnus packade åt mig i helgen. Packade och bar. Tack Magnus. Tack för att det är så här du ser på vikta kläder:

Men betyder det att jag är otacksam? Nej, bara att jag jobbat för länge på HM under studietiden. Allt är relativt. Allt!

Nour ställde in lunch med mig två gånger idag och det är nog min dryga och självupptagna sida som börjat visa sig i att jag skriver om ack så personliga och för er ointressanta saker. Så därför skolom jag nu googla lite återkomma med både substans och form. Be sure!

Blogghatet

November 28th, 2009

Sanna Lundell har en blogg jag läser ibland, för att jag tycker att hon skriver bra, snyggt, underhållande, kort och intressant. Det finns säkert dem som inte finner den bra, snygg, underhållande, kort och intressant och för dessa finns ju som tur är en uppsjö av andra bloggar att välja mellan. Jag läser många bloggar, alla med olika syfte och de spänner över barn, mode, politik och fotografering. Ibland tillkommer någon och en annan faller bort. Ibland möts vi igen efter ett tag och det blir som att återse en gammal vän. Man vet inte varför man tappade kontakten, men det spelar heller ingen roll. För det är ju så livet är, tycke och smak ändras, man finns i ett sammanhang och utifrån det hanterar man omvärlden, det ska inte alltid behöva motiveras varför man gillar och inte gillar.

Så varihelvete kommer detta näthatet ifrån??? Möjligheten att vara anonym, möjligheten att släppa avundsjukan fri, att hämnas, jävlas, peta på, testa hållfastheten, vad? Sanna Lundell blev utnämnd till årets Mama. Det skiter jag i. Jag vet inte ens vad tävlingen innebär. Jag läser henne varken mer eller mindre för det. Jag läser henne mer eller mindre om hon börjar skriva annorlunda eller jag har ett behov av något annorlunda. Men vem är alla de att skriva onda saker, utan vare sig substans eller en inneboende konstruktiv anda, och dessutom ge sig på hennes familj? Vem skriver, när man lägger upp sin nyfödda baby på bild för att dela med sig, att bebisen är ful och äcklig? Vad är syftet liksom?

“Vad vi efterfrågar är substans, intressanta synvinklar, givande läsning. Vi har säkerligen hög utbildning, flera barn och ett givande jobb. Men läser mama för att finna gemensamhet med andra mammor och förståelse för vårt eget liv. Kanske lite verklighetflykt också. [...] Jag tycker dina inlägg är helt intressebefriade och skulle vilja att någon med förmåga att skapa text som berör tar över din blogg. Inte ens dina betraktelser från Thailand kommer liva upp denna blogg. Du saknar helt enkelt förmågan.”

“Tar över din blogg”? Men det är ju hennes blogg! Att människor saknar självkritik och vid vuxen ålder fortfarande tror att jorden snurrar med dem som mittpunkt är ju inte ovanligt, men att dela med sig av sin dumhet? Sanna skriver inte för dig “Katrin S”, hon skriver för lite egen verklighetsflykt!

“Mama promotar bara några få bloggar på sin framsida, och jag har varken tid eller lust att leta upp andra läsvärda. Därför vill jag hitta mer läsvärda och karismatiska än Sannas på den här sidan.”

Men man hinner liksom skriva? Ta ansvar för dig själv och leta upp nåt annat, hela nånannanismen; jag ska inte behöva göra nåt. Skrämmande.

Tack för mig. Jag har gjort ett ärligt försök att engagera mig som läsare och entusiast av din blogg. Jag, nyss fyllda 40, högutbildad akademiker, heltidsarbetande småbarnsmamma i storstad… Trodde jag skulle hitta något här… men icke.[...] Ju mer jag läser, ju mer uppenbart blir det att du finns tillgänglig här just på grund av vem du lever med och vilken pappa du har. Tack för mig.”

Googla högutbildad-mamma-som-pratar-storstadsfenomen-men-utan-känd-pappa så hittar du säkert till din plats i cybersfären!

Debatten må vara tagen redan, jag må vara efter och säga samma saker som många andra redan sagt före mig. Men jag har aldrig gjort anspråk på att vara först och jag hoppas att jag inte är sist, för problemet är ju fortfarande precis lika jävla stort.

Ryggen….

November 27th, 2009

Jag har kommit igång att springa. Och gjorde därmed så igår. På Grnad Hotels löpband, Falun. Efter 7 min högg det till, efter 8 var det olidligt, efter 9 gick jag av. I tre faser bröts jag ner, först grät jag över att jag inte kan träna mer där och då, sen grät jag över smärtan, slutligen grät jag över att jag inte kunde röra mig. Magnus, det lilla ödmjuka geniet, facebookprofilade som moderna kändisar gör till oss en naprapat som var stor och stark och som gick med på att ta sig upp i rum 410. Där hade jag liksom stelnat till i en timma och när vi försökte, med hans gemensamma krafter, vända mig så skrek jag högt! När han sedan tog fram sina nålar var jag cool och sa att “det här har jag gjort i tio år”. Jojo! Men hans teknik var ny! Han grävde med nålen, lät den inte alls lite skönt bara sitt. Han pumpade upp och ner och jag skrek samtidigt som jag drog slet i lakanet och tänkte att spyan som var på väg kanske skulle få honom att sluta….

Nästa gång nålen kom så sa han att det skulle kännas lite som ett krampanfall. Jomantackarsåmycket! Allt det och sen funkade det ändå inte. Han sa att han var förvånad själv över att det inte släppte. Sen lämnade han mig mör och insmord i linement och jag ville dö ännu mer. Stå i duschen för att kissa, att få på sig sockarna var ett tidskrävande helvete och jag såg mig själv gå ner i receptionen för att be om hjälp med denna något alldagliga procedur.

Sen tog jag på mig min crewtröja och gick till jobbet. Sen grät jag medan Magnus fyllde mig till bredden med vin, och somnade på golvet efter att min fantastiska svåger fixat smärtstillande som han anländer tillsammans med idag. Nu en resa i baksätet till Gävle, och stäm in i min bön som ber Magnus köra som en smekning snarare än en ryckning.

kupp.

November 25th, 2009

Har man en blogg så måste man skriva i den. Annars tappar folk intresset. Jag har inget att skriva idag, men jag skriver lite ändå. Det skiljer sig väl inte nämnvärt från andra dagar, men då brukar jag i alla fall känna att jag har någonting att berätta. Så inte idag. Eller jo, jag kan berätta att jag inte var online i går. Eller i alla fall inte för att kommunicera.

Försöker harva mig igenom ett par researchgrejer som inte är kul. I kväll ska jag till Cosmopol och spela poker. Det var allt.

(vafan, som alla journalister blir jag också lat och snor)

Luleå-Umeå-Luleå

November 23rd, 2009

Vi drog till Lule å Ume för dubbla föreställningar tillsammans med Lina och hennes häng Linda. Utsålda hus och succéföreställningar trots sjuk stjärna.

Magnus vinner tråkligan, medan jag och Lina kommer på nygamla ansiktsutövningar

På scen i Luleå, Kulturens Hus

Jag och fina värdinnan Maude

Vi avnjöt en krasslig kväll i brasans sken

…med ganska lite rock n’roll

Utanför Piteå

Mitt crew

Lina och Magnus soundcheckar i Umeå, Aula Nordica

backstage

Tipshörnan.

November 22nd, 2009

Läsvärt:

Torbjörn Elensky skriver rakt, koncist och nödvändigt om främlingsfientlighet med utgångspunkt i Vellinge:

“Islamister får skydd bakom religionsfriheten – det är för svårt för politiker och journalister att begripa skillnaden mellan islam och islamism. De enda som tjänar på sammanblandningen är islamisterna, som ges legitimitet och inflytande, samt rasisterna, som pekar på deras extrema uttalanden och påstår att de säger vad alla muslimer tänker.”

Sakine Madon skriver alltid rakt, koncist och nödvändigt, igår tog hon tempen på liberalfeminismen:

“När Sydsvenskan häromdagen bad honom [Jan Björklund] nämna viktiga jämställdhetsfrågor svarade han “fri företagsamhet och disciplin i skolan”. Bra frågor förvisso, men på vilket sätt våra viktigaste jämställdhetsfrågor?”

Slutligen, en vackrare blogg än den här får ni leta efter!

Bara vara när jag är som jag är.

November 20th, 2009

Utmattad. Med massor att göra. Så när jag får en ledig stund då avverkar jag massorna. Men det hjälper föga, massorna intar konstant densitet. Så kom jag tillbaka till det där fina fina rummet där nygifta tillbringar första natten i hopp om att knoppa av sig, rummet med öppen spis och mörklila sammetssoffa, en sån som jag vill ha. Ja, jag utbrast faktiskt: “så här skulle jag vilja bo” när jag bordade. Och det händer inte mig eftersom jag är långsint när det gäller hotellrum; de är konstant otrogen och visar knappast någon entusiasm, hur mycket tid man än spenderar. Så hotellrummet är fint. Men jag känner mig trist inombords. Och tänker att nu orkar jag inte massorna. Kanske vill massorna påvisa för mig att så länge jag inte låter dem vara så tänker inte de lämna mig ifred. En tyst och ensidig överenskommelse. Så jag sätter mig framför tv:n men som modet till trots förblir avstängd. Jag öppnar min Elle och hamnar på ett reklaminslag för trendiga bågar. Från Sand. På Sand känner jag någon som heter Sandra. Inte kul egentligen men tankarna bara parallellar ihop sig, hej vilt. Jag bläddrar fram till “roliga män som får ligga”. Så har jag fallit dit igen. Jobb och nöje. Inte kombinera. Nu ska jag bara ha nöje, mitt nöje, alltså tyst och lugnt. Lina äter med Linda. Magnus hostar i bastun. Alla andra på mils avstånd. Sorglig uppdelning men den funkar ganska bra för mig.

Jag loggar in på mailen. Loggar ut när jag kommer på mig själv. Loggar in igen. Suckar. Stirrar. Letar efter lugnet. Provar en tröja, en tröja med texten CREW tryckt över hela ryggen. Jag faller dit igen. Jag ser att jag behöver klippas. Jag tänker på kubansk barnprostitution och dagens kritik mot Ecpat i DN. Försöker tänka på blommor och syrliga karameller, på hur det var att bara vara, som liten. Tänkte jag någonsin då att jag skulle stå mitt på golvet i ett hotellrum i Luleå, ett hotellrum där jag skulle vilja bo, och inte komma på hur man bara är? Tänkte jag då att jag skulle lyckas? Ja, det tänkte jag nog. Tänkte jag att det skulle vara bara kul? Ja, det tänkte jag absolut. Jag kommer på mig själv med att falla dit igen och går in i duschen.

Jag hatade att duscha när jag var liten. Jag var mer utav en badaimammasochpappasmörkgrönabadkar-tjej. Håret var så långt och blev lätt tovigt. Men jag såg aldrig att jag behövde klippas. Bara mamma såg att jag behövde klippas. En gång sa mamma att jag var tvungen att tvätta håret efter ridningen och då sa jag: bara om jag får en häst. Vi skrattade båda två, jag åt mitt mod, hon åt mina lustigheter. Sen fick jag en häst. Och länge undrade jag om det var för att jag tvättade håret den där gången.

Duscha är nog skönt tänker jag, det känns nog annorlunda att duscha när man inte har bråttom eller inte har någon som otåligt väntar på att man ska duscha klart. Duscha är nog vad jag ska göra för att bara vara. Jag alternerar mellan för varmt och för kallt och blir euforsik när jag hittar mitten, medianen, det perfekta, lagom. Men man vänjer ju sig även vid lagom efter ett tag. Och lagom blir till sämre och man måste hitta om lagom på termostaten. Jag tar fram Elites eget schampo och tvålar in kroppen. Först luktar det lite objektivt gott, lite sött och rent. Men sen kväljs jag av doften, som att mina sinnen har tagit in och analyserat och kommit på att jag har luktat den här så många gånger. Mitt hårs basdoft är hotell. Jag klämmer fram en tår och tänker på hur synd det är om mig som är alldeles ensam. Jag som har valet mellan Radisson- och Eliteschampon. Jag tänker på de som läser tv-tablån i jakten på en het titel medan potatisgratängen växer i ugnen. Alla ler i mitt hjärspöke. Jag kommer på att jag vill inte bara vara, jag vill bara göra. Sånt. Som. De. Andra. Gör. På en fredag. Medan de garanterat vill sitta framför en brasa i ett fantastiskt rum i Luleå och bara vara.

Någon öppnar dörren. Jag går ut och möter den någon. Får en kram och tänker att nu slipper jag bara vara. Nu är jag.

Lina kommer in genom dörren, springer i zickzack likt en hund som jagar sin svans. Hon skrattar och brottar ner någon. Och jag ler. Och ser att hennes hår behöver klippas. Hon ser inte det. Hon bara skrattar och skrattar och skrattar. Jag observerar och tänker att vi ler. Och jag kommer på mig själv med att stunden jag bara var gick åt till att vara på just mitt sätt.

Ny måne, nya bud.

November 19th, 2009

Fansen gråter ut i protestgrupper på nätet och ett privat bolag bråkar med ett statligt; “New Moon” orsakar mer än bara vampyrfeber.

Men hur va det nu egentligen? Skrev inte Stephenie Meyer ungdomsböcker som man sedan beslöt att filmatisera? Det är väl knappast Statens Biografbyrå som ska hängas utan de personer som gjort en film som kom att klassas som en barnförbjuden? För det kan ju inte ha kommit som en chock. Jag tror att man tog en ungdomsbok och gjorde en vuxenfilm för att locka en större och mognare, och med det en kapitalstarkare, publik.

Men å andra sidan, det man ser i filmen är bara fantasier som visualiserats. Och vem har sagt att barn och ungdomar, som nu bara får läsa boken, inte har vilda fantasier?

Den kubanska medicinen.

November 19th, 2009

I Sicko tar Michael Moore upp hur mycket lättare och billigare det är med astmamedicin på Kuba jämfört med USA. Tillgänglighet och effektivitet är hans kommunistiska manifest. Det medför därför lite huvudbry att läsa följande på Svensk-Kubanska föreningens hemsida:

USA:s blockad [har] inneburit en enorm brist på alla slags mediciner. Astmatiker och andra regelbundet medicinerande bör ta med sig all medicin själva och kan inte räkna med att kunna införskaffa mera på platsen.

Nog för att USA fortfarande går att klandra, men man måste kanske ansamla korrekt fakta innan man börjar jabba….

Att ifrågasätta rättvisa och nationsbyggandet baserat på denna.

November 19th, 2009

Nationsbyggen sker inte genom “objektiva värden” utan genom en föreställning av gemenskapen. Ett lyckat projekt av sitt slag är det relativt unga United States of America. Detta har åstadkommits genom artefakter som stark närvaro av flaggan, dekaler och blåvittrött konfetti vid varje tillställning värd sitt namn. Det sker genom en reproduktion av vad som avses som gemensamma värden; tro, antaganden, vanor och utövande. Det sker också genom upprepning och påminnelse, likt den att låg- och mellanstadieelever Pledge a Legions to the Flag, dvs barnen står upp och sjunger nationalsången framför den amerikanska flaggan innan skoldagen tar sin början. Likaså ligger det i nations- och identitetsbyggande att skapa en enig grupp, något förblindad av och inför idkandet vilket medför att det förpassas till ett naturligt och obestridbart tillstånd.

Att bryta sig ur och ifrågasätta detta är svårt. Att vara tio år och göra det inför en auktoritär figur är supersvårt. Att sedan sakligt och genomtänkt försvara det är fascinerande:

Vi bör också komma ihåg att nationalism är lättare att peka ut hos andra än hos oss själva. För mer om detta oerhört fängslande och tillika viktiga ämne, kolla in “Banal Nationalism” av Michael Billig eller “Nationalism” red John Hutchinson och Anthony D. Smith.