Tillbaka från Balkan!

July 30th, 2009

Låt mig i dagboksform summera några fantastiska dagar och upplevelser från Bosnien och Serbien.

Lördag.

Frukost på tåget till Kastrup följt av mellanlandning i Budapest. Har ni några serbiska dinarer? -NEJ! Varken Danmark eller Ungern sysslar med sånt. Landade i Sarajevo. Anita hade gjort ett tappert försök att fixa en avdragsgill bil med chaufför från Hertz men väl i luckan så var det inte så poppis att åka till Serbien, trots att nationalparken Mokra Gora dit jag skulle ligger precis på gränsen och byn Drvengrad 4 min bort. Jag tog mig till AVIS och bilen jag bokat hemifrån. En stammande humorist gav mig en Fiat Punto 1.2 och efter förmaningar om bilen och varningar om att jag skulle bli skjuten så fort jag bordade Serbien (“Ja vi är på väg in i ett nytt krig ser’ru!”) så skulle jag tillbaka in och växla mina pengar för att sedan bege mig.

- Serbiska Dinarer tack!

- Ha ha ha ha. Nej.

- Har ni inte Serbiska Dinarer?

- Ha ha ha ha. Nej.

- Ok. Då tar jag Euro.

Kvinna nickar, räknar och ger mig en bunte monopolpengar.

- Men detta är inte Euro!

- Nej. Bosniska Mark.

- Men jag ser ju att ni har Euro.

- Nej.

Jag tackade och gick. Så nu hade jag inga pengar att betala min lilla stuga i Serbien med, bara en bunt bosniska mark som jag inte förstod värdet på. Jag hoppade in i bilen och tryckte in adressen, bara för bli vittne till hur gps:en dör. Jag beger mig till flygplatsbyggnaden igen och för varje gång, och det skulle visa sig bli mååååånga gånger, var jag tvungen att ta mig igenom en säkerhetskontroll. Jag släpade dessutom, för att göra livet lite lite jobbigare i 40grader och utan mat sen fyra länder tillbaka, runt på hela min packning. Femte och sjätte gången sprang jag bara rakt igenom till ljudet av ett ilsket pip, med kedjerökande vakters outtalade välsignelse.

Ny gps, ny karta, nya våndor. Sätter mig i bilen och den nya gps:en hittar inte min adress.  Efter fyra timmar och svett mellan tuttarna så pallar jag inte utan kör. Jag singlar slant. Men väl inne i centrum har min coola sida trubbtats av och jag ringer Anita som hämtar någon som gjort samma resa dagen innan och bedyrade att endast tar två timmar.

Landskapet var helt underbart, och min Punto var så seg bland bergen att jag verkligen kunde ta mig tid att beundra utsikten. Jag stannade i flera små byar bara för att fråga om vägen, gick in på en bensinmack och köpte läsk bara för att komma närmare upplevelsen. Passerade häst och vagn och lösa kossor och kände mig helt separerad från min verklighet.

Passerade vackra Visegrad och väl framme vid gränsen så pustade jag ut, nu visste jag att det var 4 min kvar. Men det är här det blir svettigt på ritkigt. Först ska jag lämna Bosnien Hercegovina. – Du saknar ett dokument? – Vilket dokument? – No english! Jag tjatade och tjatade och tjatade mig till andra sidan och pustade ut. Bara för att åka in i den serbiska gränskontrollen. – Du saknar ett dokument! – Vilket dokument? – No English, 10 euro! Hungerkänslorna närde min magkatarr, jag dröp av svett och led kraftig brist på sömn; jag betalde/mutade/sålde min själ. Bara för att komma igenom och sen åka rakt in nästa kontroll för att bli krävd på pengar till nationalparken. På andra sidan gasade jag som för att bevisa att jag aldrig tänkte stoppa igen.

Väl framme var 5 timmars resa mödan värd. I byn Drvengrad, på toppen Mecavnik, har regissören Emir Kusturica skapat ett “Ethno Village”, en liten by som består av individuellt designade små trähus, en pool, en liten kyrka, en bio och två restauranger. Helt otroligt byggt med nivåskillnader och med vidunderlig utsikt.

Byn vann Philippe Rotthier European architecture award 2007. Jag blev visad till mitt rum som låg längst ut, precis vid bergsranden och utsikten sträckte sig nästan hem till Vällingby. Sent om sider kom finska Henna med minibuss från Kroatien och det blev en lång kväll med vin, kvinnor och sång.

Söndag

Vaknar i mina rutiga lakan av att någon bankar på min lilla dörr. I två sekunder är det en blanding av chock och förvirring då jag stirrar in i ett handmålat träskåp som står lutat mot en chockrosa vägg. Sen hör man Hennas “rise and shine” och det slår mig att det nog är dagen som är värd att grunda med en riktig frukostbuffé!

Sen startade förberedelserna. Anita var instängd i sin lilla stuga hela dagen av tradition och jag och Henna sprang fram och tillbaka för att bistå med råd, nåt lånat och akutläppstift. I vit hatt och handskar blev jag och Henna en del av attraktionen och turister som passerade i byn trodde vi hörde till upplevelsen.

När det var dags vandrade Jon längs med trätrapporna upp till det lilla kyrktornet och när Frank Sinatra satte gång så gick jag och lilla Mia tätt följd av Anita och bror. Så otroligt vackert.

Jag fångade brudbuketten (alla tjejer stod upptällda på rad, då hör man Anita: “Helena, please be careful”), sen blev det ett tal som jag lyckats lära mig utantill där jag berättade om deras första möte, något som varit hemligt fram tills nu. Resten av kvällen dansades bort medan maten kallnade på borden. Efter att ha skrutit om hur bra jag är på att öppna champagne sköt jag korken i armen på Henna för att sedan sätta mig i tårtan. Underbara minnen som turligt nog inte finns dokumenterade. Natten slutade med efterfest som slutade med att Kusturica röt ifrån på musiken. Men då var det så kallt i bergen att den varma sängen kändes som en befrielse.

Måndag

Många bakfulla ansikten åkte i gemensam tropp för att ta Europas minsta järnväg, och tillika Jugoslaviens första, runt bland bergen, med ett stopp i byn där “Live is a miracle” spelades in.

Tisdag

Alla andra tog nya friska tag och åkte till Montenegro för forsränna in i Bosnien medan jag höll emot och drog med Punton tillbaka till Sarajevo. Jag kryssade fram bland bergen med hörlurar istoppade så stereon vägrade funka. Jag checkade in på mitt hotell och insåg att hotell är en felsägning för hostel, men tog en snabbdush, en snabb internetrunda och sen en lång promenad.

Vackra vackra Sarajevo! Jobb på kvällen som avslutades med en kvällspromenad och plommon från torget.

Onsdag

Upp med tuppen, snabb frukost, packade ihop och drog för att möta Taida Horozovic på organisationen CURE, en feministisk aktivstgrupp. En fantastiskt intervju om ett fantastiskt arbete, mer om det i nästa nummer av Bang. Sen trängas ut på vägarna till flygplatsen med ett kärt återseende av min familj på andra sidan.

Fler Balkanreflektioner blir det. Men inte nu. Men en sak är säker, de bosniska vyerna slår Schweiz och Norra Italien vilken dag som helst.

Avstängd.

July 25th, 2009

Via Budapest till Sarajevo. Vidare i bil till Mokra Gora i Serbien. Bröllop i bergsby och sen tillbaka till Sarajevo för några intervjuer. Dålig uppkoppling längs min väg på Balkan. Men sen kommer bilder, texter och anekdoter i tjog. Som det brukar….

Ut med kyrkan, in med vattnet.

July 23rd, 2009

Mindre städer, byar och stadsdelar har historiskt uppkommit runt en kyrka. Att köra runt bland bergen i Ligurien, Italiens nordvästra provins, är en “I spy” på temat kyrkotorn. Men stadsbilden har börjat förändras i takt med att nya stadsdelar tar form. Modern arkitektur fokuserar på nya centrala punkter, såsom vatten i Västra Hamnen och Hammarby sjöstad, eller på teman såsom hansastaden Jakriborg i Hjärup eller ekologiska områden med fokus på kollektivt ansvarstagande.

Stadsbilden tar nya former i takt med att kyrkans makt blir alltmer inskränkt, åtminstone som symbol. Förnyelse förnöjer och behovet att individualisera och möta efterfrågan har ökat. Det är en positiv utveckling, måtte den spila över på fler områden.

POLSK MAT.

July 15th, 2009

På Perstorps torg i utkanten av Malmö står det, med röda bokstäver i Century Gothic-stil, POLSK MAT. Budskapet är koncist och omöjligt att feltolka: här finns mat som härstammar från ett annat land, beläget en bit till öster om oss. Gurksoppa och pirog någon? Vad ska jag bjuda på om jag smäller upp en hemsnickrad skylt som berättar att här finns SVENSK MAT? Bjuder jag fläsklägg och brunsås, eller kanske bara lite hederlig rasism? Ingen vet och få skulle gå dit för att få reda på det.

En stor del av vår kultur ligger i maten och genom denna kan vi definiera gruppen, tillhörigheten, skapa utrymme för den icke självklara identiteten. Därför ser vi POLSK MAT som något mot normen avvikande, medan det i sammanhanget intetsägande i SVENSK MAT skapar frågetecken.

Maten på polska Café Piastowska på Tegnérgtatan i Stockholm beskrivs av På Stans krogkommission som “Stabil”. Vad är stabil mat? Mat som kan bygga torn på tallriken eller föda som håller blodsockret på en jämn nivå resten av dagen? Mat som inte spjälkas, mat som håller tungan rätt i mun? Hursomhelst så är POLSK MAT stabil medan allt ostabilt kan misstänkas vara svenskt. För om maten är polsk då är den definitivt inte svensk.