Min kärlek till Irans kvinnor.

May 20th, 2009

Detta är en text jag skrev för snart ett år sedan på uppdrag av sajten Betraktarens Öga. Det är en text som hyllar de starka iranska kvinnorna. Den är lika aktuell  idag; jag ler när tänker jag på Roxana Saberi:

_______

Min största rädsla inför mitt besök i Iran var att jag skulle fästa slöjan fel och framstå som ett fån. Det var precis detta som hände, men med skillnaden att ingen dömde mig.

Detta är min berättelse om Irans kvinnor, en hyllning, en kärleksförklaring.

Slöjan som attribut har ofta fått agera symbol för vad vi i väst anser vara förtrycket av kvinnan i den muslimska världen. Starkast har detta tagit sig uttryck i konflikter om slöjförbudet, som det i franska skolor, men en stark misstro till slöjan fortsätter gro i hela väst. I sin mest löjeväckande skepnad skulle denna föreställning kunna definieras som “ju mer som syns, desto mer frihet”. Som inbiten feminist hade jag studerat Fatima Mernissi, diskuterat slöjans roll i kulturen och patriarkatet men för varje diskussion bara skapat fler luckor och än mer ofullständiga svar. Nu skulle jag skifta roll från betraktare till bärare. Och bakom slöjorna fann jag starka och modiga kvinnor.

Den teheranska tunnelbanan var en myriad av persiska hänvisningar och min bortkomna uppsyn måste roat de hänsynsfulla iranier som vänligt passerade mig utan att skratta. Nästa sekund stod hon bara där, denna unga iranska kvinna med namnet Mina och en hjälpande hand. På perfekt engelska frågade hon mig om jag behövde hjälp. Hon övertygade mig om att vi skulle åt samma håll så jag följde henne, systern, mamman och lillebrodern hack i häl. Lika nyfiken på Mina som jag var bortkommen talade vi oavbrutet tills hon slutligen bjöd hem mig på middag.

Hennes föräldrars hem var en oas av blommor, frukt och prydnader. Vi placerades i stolar som stod uppställda längs med väggen, vilka främst såg ut att fungera som prydnad, och hennes mamma bjöd oss på hemmagjord ingefärsglass. Samtidigt som hon serverade och sedan, som den iranska värdinna hon var, höll sig i bakgrunden, vilade det ett outtalat och kodat maktskiffer över hennes framtoning. Hon var osynlig men ändå högst närvarande och jag fascinerades av hennes gästvänlighet inför oss främlingar.

Minas storasyster Maryam tog med oss till den skola där hon undervisade i engelska någon gång i veckan. Dagtid var det enbart kvinnliga studenter och vi blev tillfrågade att besöka klasserna och svara på frågor. Placerad framme vid en kateder krympte jag vid uppgiften. Vad hade jag att säga? Vad hade jag att tillföra? Frågorna kom att röra sig runt min kultur, mitt land och min religion. De ställde ärliga frågor och jag gav lika ärliga svar, men inte någon gång kände jag mig orättvist ifrågasatt eller lämnad skadeskjuten åt mitt öde. Den respekt de visade inför mina berättelser om smink och ateism fascinerade mig, en nyfikenhet utan att döma inför en kultur så vitt skild från deras.

Hemma hos Maryam fick vi titta på hennes bröllopsfoto. Hon smög fram det ur en låda och påvisade det omoraliska i att visa en annan man, min pojkvän, hur hon såg ut utan slöja. Men hon var stolt och ville visa. I vit klänning poserade paret framför backdrops föreställande vattenfall, snöklädda bergstoppar och blommande fält. Hennes ögon strålade av lycka på varje kort men plötsligt for en mörk skugga över henne ansikte och hon pekade på ett löpband vid sidan om tv:n. Hon berättade öppenhjärtat om sitt missfall som läkarna skyllde på henne vikt, och sin rädsla för att Hamid skulle ta en annan kvinna. Jag led med denna kvinnas oro, att ensam bära smärtan, och tillika skulden, för ett missfall är för mig helt främmande. Hon reste sig, hämtade ett fat med dadlar och skuggan försvann.

På kvällen ställdes det till med fest och folk anlände i strida strömmar till Minas hem. Plötsligt blev jag ombedd att ta av mig slöjan. “Varför ska du anpassa dig efter oss? Vi tänker inte ta av slöjan när vi besöker ditt land, så varför ska du tvingas bära den när du besöker vårt?”. De insisterade och den åkte av. Jag var mig själv men ändå en av dem.

Jag observerade Maryam som översatte folks strida ström av frågor; att försöka konversera i mun på varandra med en tolk är en konst, i synnerhet för tolken. Maryam behärskade förmågan och med denna tillskrev hon sig en makt som symboliserades av hennes strategiska palcering i mitten av rummet. Denna hemmafru, som var rädd för att inte kunna leva upp till rollen som kvinna och hustru, utan henne skulle ingen av oss kunnat kommunicera. Och hon är inget undantag; – 63 % av de universitetsstuderande i Iran är kvinnor, men de utgör enbart 11 % av den avlönade arbetskraften. Men de har en central roll; öppna, driftiga och smarta för de landet framåt, sakta mot sina egna villkor. Detta är min hyllning, min kärleksförklaring till dem och till alla som inte fick plats i min berättelse; den barska kvinna i receptionen som alltid sparade en engelsk tidning åt mig, den vänliga kvinna som på eget initiativ översatte den ilskna parkeringsvaktens svordomar över vad han trodde var min bil, den kvinna som log tryggt mot mig i passkön när jag försökte förlänga mina tröjarmar, det affärsbiträde som tålmodigt hjälpte mig välja ut en manteau och den lärarinnan som ville fota mig med sin mobilkamera för att dokumentera vårt möte. Eller Shirin Ebadi som kämpar för rättvisa och välförtjänt tilldelats Nobels Fredspris, journalisten Azadeh Moaveni, Marjaneh Halati som grundat kvinnohärbärget The Omid-e-Mehr Foundation och feministen Parvin Ardalan.

Irans kvinnor är inga offer, de är krigare!

Etiketter: Azadeh Moaveni, Iran, Irans kvinnor, Marjaneh Halati, Parvin Ardalan, Roxana Saberi., Shirin Ebadi, slöja, The Omid-e-Mehr Foundation