Helena Sandklef

Rosa.

April 18th, 2009

Ängslan har alstrats, i vad jag väljer att kalla internetsfären; ska du försvinna? Nej, jag finns och ska finnas. Men ibland måste man gå till doktorn och fråga om han tror att man ska finnas.

Det började som en stegrande smärta i vad som skulle visa sig vara en knöl i vänstra patten. 08-320100 ville att jag skulle komma redan nästa dag. Denna nästa dag jobbade en nyutexaminerad läkare i Yves Saint Laurent glasögon och jag kände mig varken sugen eller speciellt kavat inför att slänga upp mina nära och kära i närheten av dessa innebågar. Men sagt och gjort, svensk och frigid, plötsligt låg jag där på bänken  med kupade manshänder runt mina bröst och försökte hitta logiken i att glasögon vid 10 år öppnar upp för mobbing  men vid 30 öppnar dörren till Vassa Eggen?

Men plötsligt säger medicinmannen: “Man behöver liksom inte bli orolig för att man har en knöl i bröstet, det har nästan alla bröst”. Näha mister geni, MEN SVARA MIG DÅ PÅ VARFÖR SATS HAR ETT INFORMATIONSBLAD I VARJE DUSCHKABIN OM HUR MAN UNDERSÖKER SINA BRÖST ELLER VARFÖR NI FÄRGAR GLOBJÄVELN ROSA VARJE ÅR!!! Ni bad om det, det är bara att casha in motherfucker!
Lugnet lade sig igen. Han hittade en knöl. Jag vann, han skrev remiss. Jag tackade för mina 15 minuter och tänkte tyst att där fick man för alla skämt om the pink pin.

Men låt mig citera en människa med insikt i området: ni behöver liksom inte bli oroliga för att jag har en knäl i bröstet! Det bara är så. Och vi är kompisar tills röntgenministern hävdar annorlunda. Så nu kan ni googla bröstcancerskämt + Betnér + får-man-skämta-om-vad-som-helst? och skratta er tokiga. För man får skratta även åt det som gör ont.

EDIT: You hear what I’m saying!