Varför äktenskap?
March 12th, 2009
Skilsmässans vara eller icke vara har sedan en tid tillbaka rasat på Newsmill, initierad av Linda Skugge och påeldad av Schyman. Intressant att vi väljer den ansatsen istället för att gå till botten med det som kan tänkas vara roten: äktenskapets vara eller icke vara!
I en annan viktklass av debatten hittar vi författaren Cecilia Gyllenhammar i en ringhörna och Charlie Weimers, Kristdemokratiska ungdomsförbundet, i den andra. Medan Gyllenhammar hyllar individens förkärlek till det fria valet, må så ske på bekostnad av traditionella värderingar och normer, så eftersträvar Weimers rättning i leden och åberopar en återgång till det vi traditionellt kallar mammapappabarn.
Jag håller med Gyllenhammar i mångt och mycket; varför leva under påfrestningar när vi frestas att avsluta? Men jag vill samtidigt upprepa min tidigare fråga till kvinnan som genomgått två skilsmässor och som verkat tappat tron på den äktenskapliga formen av relation; varför gifta sig? Om det handlar om huruvida barn far illa med två föräldrar under samma tak som grälar, spelar det då någon roll om de är gifta eller inte? Självklart finns det juridiska fördelar med giftemål, men bortsett från dessa, varför diskuterar vi separation vs. sammanhållning i enbart äktenskapliga termer?
Hon får svar på tal av Weimers som drar de äktenskapliga fördelarna steget vidare enligt traditionella KD manéer. Han vill stärka kärnfamiljen genom att minska pressen – de höga skattesatserna!
Det samhälle vi rör oss i idag är mer ombytligt och besitter ett raskare tempo än det samhälle vi hänvisar till som “förr” och “då man fortfarande aktade kärnfamiljen”. Få stannar kvar för en guldklocka och enstaka är de som väljer sin partner i grundskolan. Samhället är dynamiskt!
“Min önskedröm är en medveten politik från alliansen som sätter familjen högst upp på prioriteringslistan, och då menar jag inte i form av nya pekpinnar om hur familjerna ska bete sig. Sluta istället upp med att driva igenom den radikalfeministiska agendan.”
Men det är ju just dessa pekpinnar han tar fram! Han förkastar Gyllenhammars “lättvindiga” sätt att slänga bort sitt äktenskap till fördel för vad hon känner som frihet och uppmanar istället henne att stanna för det som bakåtsträvare vill att samhället ska vara en enveten anhängare av -det heteronormativa äktenskapet. Vad hände med att sätta människan och dess frihet att välja utan att stigmatiseras högst upp på prioriteringslistan? Weimers vill lyfta det betungande ok som i barnfamiljer finner i form av ekonomi och tidsbrist. Jag föreslår att Weimers börjar med att lyfta det ok av formgjutna mallar i vilka han vill stöpa “familj” under överseende av ett schabloniserat samhälle, byggt på koncepten heterosexualitet, institutionaliserad tvåsamhet och det betryggande patriarkatet.
Min fråga kvarstår därmed till dessa två individer som skiljer sig så i uppfattningen om äktenskapet; varför äktenskap?
14 kommentarer:
-
Tack Maria!
Bröllopet kan ju ses som en gammal kvarleva av att ägandet av kvinnan går från en man (fadern) till en annan (maken). Idag har det, enligt en kvinnlig präst Uppsala, blivit allt mer vanligt att man vill att bruden ska överlämnas av fadern framme vid altaret. Vad symboliserar det?
Däremot har jag länge tampats mot min pojkvän då jag själv är en produkt av samhället och har haft en dröm om att gifta mig medan han är på kvinnans sida och tycker att det är fel utifrån en feministisk synvinkel att gifta sig.
-
Egentligen borde man börja låta mamman lämna över sonen vid altaret, men det kommer ju knappast hända..
Jag är en dålig produkt av samhället, ett måndagsexemplar, så jag har ingen dröm om att gifta mig. Tvärtom verkar det asjobbigt, jag skulle garanterat få magkatarr och ständig spänningshuvudvärk om jag försökte mig på det.
NY-foton efterfrågas av mig! Kan du inte lägga upp några?
-
Mamma vid altaret, smart!
Jo de kommer. Just nu håller jag på med ett fotodokumentationsproejkt om cafékultur som skräpkultur. Får se hur det går…
-
Gift man, 34, tycker följand:
Min fru och jag är ganska överens om att äktenskapet inte ingicks för att jag skulle äga henne.Att gifta sig är inte konstigare än att ha 30-årsfest. Du gör det för ditt egos skull. Skit i kyrkan och juridiken. Att lova den man älskar inför polare och familj är stort. Jag skulle vilja påstå att gifta sig är lite som att ha barn: har man inte gjort det vet man väldigt lite om det.
Detta sagt så är gifta par inte finare än andra par, vilket ogifta gärna tror att gifta tror (skön mening).
Äktenskapet är inte en större institution än vad den är för paret som är gift. Det har KD aldrig fattat. Sköt er själva ni.
Att pappan överlämnar vid altaret är en konstig tradition från England. Svensk sed är att brudparet går tillsammans fram.
Gift er, Helena. Jag ska bli så jävla full!
Kram
-
Oj där fick jag mig en tankeställare, bra inlägg!
-
Oavsett om man säger att mannen inte ska äga kvinnan, så är ju exemplet att byta efternamn ganska talande. En väldigt stor procent tar mannen efternamn. När de lika gärna kunde ta kvinnans, eller ett helt nytt.
Eftersom äktenskapet, eller själva brölloppet bygger så mycket på gamla förlegade saker, som bröllopsnatt, överlämnande av bruden, eftrnamn som sagt, vit klänning, så borde det väl verkligen vara dags för ett nytt tänkande?
Någonting som byggs upp på vår samtid, med tanken att man är två jämlika personer som ska leva med varandra.Sköld, var du och din fru (jag citerar) “ganska överens” om att du inte skulle äga henne? Men bara ganska?
Ser fram mot bilder, Helena!
-
Intressant inlägg!
För egen del känner jag inget större behov av att gifta mig, förutom de rent praktiska saker ett äktenskap innebär. Men, som sagt, det kan jag ju styra upp på andra sätt.
Jag kan däremot tänka mig att gifta mig efter att ha levt tillsammans i hur länge som helst, och då mer som en slags bekräftelse på att “Ja jävlar, vi gjorde det!”
-
*Lägg till ett “i samråd med min partner” någonstans bland alla “jag” i ovanstående kommentar…
-
Kära Sköld: Hur mycket det än smärtar mig måste jag gå i konflikt med dig här.
“Att gifta sig är inte konstigare än att ha 30-årsfest.” Om detta nu är argumentet, varför har man då bara inte en stor fest till relationens ära? Jag ville egentligen bara ha en stor fest så nu ska jag ha en 30års fest som är som ett bröllop istället. Förlovningsfest räcker väl? Såvida man inte är religiös och köper hela paketet. Då köper jag det, annars tycker jag att det är hyckleri.
“Jag skulle vilja påstå att gifta sig är lite som att ha barn: har man inte gjort det vet man väldigt lite om det. “Tyvärr tror jag inte man kan göra en jämförelse mellan en förbindelse och att sätta ett nytt liv till världen. Men, som ovan är man religiös så kanske en ateist inte kan förstå, men det är en annan sak.
“Att pappan överlämnar vid altaret är en konstig tradition från England. Svensk sed är att brudparet går tillsammans fram.” Den har funnits i Sverige sen tidigare och präster jag talat med ser denna “trend” på frammarsch. Om man (de som väljer detta) inte ser symboliken i det så undrar jag vad ett bröllop symboliserar i det stora hela. Bröllop sätter så stor press generellt, kanske inte så hos Skölds, men klänning, vikt, hår, inbjudningskort… allt blir till en stor tävlan. Tom kan en av parterna tänka sig att gå med i svenska kyrkan för att få lov att använda lokalen kyrkan, om nu båda har trätt ur. Sjukt patetiskt tycker jag.
“Äktenskapet är inte en större institution än vad den är för paret som är gift.” Det hålelr jag inte med om, med 20 bröllopstidningar så finns det en efterfrågan på att veta hur det ska gå till enligt mall och jag tror att de flesta bröllop lever sitt eget liv. Därmed inte sagt att det inte finns undantag!
Jag lovar att vi hittar ett annat sammanhang att bli fulla i. Och det ser jag framemot.
-
Helena, eftersom du tar mitt resonmang mening för mening får jag väl förtydliga mig.
Tre gånger i mitt liv har det varit vidöppet in till mitt hjärtas känslor. Vigselakten och när mina två döttrar kom. Det är den känslan som betyder något för mig och inte äktenskapet som institution.
Visst bröllopet är större än en 30-årsfest, men jag har stått där med darriga knän och det skulle inte hänt om vänner och familj var borta.
Jag tycker bara folk ska göra som dom vill. Människor är i stort behov av traditioner, det ingår i vår natur. Vi behöver midsommar, jular, födelsedagar och även familjer som består av tre pappor och ett lodjur behöver det. Men hur alla gör det, det är upp till dom själva. Sen om det finns tidningar, handböcker och dyl som trycker på, visst, det är en fri marknad. Jag gillar inte Moore och guns’n'ammo heller, men dom får väl existera om dom vill. Det får man bekämpa på annat sätt.
Vi klarade att gifta oss utan bröllopstidningar.Vi tar det här en annan gång. Även om jag ser mer fram emot ett glas.
-
Jag håller med om att man ska respektera folks fia val, jag bara kritiserar huruvida de verkligen är fria. Dessutom tycker jag att traditioner, som midsommar, jul och födelsedagar är viktiga att kritisera som fenomen. Det finns en okritisk hängivelse som skrämmer mig.
-
Helena, jag håller med dig i många artiklar när du kritiserar normer, såsom äktenskap och du skriver bra i flera analyser om jämställdhet.
Du har skrivit artiklar där patriarket och heteronormativitet är förklaringen till problem. Att se dessa fenomem som enbart sociala konstruktioner är felaktigt. Att ignorera biologiska föklaringar till patriarket och skillnader mellan könen missar väldigt många feminister med vilket är väldigt synd.
Om du har tid att läsa hänvisar jag till denna artikel.
http://www.humanisten.se/lasartikel.php?id=24/Niklas
-
Mycket bra inlägg! Jag håller med, och höll med för ett år sedan också. Men trots det var jag ogift för ett år sedan och numer gift. Och det är inget jag ångrar, jag upplevde samma fantastiska knäsvaghet som Sköld beskriver. Visst kändes det som att det var för våra egons och vår kärleks skull.
Men såklart är jag en också en produkt av vårt samhälle.
Helena
Mina favoritinlägg
Bloggar som intresserar mig
Fotografer
- Aaron Siskind
- Abigail Heyman (dreams and schemes)
- Alec Soth (Sleeping by the Mississippi/The last of the W)
- Diane Arbus
- Eugene Rcihards (Cocaine true, cocaine blue/Dorchester Days)
- Jane Evelyn Atwood (Too much time)
- Karen Marshall
- Louis Stettner
- Martin Parr (The last resort)
- Mary Ellen Mark
- Michael Ackerman
- Mitch Epstein
- Richard Avedon
- Robert Frank
- Sally Mann
- Sylvia Plachy (Unguided tour)
- William Eggelston
Sidor som intresserar mig
Bloggarkiv
- August 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- July 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
- September 2007
- August 2007
- July 2007
- June 2007
- May 2007
- April 2007
- March 2007
- February 2007
- January 2007
- December 2006
- November 2006
Maria sa...
Jag har aldrig fattat det där med äktenskap heller..
Om man inte är troende och vill förena sig i någon Guds namn, varför ska man då göra det?
Juridiskt, jovisst, men det går att t.ex skriva testamente även som sambos.
Är det för att man vill binda sin partner till sig, så att det blir svårare att lämna?
Är det för att visa för omvärlden att man hör ihop?
Är det för att man vill ha en rolig fest? Vara medelpunkten under en dag?
Man tycker ju att de flesta tjejer 2009 borde kommit ifrån drömmen om ett prinsessbröllop i vit klänning.
För övrigt var nog det här en av de bästa texter du skrivit!
Kram