Vems val?
February 23rd, 2009
Jag måste hylla Ebba Von Sydow lite. Hyllas skall den som hyllas bör. Linda Skugge hoppar på Ebba och hennes livsval, bl.a. skriver hon “Ebba, på min 30-årsdag hade jag två små barn och la mig kl 19 för att jag var så slut att jag trodde att jag skulle hamna på dårhus”. Precis som Ebba nyktert påpekar; valde du inte detta själv Linda? Det måste man ju utgå ifrån iallafall, att denna starka feminist erkänner att det var just detta liv hon ville ha vid trettio, att det var två små barn hon ville jubilera med.
Det har skrivits mycket om detta och jag tänker inte gräva mer i själva debatten. Men jag har ganska precis ett halvår till mitt trettio och jag får ständigt höra att jag borde fokusera på andra saker, inte sällan är dessa saker stabil vardag och barn. Tack och hej, jag är nöjd. Jag är nöjd för att jag tar mig tid att reflektera över min situation och är precis där jag vill vara. Det är upp till varje individ. Sen må det vara en rättighet att klaga, men om jag har uppfattat det korrekt gnäller Ebba över stress och hur hon ska få tiden att räcka till medan Linda gnäller på sin tillvaro genom Ebba. Konstigt. Dessutom är det väl bra att man uppmärksammar stress, som har blivit vår största folksjukdom!
“Ebba kan få komma hem till mig och gå kurs, skriver Linda. Så får jag smaka på verkligheten. Så typiskt kvinnligt, och jag blir så trött. Ständigt ska vi jämföra oss med varandra. Kolla på mig, kom hem till mig på kurs så får du se på mitt helvete. När blev det en tävling i vem som har det jobbigast?”
Ja, för visst får man klaga och gnälla. Men om man måste tävla i denna gren, då tycker jag man bör se om sitt liv litegrann.
Jag måste hela tiden förklara varför jag INTE har barn, man skulle aldrig utkräva en omvänd motivering av en mamma. Kan vi inte ställa oss utanför normen? Jag frågar gång på gång en killkompis om han har träffat någon. Tillslut röt han tillbaka: “jag trivs med mig själv, varför skall jag vara ett offer för att jag inte lever i tvåsamhet? Varför är det idealet?”. Just det Helena!
Jag har en annan vän som en dag besökte två världar i samma Stockholm. En väninna ute i Vällingby som har ett barn och ett till på väg. Hon är sjukskriven under graviditeten, bråkar med sin man, klagar över att de inte har sex och är irriterad på det barn hon tillbringar all vaken, och tillika sovande, tid med. Nästa väninna är pilot för Air France, mitt i karriären, har en bra inkomst och en massa fritid. Hon var överförjust i sitt liv. Dessa två kvinnor är lika gamla.
Nu kommer jag få en massa skit för att jag skriver upp en karriärist och skriver ner en hårt arbetande småbarnsmamma. Men varför kan jag inte göra det, om alla andra, inklusive Linda Skugge, får lov att göra precis tvärtom. Respektera andras val, respektera dina val.
16 kommentarer:
-
Helt rätt. Var och måste själv välja hur man vill ha det. Gnälla får man, för det finns negativa sidor med allt, men man kan inte hålla på och jämföra sitt elände med andras.
-
Man får en känsla av att Linda är lite avundsjuk på Ebba, för att Linda måste dras med två ungar som tar upp hennes tid.
-
Nu undrar jag varför det är en självklarhet att barnen tar upp mammans men inte pappans tid. Det finns många pappor mitt i karriären. Varför finns det inga mammor som är i karriären och har en hemmakarl?
Nuförtiden ska kvinnor göra karriär. Hurra. Men vem tar hand om hemmet? Man kan inte ha två heltider, det är så man sliter ut sig. Det behövs fler hemmakarlar i samhället. Annars dör de hembakta bullarna ut.
Nu är jag iof en karriärfilur och min fru är hemmamamma. Men vi råkar passa för det. Hon har alltid varit “hemmig” av sig. Min son verkar vara min motsats, och han pratar om att när han blir stor tänker han minsann vara hemma med barnen och låta sin fru jobba. Sen är han iof 4 år, så man vet ju aldrig…
För övrigt är det min fru som kör slagborren, målar, renoverar och mekar med bilen (om vi hade haft en) också. Ska man vara hemmafilur så ska man väl vara det fullt ut…? Oavsett kön.
-
Bra inlägg.
Och! man behöver ju inte välja sida heller. Jag blir lite irriterad över hela debatten eftersom den inte riktigt handlar om samma sak.
Skugge whinar mest om hur jobbigt det är fysiskt medan Sydow ju faktiskt påpekar hur hårt det faktiskt KAN vara psykiskt – att vara just “duktig flicka”. Att vara “duktig flicka” handlar inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt som “världens bästa morsa” handlar om för Skugge.
Skugge är ingen duktig flicka. Hon är en extremt hårt arbetande mamma (till TRE barn) som kommer att springa rakt in i väggen snart. Hon radar upp allt hon måste hinna med under ett dygn och lägger gång på gång upp bilder och inlägg om hur hon inte sovit den och den natten. Det är ett liv hon har valt helt själv, ett liv med tre barn som väcker henne om nätterna och tre till sju jobb som ger henne spnningshuvudvärk.Ebba har inte valt den yttre pressen och alla “ideal” hon måste leva upp till – som inte bara Ebba som offentlig person besitter. Jag tror inte jag känner EN enda (oavsett kön) som inte har framtidsångest och känner sig stressade för att de inte har partner/familj.
Varför ska det behöva vara så?
Varför matas vi med att livet enbart blir meningsfullt när vi har ett barn att ta hand om och en sambo att bråka med? Varför ska kärnfamiljen fortfarande vara det enda vi kan rättfärdiga för att känna sig slut, matt och trött? Och varför skulle en inre stress inte kunna rättfärdigas?Kan dock hålla med Skugge om att vissa saker inte skulle behöva ta så stor plats, om än finnas, utan faktiskt att välja bort vissa champagnekvällar o dylikt (det som Zytomierska älskar att ägna sig åt, som hon skriver, mellan stressvarven) och ge mer tid åt att pyssla om själen med..vad det nu kan vara. Man måste inte vara och finnas ÖVERALLT. Däremot är det jäkligt mycket svårare att rättfärdiga/ha orken att förklara varför man jobbar på McDonalds just nu och inte studerar till läkare eller gör diverse annan karriär.
Klart man ska stå på sig om han/hon vill jobba på Donken, men den tysta, tunga pressen utifrån är ändå tuff psykiskt, och pressen att skaffa familj. Det blir ingen psykiskt tung press på DET viset (säkert på en massa andra plan) när du blir förälder och kilar stadigt och gör karriär samtidigt. Då blir det en fight med klockan och kroppen på ett helt annat sätt och vis. “Och vaaaaarför har du ingen partner då? Är du bög? Lesbisk? Är det pga. din utväxt kanske he he?”Jag känner att jag är väääldigt snurrig nu, kunde inte sova och kände att jag behövde få säga mitt ang. det här. Vet inte om jag fick fram det. Nåväl. Godnatt! Nu har jag tömt hjärnan en sväng iallafall;)
-
Helena, borde inte du skriva krönikor någonstans?
-
Åhhh… (utandning). Så skönt! Och tänk att detta kom fram utan en massa vin till!
Inför varje val man gör, tvingas man ta ansvar. Varför är inte samma sant om valet att skaffa barn? Det kanske är så självklart att det inte är att betrakta som ett val? -
Och kan folk sluta gnälla på BARNEN! det finns ingenting som gör mig såå upprörd, på riktigt, när man gnäller på barn. Har de fötts för att jävlas med oss? Väljer man att skaffa barn, så får man ta till sig den uppgiften som det är att vara förälder. Och det är KUL, tro inget annat! Men det kräver lite ansvar för sig själv. Om barnet inte sover, lär den det då! Om barnet “trotsar”, jobba på att bemöta det bättre då!
Föräldrarär många gånger trotsigare än en treåring, för de vill inte se att förändringar faktiskt måste börja hos dem!Kan folk bara sluta att gnälla på små människor som inte valt att vara till besvär!
Och det är inte såå jobbigt! Jag tycker faktiskt inte det är jobbigt alls, men det törs man ju knappt säga till folk, i denna gnällkultur!Jag tycker man har all rätt i världen att välja att inte skaffa barn, och ingen ska lägga sig i det. Precis som om man väljer att leva ensam. Vad är grejen liksom?
Varför bryr sig folk?Jag håller med, det är enda gången man faktiskt vill hylla Ebba lite!
Och var i hela friden håller Skugges man hus då? Gnäll på honom istället, Linda, kan man tycka..
-
Helena, alltid lika klokt och träffsäkert. Heja dig!
-
Åh tack för alla engagerade inlägg! Ebba hänvisade till ett mail hon fått från en mamma i Göteborg, som är inne lite på samma sak som maria:
“Hej! Småbarnsföräldrar har inget monopol på att ha det jobbigt. Det märkliga är dessutom att när äldre tänker tillbaka på livet så säger många att åren med småbarn var de roligaste / lyckligaste! Med barn får livet ett mål och en mening som underlättar och faktiskt minskar den stress du kanske talar talar om. Och stackars alla barn som har mammor som tycker att det bara är jobbigt …”
Samhället skapar normen om varenda företeelse, men även denna är situationsbaserad. Väljer du att jobba på MacD istället för att plugga vidare, ja då bryter du. Men väljer du att jobba på MacD under din skolgång, som ett komplement till studierna, ja då är du bra, då följer du en presumtiv norm som samhället har satt upp. Så man måste veta vad som är rätt och fel i varje situation för att kunna följa normen och inte bli sönderstressad inför sitt liv.
-
Usch jag blir verkligen helt matt av den debatten mellan ebba och linda. Jag menar, varför? Varför diskuterar man ens detta? Har vi inte lämnat detta?
-
Linda säger bla:
“Dessutom ansvarar jag för huset, tomten, bilen, allt. Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt?”
Jätteduktigt av dig. Verkligen. Men är inte det vad som ingår i paketet “familjeliv”, ett val du gjort helt på egen hand, som tidigare nämnts?
Jag var 2-barnsmamma vid 22 års ålder, och det är ingen dans på rosor alla dagar, men skyll för fan inte på barnen, de har inte bett om att få vara med.Medan Linda mer eller mindre uppmanar unga karriärsökande tjejer att kasta sig in i ett familjeliv för att “börja leva ett liv som finns på riktigt”, så tycker jag att det är starkt att stå emot tidigare nänmda normer och krav utifrån och göra det man själv känner är rätt.
Och vem har rätt att döma vilken “verklighet” som är den rätta, eller den mest jobbiga?
-
Jag fick av en man höra, apropå att jag är 32 och inte har barn: “Är du en av dem som ingen vill ha?”
-
Karin skrev
“Medan Linda mer eller mindre uppmanar unga karriärsökande tjejer att kasta sig in i ett familjeliv för att “börja leva ett liv som finns på riktigt”, så tycker jag att det är starkt att stå emot tidigare nänmda normer och krav utifrån och göra det man själv känner är rätt.”
Själv tycker jag att det är fult att modernister humanister och feminister ser ner på sådana som gjort ett medvetet val att skaffa familj. Att man blir sedd som en korkad bakåtsträvare när man är så gammaldags att man vill ha en kärnfamilj. Kan man inte bara låta folk göra sina val istället för att dra dom åt varsitt håll? Och -igen – varför i hela friden ska det här vara en kvinnofråga??
Jag känner kvinnor som är hemmamammor och stormtrivs, jag känner gifta kvinnor som jobbar och hatar att inte vara hemma trots att de inte har några barn. Det finns säkert manliga motsvarigheter också. Varför hör man aldrig talas om hårt jobbande karriärkvinnor som försörjer en hemmapappa? Om alla gör sitt medvetna val i livet borde sådana situationer rimligtvis uppstå förr eller senare.
-
Thatdudeyouknow;
Vilka modernister, humanister och feminister ser ner på sådana som skaffat familj? Är det inte jävligt done att säga “den och den etiketten tycker det och det”? Vad en “feminist” tycker, behöver ju inte en annan “feminist” tycka. Det feminiska etablissemanget är ju de flesta själva familjekvinnor. Vilka nu det feministiska etablissemanget är…det kan man ju också etiketta lite hur man vill.
Iallafall – jag tror att Karin snarare menar att det är tufft av de individer som VÅGAR och ORKAR gå emot normer (som ju faktiskt bl a kärnfamiljen är). Norm som norm, det är oftast jävligt kämpigt att behöva gå emot dem.
/ Anna
-
Thatdudeyouknow;
Kvinnofråga eller inte, men just den här debatten handlar ju just om två kvinnor, det är svårt att bortse ifrån.
Att jag ser upp till de som går mot normerna betyder inte att jag ser ner på dem som inte gör det -så länge det är baserat på egna val, och inget som pressas fram för att samhället förväntar sig det av dem.
Helena
Mina favoritinlägg
Bloggar som intresserar mig
Fotografer
- Aaron Siskind
- Abigail Heyman (dreams and schemes)
- Alec Soth (Sleeping by the Mississippi/The last of the W)
- Diane Arbus
- Eugene Rcihards (Cocaine true, cocaine blue/Dorchester Days)
- Jane Evelyn Atwood (Too much time)
- Karen Marshall
- Louis Stettner
- Martin Parr (The last resort)
- Mary Ellen Mark
- Michael Ackerman
- Mitch Epstein
- Richard Avedon
- Robert Frank
- Sally Mann
- Sylvia Plachy (Unguided tour)
- William Eggelston
Sidor som intresserar mig
Bloggarkiv
- August 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- July 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
- September 2007
- August 2007
- July 2007
- June 2007
- May 2007
- April 2007
- March 2007
- February 2007
- January 2007
- December 2006
- November 2006
Anonymous sa...
Helt rätt. Var och måste själv välja hur man vill ha det. Gnälla får man, för det finns negativa sidor med allt, men man kan inte hålla på och jämföra sitt elände med andras.