Att tala på vers.

February 27th, 2009

“Kalla äpplen är det värsta jag vet, efter krig och hängbröst!”

- Ett citat i tiden

Manhattan.

February 26th, 2009

Min lärare berättade idag, med hänvisning till kursen “the social landscape” som jag tar på ICP, om hur vi ser på Manhattan som Disneyland idag; “fifteen years ago you could walk ten blocks and then there were to that you just couldn’t pass. Bryants Park was the crackplace, Washington square park was heroin, Madison square gdn to dangerous to sit in so the benches were moved outside, facing the street….”.

Idag är det enda jag undviker små ettriga pekinser som matchar i klädval med sin husse medan jag dricker americano ur eco-vänliga pappmuggar och försöker lista ut om det är mössa av eller på.

Självklart är man inte lika tuff i Bronx eller norr om 125th st. Kanske är det svårt att bortse från crackpipor i Queens eller vad som händer bakom de nerdragna gardinerna i den del av Brooklyn som fortfarande kallas ofin. Men det sociala landskapet har förändrats och människors attityd och öppenhet med den.

En annan märklig sak som hände under lektionen var att en tjej tagit med ett foto, tagit idag, som visade en ung kvinna med ett kors av aska i pannan, på väg ut ur en kyrka. Min lärare berättade då att hon sett så många under dagen, både unga och gamla, med vilja till bot och bättring i pannan. Utan att skänka det en vidare tanke upptäckte jag att mannen bredvid mig på tunnelbanan och tillika en annan herre som kom obord på Penn street station hade samma sak. Omvändelse och längtan efter förnyelse i all ära, men alla på en och samma dag?

Vi käkade frukost på en lokal diner där alla i grunden måste härstamma från den italienska södern. Ni vet, när de säger dog så låter det tåååwg. Inte för att de brukar säga det ordet på min lokala diner, det var bara det enda ordet jag kunde komma på när jag gick längs med Hudsonfloden, tittade ut över Jersey och härmade Paulie Walnuts.

Trakasserier av HBTQ/ LGBT personer i färgglada Greenwhich Village.

February 21st, 2009

New York, New York! Jag må inte har Sinatras röst men vi delar vår kärlek till New Englands stolthet.

På väg hem från mitt gym stötte jag på några killar från Blue Oyster bar som förberedde för en demo till försvar av de många homosexuella män och transor som blivit trakasserade och förföljda av polis i Greenwich Village. I ett försök att stänga ner områdets många porrbutiker har ägarna anklagats för prostitution och butikernas tillstånd har kunnat hävas pga de (luft)åtal som väckts. Jag fick också berättat för mig, från annat håll, att en civilpolis försökt köpa sexuella tjänster av en butiksägare och på så sätt strävat efter att provocera fram en situation:

“It is essential that we go to the bottom of this outrage and oter outrages that have been let continue for some time now, including but not limitied to the following allegations: the random, unjustified harassment of transgender people and queer homeless teens on the streets, persistent appointment of some of the same offending police to the same beats, an implicit NYPD agenda that cleaning up the streets means making them less safe for same-sex “cruising” and culture, and a need for new, more effective “sensitivity trainings” for police officers working in the neighborhoods that ought to welcome LGBT people”. (flygblad)

Det finns säkert många versioner av det som nu pågår under Bloombergs upprensning av New York, ett hyllat projekt mot kriminalitet som Guiliani startade, men när jag passerar den lilla skaran demonstranter står det fem poliser och fnittrar och pekar och viskar. DET känns inte 2009. Det känns inte demokrati, yttrandefrihet eller proffessionalism från de som ska vara lagens och maktens förlängda arm.

När objektet blir till subjektiv rekvisita.

February 16th, 2009

– Vad är det för fel på korta kjolar? frågade Nsaba Buturo på ett möte nyligen och svarade själv: De kan orsaka trafikolyckor eftersom kvinnors ben är distraherande.(Nsaba Buturo)

– Jag tycker det är bra om korta kjolar förbjuds. Här på universitetet finns många sexuella avvikare och sexmissbrukare. Blir man våldtagen så får man väl skylla sig själv. De flesta män reagerar ju på hur kvinnor klär sig. Själv får jag skuldkänslor om jag inte är anständigt klädd. (Diana Nabbumba)

Två unga kvinnor i Uganda. Två uttalanden som kan kännas tryggt avlägsna i Sverige. Men låtom oss icke glömma att när olyckan knackar dörr så är kvinnans roll, eller egentligen avsaknaden av densamma, inte alltid lika självklar. Plötsligt suddas den självklara gränsen ut och objektivitet leder till subjektiva tolkningar av inbitna strukturer.

Var femte svensk lägger skulden på kvinnan vid en våldtäkt om hon klätt sig för utmanande, varit berusad eller inte gjort motstånd, visar en rapport från Amnesty. Vi må skylla bilolyckor på oförmögen förare, men den skeva syn på kvinnor som vi tycker oss förpassa till en svunnen era är långt ifrån gudsförgäten.