Nour El-Refai försvarar kvinnans rätt till vara utan att förpassas till kvinna.

November 18th, 2008

Nour El-Refai skriver ett välkommet och hetlevrat inlägg i debatten mansdominans och humor som, till min stora besvikelse, är mer aktuell än någonsin. Hon ifrågasätter Johan Cronemans krönika i DN om bristen på kvinnor under SvTs ståuppkväll där han upplyser, upplyser, kvinnor att ta mer plats. – Ni måste ta för er! är hans uppmaning där han sitter och surar över könsfördelningen hemma i soffan.

Nour beskriver grabbigheten och hur hon alltid först och främst är kvinna. Hon har satsat på humor och är därmed kvinnlig komiker. Till skillnad från sina manliga kollegor som rätt och slätt är komiker, basta! Och detta är inget unikt; i polisförordningen från 1957 använde man beteckningen polisman och kvinnlig polisman för att sära på könen vilket med den logiska följden, eller snarare det eftertraktade resultatet, får kvinnan att betecknas som det andra, det avvikande. Beauvoire säger det än vackrare med orden: On ne naît pas femme, on le devient (man föds inte som kvinna, man blir det).

Kvinnors svårighet att komma igenom glastaket bör dock inte skyllas elaka män, det är mer intressant att tala om homosocialitet; män söker sig till män, något som är genomgående i alla samhällsskikt. En man känner lättare igen sig i andra män och söker sig till sådana individer som han har förtroende för. Männen har i egenskap av män större makt och kontrollerar större resurser än kvinnan. De har därför mer att erbjuda, större resurser att byta med. Därmed kan vi döda bluffen där kvinnan “får tar för sig på samma villkor som männen och sluta gnälla” för dessa samma villkor existerar inte. Den svenska fostran i den heteronormativa fåran gör dessutom att vi umgås med samma kön och parar oss med det motsatta; komiker, som i detta fall, fikar med sina jämlika kamrater skulle med stor sannolikhet känna sig obekväma att bjuda ut Agneta, Anna eller Linn på lunch med brainstormning, middag med avec skulle ligga närmare.

Responsen på artikeln tål inte att vänta på sig, att läsa dessa är emellanåt en obehaglig orgie av avund, försvar och oviljan att haja:

Om kvinnor skulle sluta tända på mäns kapacitet och status skulle män som grupp vara mindre uptight och dominanta. Därmed skulle även den lättande känslan av att skratta åt/med män försvinna. Och då skulle båda könen vara lika tråkiga.
- Kvinnor har därmed sig själv att skylla. Sluta profilera männen, ignorera istället. Förutsättningarna skapar ni själva osv.

Däremot är jag väldigt frågande till varför Nour El-Refai förs fram som representant för kvinnlig humor i Sverige. Hon gjorde präktigt fiasko i Melodifestivalen och hon har tydligen gjort ett, säger ett, framförande som ståuppkomiker.
- Är det relevant för tesen och Nours resonemang? Nour är kvinna och komiker och har självklart rätt att göra anspråk på förändring i frågan. (Vidare måste det tydligen understrykas att humor är individuell, vilket de felsta av oss insåg redan i förskolestadiet)

Sorry, generellt sett är kvinnliga komiker astråkiga. – Att göra den här generaliseringen är sorglig: påståendet att kvalitéen står i direkt korrelation till dess kön är sorgligt absurd och visar ännu en gång på stigma och på svårigheten för kvinnor att ta sig fram i branschen. Det står för få roliga kvinnor på scen för att de inte premieras likt män.

Självklart är det positivt att Croneman slutligen har gjort en observation, men att liksom nöja sig med det? Tycka att “ja vem är ju jag att kräva för mycket?” är precis så som samhället fostrar kvinnor. Vara glad att Johan har uppmärksammat hundbajset är att nöja sig med att Mill önskade rösträtt för kvinnorna. Nej vi ska stå på barriärerna och skrika oss hesa tills vi har fått det vi förtjänar. We wont settle for less, hell no!

Etiketter: Croneman, komiker, Nour El-Refai, Stand-up. humor.