Mer kapital till Ordfront!

March 31st, 2008

På sidan fyra och under rubriken NYEMISSION i senast numret av Ordfront ber tidningen om kapital:

“För att kunna ta ytterligare ett steg och konkurrera på den växande bokmarknaden behövs ett tillskott av eget kapital. [...] Det är en möjlighet att än mer aktivt stödja förlagets viktiga utgivning och samtidigt personligen kunna ta del av bolagets värdeökning”

Kapital och värdeökning i samma stycke!? Det luktar Ericsson…

Stay tuned:

March 31st, 2008

"We want to be more systematic of what is being promised and what is being done.." (Condoleezza Rice)

March 31st, 2008

International Herald Tribune berättar idag om Condoleeza Rice besök i Israel och på Västbanken i ytterligare ett försökt till medling mellan de olika representanterna.

Rice uttrycket indirekt en kritik mot Israel och dess oförmåga att införliva de löften som givits USA. Under detta det fjortonde besöket sedan början av förra året, erkände hon att det behövdes en kontrollapparat för att säkerställa att Israel lever upp till de krav USA ställer. Det handlar fortfarande för Israel om att avlägsna ett femtiotal vägspärrar på Västbanken, en överenskommelse som slöts redan 2005 och alltså inte har införivats.

Rice säger att antalet vägspärra uppgår till 580 och det skulle röra sig om en minskning på 10%. Israel har, sedan Annapolis, skapat 30 vägspärrar och vad som inte framgår i statistik eller siffror är alla de flying checkpoints som när som helst kan sättas upp längs med A-klassade vägar. Dessa består i militär, fordon och den tekniska utrusting som krävs för att genomföra “slumpmässiga” kontroller. Dessa kan i mycket vara än mer problematiska eftersom människor inte kan förutsätta dem och dess tidsåtgång som vid de ordinarie vägspärrarna.

Samma tidning återger en intervju med Israels ambassadör i USA, Sallai Meridor, där denne skyller det ständigt återkommande haveriet i fredsförhandlingarna på “The takeover of Gaza of the militant islamist group Hamas….”. USA och Israel krävde en implementering av demokrati i regionen och palestinierna gick till ett, av oberoende observatörer, godkänt demokratiskt val. När sedan valresultatet tillkännagavs sa samma länder; “nej, det var fel val, vi kommer istället, tillsammans med EU, bojkotta den palestinska myndigheten”. Vad sänder detta för signaler till folket?

USA kan inte vara så naiva att man förutsätter att de krav man ställer vinner kraft med omedelbar verkan. Bushadministrationens förlängda arm må vara ute efter ett behjärtansvärt uttåg ur Vita Huset, men man skapar inte det med ett korthus. Inte ens om man har tillgång till ett stabilt bord och klister.

Magnus Betnér

March 31st, 2008

“Ebba behöver i allafall inte skryta om att hon har en känd pojkvän” skrev någon i kommentarsfältet när jag promotade turnén JAG producerat förra året. Jag behöver inte skryta om att jag ligger med en kändis som knullar som en Gud, det vore att skjuta sig själv i foten. Men jag tänker skryta om en klok person och hans senaste text.

Att lära sig hushålla är för Lundsberg att putsa matsilvret.

March 31st, 2008

Jag har blivit produktionsledare för ett superspännande projekt och av den anledningen satt jag och surfade på Lundsbergs hemsida.

Det unika med Lundsberg, enligt dem själva, är bl.a följande:

“Att få klara sig på egna ben men med vuxna som vill en väl i närheten”

Sedan laddar jag ner deras veckomatsedel och skrattar!

Jag tog med mig lite av utflykten hem till rummet!

March 30th, 2008

Det här med sand emellan tårna är inte alltid så romantiskt som det låter. Speciellet inte när tår möter heltäckningsmatta. Vad ska Magnus säga?

Jaffa och min balkong.

March 30th, 2008

Idag tog vi en jättelång promenad bort till Jaffa och tillbaka. Jag föreställer mig att det var precis så här det kändes att komma in i en livlig arabisk hamnstad för länge sen. Utöver denna promenad har jag mest kobbar. Detta har gjort att följande två bilder är mitt enda perspektiv, min enda vetskap om Tel Aviv:

30/3; Reflektion Palestina!

March 30th, 2008

Nu sjunger jag på sista rese-versen. Men jag vill först sammanfatta lite känslor som har tagit form de sista dagarna.

Min bild av konflikten mellan Palestina och Israel är varken definitiv eller komplett, min redogörelse varken uttömmande eller alltid så pragmatisk. Jag lever inte i konflitzonen och har inte möjlighet att sätta mig in i varken israelers eller palestiniers situation.
Under resan har jag träffat många intressanta människor, från olika bakgrund och med olika relation till situationen; allt från Hana Barag från Machsom Watch som älskar sitt land Israel till Luis som känner ett starkt hat mot alla icke palestinier. Jag har kritiserat, tolkat och undrat. Visst har jag fått svar men helt klart fler frågetecken. En sak som jag dock anser vara genomgående hos alla de människor jag har mött är deras syn på palestiniernas inhumana situation. Ingen anser de att palestinierna ska behöva behandlas under detta förtryck.

När som Palestina-Israel frågan hamnar på agendan så har alla ett svar, sin lösning på konflikten. Denna lösning är så färgad av känslor och motstånd att det inte finns någon plattform att mötas på. Inte ens i den teoretiska diskussionen. Att ta sig an situationen på detta sätt är inte en lösning på den akuta situation som råder. Fred berättade igår att få israeler är verkligt medvetna om hur situationen på Västbanken, eller ännu hellre Gaza, ser ut för de har aldrig varit där. Å det är ju klart, om man indirekt stödjer en ockupationsmakt, vilket man även gör genom att inte ta ställning i frågan, hur skulle man hantera livet om man insåg hur denna ockupation upprätthålls, hur den fungerar? Det intressanta är att det överlägset största motståndet till kritiken av Israel kommer från religiösa fundamentalister och judar bosatta utomlands.

Israeler må vara rädda, men vi väst har ju byggt upp en betydligt större rädsla över israelernas situation än de själva gjort. Ingen i Freds närhet, vare sig till höger eller vänster om honom, tror att den ockupation som palestinier lever under är nödvändig. Människor har rätt att vara rädda, och det förekommer självmordsbombare. Men man får vara kritisk till de nyheter och den information man konsumerar. Hela västvärlden har ju drabbats av skräcken inför det artificiellt hot som terrorism till mycket är. Genom att sätta en befolkning i skräck kan man mycket lättare hantera och styra dessa, det är inte unikt för Israel. Hana berättade om de otaliga gånger hon försäkrat polis eller media om att det inte funnits en kniv, något sprängmedel eller vapen när soldater ihärdigt hävdat detta som anledning till en arrestering eller ett angrepp. Dessutom säger hon, så använder inte terrorister checkpoints. På samma sätt som det är en falsk trygghet att kolla samtliga passagerares skor på en flygplats med anledning av att en person, vid ett tillfälle, försökt smuggla sprängmedel i ett par gympadojjor, så är det en falsk trygghet för israeler att en hel grupp människor nekas tillträde till ett område, inte får beträda anvisade vägar eller får ha samma rättigheter. Hana säger: “you can always use the argument ‘we need it for security’. But how far can you take it?”

Följande, som jag antingen har bevittnat eller fått berättat för mig av vad jag anser vara pålitliga källor, anser jag vara ett förtryck samt en medveten politiskt medveten strategi snarare än en konsekvens av ett undantagstillstånd:

- Människor som vunnit rätten att bruka den mark som olagligt konfiskerats från dem, får förhålla sig till vissa tider då de får komma in i det inhängnaden, och av IDF (Israel defence force) övervakade, områdena. Trots att de vunnit laga rätt att bruka sin egen mark, måste de söka månadsbaserde tillstånd för att kunna komma in, detta inkluderar separat tillstånd för hästar och traktorer. Grinden är öppen en viss tid för att gå in och öppnas igen efter 4 timmar för att släppa ut dem. Är man inte på plats då så konfiskeras deras ID-kort eller deras tillstånd dras tillbaka.

- Människor som varit sena till bönestunden har fått ta av sig skärp, snurra och stå på ett ben i strumplästen in till en moské som de delar med judarna och där de senare inte har någon säkerhetskontroll annat än för att skydda dem själva.

- Soldater som ockuperar hus inne i Nablus av strategiska skäl, ett område A (enbart palestinskt), där de kan sitta i flera timmar och titta på tv medan familjen tvingas in i ett rum i jämte för att undergå förhör.

- Om man vill ta sig över gatan, till en butik eller granne, så kan man få ta sig 5 km och genom flera checkpoint för att soldaterna beslutat sig för att dra en säkerhetsgräns just vid denna väg.

- Som palestinier måste din arbetsgivare ansöka om arbetstillstånd för dig. Sen ska han, enligt lag, betala arbetsgivaravgift men den dras olagligt i många fall på palestiniernas lön. Denna betalas i förväg i tremånaders intervaller och sparkas då den anställda efter en månad tjänar arbetsgivaren på detta. Den anställda kan alltså en dag komma till checkpointen för att gå till jobbet (förstå att du måste ha tillstånd för att lämna din stad, din by!) och utav soldaten i spärren få höra att tillståndet inte gäller längre, att du har fått sparken, och att du måste vända om.

- Man byter ut namn på byar och område på Västbanken till israeliska.

- Road 443, t.ex., skär igenom ett palestinskt område, men de har inte rätt att varken färdas på eller beträda denna. Vi åker förbi en palestinsk skola som ligger längs med vägen. Barnen får då komma från baksidan, från bergen, för att ta sig dit. De får inte under några omständigheter beträda landsvägen.

- Hana berättar om en kvinna som stod och diskuterade med en soldat vid checkpointen i Beit Feruk då hon gick fram för att fråga vad problemet var. Kvinnan förklarade då att hon fått missfall och måste till sjukhuset. Soldaten i vägspärren, en 18-årig kille, sa att han inte kunde släppa igenom henne. Blodet rann och kvinnan svimmade. Soldaten ringde ett överbefäl. Till slut fick de lov att ringa en ambulans (ambulansen får inte ta sig genom vägspärren och i ni denna byn). De fick inte fram båren och utan Hana och en kvinnans men fick bära henne till ambulansen. Denna tidskrävande och omständiga process gjorde att kvinna dog strax efter.

Det finns hundratals, tusentals historier om livet under förtrycket. I teorin är det dock inte jämförbart med system som Apartheid. Apartheidsystemet hade tydliga ramar och var utförligt lagstadgad, ockupationen av de palestinska områdena och dess folk är en tolkning av ett säkerhetsläge som hela tiden kan ändras. Det är en ständig “nödsituation” och skulle aldrig erkännas inför omvälrden som ett systematiskt förtryck av den ockuperande makten. I praktiken är det dock få saker som skiljer dem åt.

Har man ingen rörelsefrihet har man inte heller frihet över sitt liv. Du kan inte jobba, handla eller besöka en begravning bara för att du vill. Har man ingen frihet över sitt liv så vet inte jag om man kan kalla det för liv. Att det är ett inhumant liv, det borde nog de flesta av oss kunna skriva under på.

Kan inte tänka mig snöslask just nu….

March 29th, 2008

Det är inte varje kväll jag äter tre helt fantastiska rätter, promenerar hem på stranden och passerar en beachvolley-tävling. Life is sweet.

29/3; Howdy cowboy!

March 29th, 2008

Jag vaknade av att Magnus skakade mig oförskämt hårt -vi hade försovit oss!!! Med ett förnuft som slutar vid min etnicitet, trodde jag att man ställde fram klockan natten till söndagen. Men varför det när lördagen är helgdag?
Taxin väntade och jag sprang ner i en doft av sex, cigarr och väldigt oborstade tänder. Taxichaufför måste vara ett drömyrke för många.

Ingen trafik och vi anlände ett sömnigt Tel Aviv 45 minuter senare. En dålig start med en osedvanligt god fortsättning. Snabb frukost och sen mötte vi upp med Fred Schlomka.

Fred jobbar, bland många saker, som guide på alternativa utflykter. Främst går de i politikens tecken men för att få ut folk på Västbanken, främst israeler, ska han starta upp besök hos ekologiska farmare på Hebron och ölprovning på Taybeh-bryggeriet utanför Ramallah. Påläst och saklig. Turen, som vi skräddarsytt tillsammans, gick i murens och bosättningarnas tecken. Han pratade om Qalqilya, som enligt gröna linjen ligger på Västbanken men där man, av rädsla för närheten till Israel, med lastbil försökte tvångsförflytta människorna längre in på västbanken. Vi talade om alla nybyggda vägar som där man inte “lyckats bygga” påfarter från palestiniernas vägar. Kul att den nybyggda motorvägen nr 6 tar ut en avgift och detta tyckte företaget bakom vägen att även polisen skulle betala.

Han berättade om “The Alon-plan”, ett hemligt projekt för att placera bosättningar på västbanken som tog form när Sharon var jordbruksminister, vilket är en exakt kopia av hur det ser ut idag. Lösningen på konflikten anser han vara två stater utan gränser som leds av en och samma, av både palestinier och israeler bestående, regering där man enbart har rätten att rösta i sin egen stat.

Vi kommer fram till Alfei Menashe, en bosättning som ligger utanför Qalqilya och därmed när gränsen till Israel. Här ska vi träffa Don, Freds kompis. Vi åker igenom entrén till bosättningen, förbi vakter och grindar. Vi väntar en stund längs med vägen och ökensand blåser i mina ögon. Jag tycker för en stund mig känna en doft av syrén och låter blicken vila över den olivklädda dalen. En bil parkerar och fram vaggar en man med cowboyhatt, urblekt rutig skjorta och en 9mm pistol fastsurrad i bältet. ACTION. Han tar i hand och jag stirrar på skjortan och undrar om den är urblekt eller om det är meningen att den skall vara pastellfärgad. “Let´s go to the stables”, säger han och jag ser framför mig en lasso, en padock och ett grässtrå i mungipan. Jag försöker att inte stirra på hans pistol, men det går inte att låta bli. Fred har berättat för oss att det i vissa bosättningar är obligatoriskt att bära vapen. Det är dock en lång och inte helt lätt att genomgå den obligatoriska utbildningen så många låter bli. Jag tänker att Don här inte verkar ha chansat.

Han visar oss hästarna och säger att de står på konfiskerad mark. Här finns även olivträd och han är snabb att försäkra oss om att palestinierna med rätt till marken har tillträde. Hur vet han inte och jag tittar på det höga stängsel som slingrar sig fram och tillbaks på den ojämna marken. Vi åker vidare, förbi sporthallar och supermarkets i detta isolerade område med 6000 invånare. Han är noga med att plocka upp Freds fimpar och säger till oss att vi inte behöver låsa bilen. Ju mindre bosättningar och ju längre in på västbanken desto mer religiösa hävdar han.

Don ser positivt på Freds lösning, de har t.o.m pratat om att starta ett politiskt parti med några palestinier. Men när Fred vill ge bosättarna israeliskt medborgarskap tillsammans med ett permanent palestinskt visum så ser inte Don hur man ska lösa det ständigt överhängande hot som bosättarna lever under. Han är övertygad om att palestinier kommer att hetsas, av bland andra NGOs, att konfrontera bosättarna och hur ska Israel kunna skydda dessa utan att göra övergrepp på den självständiga palestinska staten? Han säger att han då måste köpa en skottsäker väst och ett större vapen, skrattet bakom ironin lyckas inte dölja allvaret.

Vi skiljs åt några timmar senare. Vi tar i hand och Fred trugar honom att inte glömma visionen om det politiska partiet. “But I don’t know any palestinians”, säger han, “oh well I do, but they are musicians!”. Han vankar iväg precis som han kom, cowboyhatten, skjortan och pistolen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning, det koloniala sättet blandat med en uppsättning ganska vettiga värderingar för en bosättare. Eller iallafall inte helt osunda.

Fred besitter mycket kunskap. Han är den lagoma blandningen av idealist och realist. Han plansätter visioner men förväntar sig inte det omöjliga. Det som verkligen etsar sig fast hos mig är hans diagram av en triangel. Han skriver “jewish state”, “democracy” och “all the land” fördelat på de tre hörnen. “The problem with Israel, and waht the israelis don’t understand”, säger han, “is that we CAN NOT have all three. The question now is which two will we choose?