I am sailing!

November 28th, 2007

Min farfar brukade säga att jag sjöng så fint. Jag förberedde sånghäften med julsånger långt innan hösten fallit alla sina löv. Att detta var av förutsättningslös kärlek till mig insåg jag aldrig. Han var en ärlig man, den klokaste jag visste.

Jag frågade min musiklärare om jag, tillsammans med Annelie, fick sjunga en liten duett på avslutningen i fjärde klass. Vi valde I am saling. Den bar på ett vackert vemod som, för oss ovetande, symboliserade den stundande puberteten.

På Apelskulle blåste det och pianot som vaktmästaren rutinmässigt ställt dit gjorde sig inte rättvist; dur och moll försvann i prassel bland tunga lövverk. Föräldrarna satt frusna på sina rumpor och förbannade sig över den kompledighet de tvingats ta ut enkom för få träsmak på några mossbeklädda träbänkar. Jag klandrar dem inte.

Så var det dags för stafett i skönsång! Vi klämde i med våra falska stämmor…. I am sailing, stormy waters, To be near you, to be free….

Fnittret gick som en löpeld från årskurs ett till sex. Jag kände mig så förnedrad och så lurad. Farfar var inte ens där! Till slut bad fröken Lena alla föräldrar att sjunga med. Under hela femman sjöng tjejerna I am sailing när vi var ensamma i omklädningsrummet, och ibland hade de inte ens skam i kroppen utan nynnade på lektionerna.

Idag hade jag en diskussion som fick mig att gråta inombords, känna mig lite lurad. Fråntagen lite stolthet. Plötsligt spelades den upp igen, Rod Stewart sjöng klart och tydligt Can you hear me, can you hear me, Thro’ the dark night far away. I am dying, forever trying, To be with you, who can say. Inte så mycket för likheten med texten som för återkallelsen av känslan. Klyshigt, visst! Å det blev inte bättre kan jag säga……

Etiketter: Magnus Betnér