Demo, motdemo och framtida demos.

August 31st, 2007

Fredliga motdemonstrationer utanför Nerikes Allehanda idag. Ungdomar, med igentejpade munnar, ivriga att skydda tryck- och yttrandefriheten.

– Yttrandefrihet och pressfrihet är så viktiga pelare i en demokrati, säger Emelie Englund från MUF, en av deltagarna i manifestationen.

Man hoppas bara att de är lika ivriga att värna om muslimers rättigheter i det svenska samhället vid en sådan framtida demo.

Rondellvovvar på riksnivå.

August 30th, 2007

Finns det kaffe med extra koffein? Det finns ju mjölk med tillsatt kalcium. Hursomhelst så skulle jag behöva båda, för min trötthet bryter ner min kropp, och i längden mina ben.

Jag ska först till ortopeden och kolla mina grunda knäskålar (tell me about it, varför kan man inte få en cool åkomma!). Sen blir det radio med Nima (som jag haft nöjet att sporadiskt stöta ihop med efter vårt första möte på smedsuddsbaddet bland en massa nassar 06.06.06) och Saga som jag enbart träffat en gång men som har snygga bilder på facebook.
Ni behöver inte lyssna, för detta är min monolog:

pass. pass. pass. jag passar på den.

Lina suger hjärnan ur mig med sitt, utav sin far befästa, vällingtjat om nätterna!!!

Förresten, årets komiker: ååååh sicken poser, men ack så bra! Liknelsen Wahlgren-Betnér…denne man kan verkligen sätta hammarn på nålshuvudet…

55 traumatiska minuter av inskolning. För mig, den vuxna delen av duon.

August 29th, 2007

17 minuter tog det. Fast då var 15 av dem osynliga, dvs vi talade inte alls. 2 minuter konverserande sen var jag utfryst på Linas nya dagis. Eller hade jag fryst ut dem. Omgiven av enbart ja-sägare som diskuterade vikten, eller må jag säga kravet?, på en balanserad könsfördelning mellan barnen (en strikt förlängning på det hetronormativa försäldrarskapet, jag menar hur skulle det annars se ut?).

“Det är väl inte bara killars sporter som tar tid” flikade jag in.

Eller mer:

“DET ÄR VÄL INTE BARA KILLARS SPORTER SOM TAR TID” bröt jag in.

Sen försökte jag fortsätta på temat: “kön; what fucking roll spelar det?” men blev avbruten av snälla fröken som tyckte att vi skulle ha ett litet samtal (ja, det var regisserat sen tidigare). Efter det blev jag inte ens bjuden på påtår! Och de jävlarna gick utan att säga “hejdå, ta hand om dig, vi ses snart, må lyckan le mot dig….” och allt annat vi brukar säga i min familj.

Okej, Lina körde över Tim med vagnen och snodde flickan med det trendiga namnets docka, men hon är ju lite mer inkörd i mönstret, hon har ju gått på dagis ett helt år. Det kommer bli samma visa för föräldrarna puckoett och puckotvå.
Och ta inte ut irrationen över mig på Lina. Nä, på sanna uppfostransmanéer ser jag helst att de tar henne i hand imorgon och ber om ursäkt! Så därför har jag satt klockan och ska följa med fast jag hade andra planer. Sådetså!!!!

Eliasson vs. Forsberg

August 29th, 2007

Gruppen “Save Darfur” har 96 medlemmar på Facebook, vilket bör sättas i relation till “Hata Foppa-toffeln” som har över 7000… Jag är stödjer båda. Nåt att sova hårt på!

Allt vore så myckt lättare om man var Linda Rosing…

August 29th, 2007

Min barnvaktskväll, som hade ambitionen att utvecklas till en uppesittarkväll, förbyttes till en “low on life by melankoli”-kväll. Jag har tillåme smuttat på jäst vin. Jävla mig! Varför är jag inte på Norra Brunn med härliga Fredrik och Carro, tittar på RIKTIGT bra stand-up och hånglar upp min pojkvän i logen bakom lykta dörrar? Jag måste sluta förhärliga alena soffkvällar och spela mer deffensivt.

Imorgon bär det av till radiohuset, till kanalen som i pretto P1-fansens folkmun kallas undersofistikerad och som av sjukpensionerade P4-anhängare avfärdas som kanalen med dunkadunk-dravel. Men hallå, nu sprider jag fördomar likt kurdiska komiker, förlåt. Det ska bli kul som alltid, även om jag och Freddi “dyssen” Westerlund verkar ha fått implicit verkställda förhållningsorder; ingen samvaro. Men det tar jag ut över Krohnman i slutet av säsongen. Jag tippar på att vi kommer förtala Danielssons nya bok, som närmast fick en recension på DN nyheter. Snacka om nyheter… Tip two är biståndspolitik tätt följt av indragna skattemedel för försvaret.

Folk har stora ambitioner att bli någon, att bli känd, att bli någon på någons läppar. Det verkar vara en instiftad skrivelse i allas agendor, likt tvåsamhet och att dyrt vin skanderar kulturella divaliteter. Jag kan tänka mig en sån läppdekadens enbart för att sätta dit folk! Tänk så många som sitter inne med så mycket snaskigt och som INTE gör som Maja Lundgren. Men det svåra blir att dra en gräns mellan de goda och onda. Vissa vill man ju sätta dit medan man vill skydda andra. Jag kanske ska sikta in mig på en otrohetsantologi inom stand-up Sverige? Nä skoja bara, roliga svenska män skulle ju inte vara otrogna.

Är det jag som är bitterfittan, eller? Gonatt hursomhelst.

Pittar i stim.

August 28th, 2007

Jag har fått den ondskefulla äran att ta del av Stefan Jensens kommande bok “Pittstim”. Åh vilken bok sen!

Min favoritpassage finnes i krönikan “Superbt, kravlöst sex”. Han uppmanar till förhållsamhet, att inte blanda ihop känslor av passion riktade mot en specifik individ med ren och skär knull-lust. Han skolar oss därför (låt mig byta ut osset mot er) i förmågan att hitta det ultimata en-kvälls-knullet:

“De ska naturligtvis se tillräckligt bra ut för att hetsa upp dig, men inte så bra att du inte kan förtränga dem dagen därpå.”

Å här va jag naiv och dum som, likt Uggla, inte trodde att utseendet spelade någon roll i morgonens obarmhärtiga ljus. Pucko mej.

Intressant är också det begränsade användningsområde citerad krönika har. Det är en envägsparoll, ett könsdefinierat knull, som enbart syftar till ett hetromöte insinuerat av mannen. “Friskt vågat är lika med hälften vunnnet och förvånansvärt många kvinnor uppskattar franka förslag. Det gäller bara att formulera frasen ‘Ska vi knulla?’ med något vänare ord.” Jag känner mig kränkt i all min kvinnlighet då man förutsätter att jag drabbas av moralpanik vid orden “ska vi knulla”, eller att jag behöver värmas upp med mer sofistikerad meningsbyggnad.

Intressant blir att se om det slutgiltiga resultatet, boken, kommer att avslöja hur en man ska förhålla sig när en kvinna kommer fram och yttrar orden “Ska vi knulla?”. I aim for the slampastämpel!

Illustration: Louise Löwenberg

Vi alkoholistbarn får genom Harper´s Bazaar en slide-show av verkligehten!

August 26th, 2007

Harper´s Bazaar har gjort en “cautionary tale” feat. Chloe Sevigny. Under rubriken “They Tried to Make Me Go to Rehab” så gestaltar trendoraklet olika figurativa rehabsituationer. Vi har sen länge lämnat heroinchic, även om miss Moss gjorde en revival med kändis-som-snortar-skrattar-både-bäst-och-sist under 2005, och nu känner väl detta nästintill adliga magasin att man genom lite artistic provocateur kan ta modekonsten to the next limit. Jag tror knappast att man får några nyrika fyrtioplusarslen att åberopa etik framför de trender som noga planterats på deras agenda så därför vill jag härmed göra min röst hörd.

Jag har bott en vecka på rehab/avvänjning/alkoholisthem därför att min pappa är alkoholist. Det är varken Balenciagaväskor, powerwalk i silvertights eller leopardjackor från Valentino. Det är inga telefonsamtal, inga böcker, nolltolerans vad gäller tv och schemalagda mattider. När tårarna bildat våta avtryck på kläderna och man väljer att sitta i fosterställning på golvet framför sin klaffstol så är det ingen som häver fram en YSL-näsduk och ger en klapp på axeln. Det är ren och skär smärta och det finns inget utrymme för en koreograferad stillbild! Många alkoholister mottas inte med öppna armar av vänner, släkt eller samhälle när månaden är över och när DESSA VANLIGA MÄNNISKOR FALLER DIT IGEN ÄR DET INTE I EN GALADRESS!

Jag tycker Ebba säger det så motsägelsefullt så hon får avsluta detta inlägg:

“…tidningen väljer att göra mode av “trenden” med stjärnor som checkar in på rehab… Sjukt cool och fin plåtning…”

Källa: Harper´s Bazaar och www.veckorevyn.com

Detta är en rubrik för en diskussion kring apartheid.

August 26th, 2007

Under rubriken ”Apartheid lever” i Mana (nr3 2007) ”rapporterar” Mathilda Piehl från Soweto, Sydafrika. Hon hävdar att det var i Soweto motståndet föddes. Jag hävdar att det flyttades dit tillsammans med de människor som blivit en nagel i ögat för maktutövare. Och jag hävdar att apartheiden kan leva kvar på individnivå bland annat tack vare människor som Piehl.

Hon kastas under besöket mellan skuld och förtvivlan samtidigt som hon tvivlar på sin skyldighet att faktiskt känna skuld. Hon beskriver hegemonin från västvärlden genom import och export, av allt från produkter till kulturella värden. Hon kritiserar lamheten inför AIDS problemet. Hon reflekterar över hotellpoolen och de svarta människor som sköter den. Hennes reflektioner är sunda och hennes slutsats korrekt men det fattas en genomgående självkritik och en mer ingående analys till vad som upprätthåller dessa strukturer som kallas apartheid.

Apartheid uppkom som ett institutionaliserat rasförtryck, men idag upprätthålls det på individnivå, genom kulturen. Sydafrika är idag en folkvald demokrati med världens mest jämställda konstitution, det rikaste landet i Afrika, där de största problemen med AIDS härrör från den valda regeringens egen oförmåga att vilja erkänna sjukdomen. Apartheidregimen är likt kastsystemet i Indien, försvunnet som politiskt system. Istället reproduceras det på individnivå genom folks medvetenhet, genom traditioner, åskådningssätt, oförmåga till självkritik och vanebildande mönster. Det är detta vi måste fokusera på om vi vill eliminera apartheid och all annan form av förtryck och orättvisa.

För att göra detta måste vi bryta oss in i de cementerade mönster som existerar. Då räcker det inte som Piehl skriver att vara självkritisk till att man åker turistbuss och bor på fina hotell utanför ghettot. Det är inte den fina bussen som är problemet i detta fallet. Inte heller de svarta som jobbar på hotellet. Istället bör man kliva av bussen för att säga hej. Genom att stirra ut och polarisera med ett ”vi vita” och ”de svarta” så synliggör man hela tiden skillnader, samma skillnader som man lät bygga apartheid på.

Jag besökte och bodde i Soweto under en knapp vecka i februari. Jag gick på gatorna med kameran på axeln, jag åt på restauranger, besökte lokala ICA, snackade och socialiserade. Innan besöket fick vi varnande ord och skrämselpropaganda uppradade för oss av vänner och familj. Och när vi kom fram fick vi samma varnande ord och skrämselpropaganda uppradad för oss av lokalinvånare. Vita ska varnas, vita är mycket värda. Jag traskade nerför gatan mitt på dagen när en kille ropade ”hello”. När jag repeterade hans hälsningsfras och stannade blev han generad och paralyserad. –Du är inte från Sydafrika, va? konstaterade han eftertänksamt. – en vit sydafrikan har aldrig tilltalat mig sådär. Vi pratade och han sa att jag måste ha ett så öppet sinne som valde att bo och snacka med folk i Soweto. Att han ser det så men inte jag säger ju en del om den schabloniserande bild som finns, inpräntade även hos sowetoborna själva.
Jag är långt ifrån perfekt. Anledningen till att jag besökte Soweto är ju just av samma anledning som Piehl och vi har gjort samma reflektioner; här finns stor del av apartheidens arv -de svartas underlägsenhet, den vita hegemonin. Jag beter mig inte som att jag gick hemma i Vällingby. Inte heller är jag objektiv eller opåverkad av kontexten. Soweto är inte vilken del av världen som helst i mina ögon. Men genom att försöka uppleva den så, med min subjektivitetskriteriet ständigt närvarande, så tror jag att jag närmar min utopi.

När vi skulle lämna en restaurang klockan tio på kvällen erbjöd ägaren att följa oss tillbaka. – Skulle ni erbjuda en svart människa samma sak? undrade jag. Nä blev det självklara svaret. Vi gick hem själva på de öde gatorna när en bil körde upp jämsides och sa: -I´ve never seen two white people walkning down the street in Soweto. Good bless you!”. Den promenaden eliminerade förhoppningsvis en, om än liten, liten, del av den synen folk i detta område har på sig själva. Likadant varnade passerande oss för att ha synliga kameror. Men vad kan hända? Värsta scenariot är att de blir stulna. Genom att öppet visa att man inte förutsätter att folk är tjuvar så sprider man en positiv bild, bättrar på en trasig självkänsla.

Mathilda Piehl föreslår att valet ligger mellan att leva med skulden eller säga upp sin sociala och ekonomiska ställning. Men då vägrar man att se strukturer närmare sig själv. Få kommer att vara villiga att helt ge upp sin sociala och ekonomiska förtrur i samhället, det innebär mer omfattande omläggning än många inser. Många kommer dock vara villiga att bryta tankemönster och beteende.

”När jag i solnedgången går hand i hand med Phumla, gneom denna segregerade stad, vet jag att hon är den som garanterar min säkerhet, säkerhet gentemot fattigdomens och frötryckets raseri. (…) Hon, Phumla, visar genom att hålla min hand att jag är under beskydd, att jag är ok.”

Att bryta mönstret av apartheid är att inte ställa upp på den cementerade bild som kan reproduceras i samhället. Att bryta mönstret av apartheid är att vara lite naiv.
Att många svarta jobbar på ett hotell ägt av en vit man, är inte apartheid. Det är orättvisa. Apartheid fortlever i en livvakt på stan eller en sänkt blick, ofrivillig att möta det okända. Apartheid fortlever genom förutfattade meningar, schablonbilder och rädsla.
Apartheid fortlever genom den lilla människan.
Apartheid fortlever inte genom västerländsk kapitalism, utan i folks medvetande

H E E E E L V E T T T T E!!!!!!!!!!!!

August 26th, 2007

VAD I HELVETE ÄR ODDSEN FÖR FÖLJANDE SCENARIO:

Magnus glömmer sin mobil på flygplanet. Jag får efter mycket rundringning tag på den när vi redan sitter i taxin på väg därifrån.

- Har ni glömt telefonen på flygplanet? säger taxichauffören.
- Ja, säger jag

Sen glömmer jag min i taxin.

Bo Rothstein sparkar norrut.

August 22nd, 2007

Det är inte utan sorg i brösten som jag sällar mig till skaran som länge hävdat att Bo Rothstein är lite lätt knasig:

“Uppsala universitet måste läggas ned”

- DN Debatt idag

“Att degradera det till högskola vore också nedrigt mot alla seriösa högskolor som finns ute i landet.” Starka utspel från den intellektuella medelklassen, skyddad bakom murarna på Göteborgs Universitet. Vi väntar tålmodigt på svar från Leif Lewin!