SAMÖ 2007 my ass!

April 29th, 2007

Ingen har väl gått miste om krisberedskapsövningen som gått av stapeln i Stockholm? Jag hade tänkt skriva om detta pre-Barcelona men saker kom ivägen. Som de lätt gör. Nu, post-Barcelona, förstår jag att debatten ändå har följt en önskvärd väg.

Yvonne Ruwaid (mp) fattade pennan tillsammans med Mehmet Kaplan och på DN Debatt den 22 april får de mitt blod att koka. Läs själva, jag skulle bara återberätta med samma ord. I krisberedskapsgruppens lilla Kalle Anka-värld exploderade så en lastbil, fullastad med sprängämnen vid nio-tiden den 24 april. En oerhört lyckad och realistisk bild med en självmordsbombare vid Tegelbacken.

När så Svante Werger från Krisberedskapsmyndigheten säger att de, inför konstruernadet av hotbilden, har tagit intryck “från verkliga attentat, exempelvis i Madrid och London, där gärningsmännen bevisligen haft starka kopplingar till muslimska länder”, så skulle jag vilja ha en presentation av hans verklighetsbild. Europol kom ut med en rapport nyligen som heter “EU terrorism situation and trend report 2007″. Här fastställer man, genom forskning snarare än fiktiva antaganden, att av 498 terrorattacker som skedde under 2006 så utfördes EN av muslimer! Hur kan då Sverige, som kallar sig neuralt, förbereda sig på en uppenbarligen muslimsk terroattack, som har sin upprinnelse i fredsbevarande styrkor utomlands? Rapporten talar om Ethno-Nationalist and Separatist Terrorism, Lef-Wing and Anarchist Terrorism samt Right-wing Terrorism. Men inte har jag hört någon öva av rädsla för att en nazist-light, som Jimmie Åkesson, ska plantera en molotovcoctail i Malmö moskén. Fast detta är, och bevisligen har varit, ett mycket större hot mot vår demokrati.

Jag vill till och med ge Guillou en kram efter hans utbrott i Aftonbladet igår!

tillägg Barcelona

April 27th, 2007

Jag skulle fota.

Hela resan.

En bild på en byggnadsställning utanför Sagrada Familia och en bild på en man med käpp. Tur att jag inte sysslar med collage eller fotoalbum. Ungefär som när jag kom hem från Mexiko med en bild på Magnus i bubbelpolen och en på mannen som snarkade oss hela vägen hem till Heathrow.

Bokslut Barcelona

April 27th, 2007

Vi drog på semester i måndags. Till Barcelona. Mat, vila, sol och vin var vad vi hade tänkt oss. Däremot hade vi inte tänkt oss att betala extra för att nyttja frukost och pool på vårt redan överdyra hotell. Kanske inte heller att det skulle ligga på gränsen till en annan stad. Man får bita ihop, även på semestern.

Men maten var god och vinet flödade. Så gjorde även kärleken och vilan. Själv skulle jag nog säga att jag landade på Arlanda med solkysst hy. Andra hade nog definierat mig som rödsvullen och lite bränd.
Sightseeing är tydligen inte vår grej, trots att vi köpte dubbeldagshäfte på dubbeldäckarbussen. Vi såg La Sagrada Familia och lite andra hus av Gaudi. Cool snubbe men han måste trippat sig igenom förra sekelskiftet. Ovannämnda kyrka såg ut som ett sånt där sandslott man gör genom att droppa blöt sand ur en knuten näve för att få små torn. Vi hann dessutom med en öl i hans park medan Magnus gjorde en “nationsöverskridande” intervju. Så vi turistade mest Gaudi.

Piercing och tatueringar är stort bland Barcelonska donnor och jag kände mig fetblek och husmorstrist brevid. Vad hände med blondiners status i medelhavsområdet?
Jag blandade friskt mellan italienska, spanska och franska för att konversera mig fram. Förutom när jag tog fram min allra mest brittiska engelska för att skälla ut managern för att den utlovade AC:n uteblev. Mitt dialektval var helt klart ett led i att verka överlägsen och på så sätt få ett försprång i vår diskussion. Någor jag inte är stolt över. Men de borde inte vara stolta heller. Tre dagar utan AC på ett femstjärnigt hotell!!! Jag skrev dessutom att duschen gav mig öststatsvibbar i den konfidentiella utvärdering som jag är säker på att receptionisten valde att sprätta upp och spy galla över så fort jag checkat ut. Men den var mer öststat än väststat!

Sen är jag väl inte heller så stolt över att jag bråkade med en kostymfarbror och en taxicahufför på Arlanda vid midnatt. Jag fick den första att be om ursäkt och den senare att spärra sin taxi. Jag frågade dessutom taxichauffören om han kunde sova gott om natten med tanke på hur han betedde sig. Det slutade med att jag låg sömnlös till klockan två och undrade hur elak Gud skulle klassa mig som på en tio-gradig skala…

Nu Umeå. Det är långt till Barcelona. Men för en gång skull vill jag hylla Scandic.

jag skulle skriva men nu fick jag lite bråttom….

April 18th, 2007

…så jag förpassas till en tipsare. DN idag, under Idé och Kritik, en artikel av Lars Linder. Mest för att vi inte ska förvilla oss i djungeln av biologiska skillnader vs. socialt konstruktuvism när vi diskuterar genus. Vi kan diskutera problemet på ett mycket mer praktiskt och lätthanterligt plan! Också.

Sen undrar jag i ett öppet brev till våra skånska Moderater; föder ni på slättlandet rasister? Sitter ni och gjuter små gubbar av förakt? Hit vandrar de nämnligen. Ytterligare ett tips från mig: ta del av dess 12 punkter!

Boulevardteatern kallar. Imorgon första tvätten på tre veckor. Vart ska jag stoppa alla akutinköpta trosor och sockar som fått agera stand-in för alla de som låg i tvättkorgen? Om någon har ett förslag så har jag mobilnummer 0702641691.

Puss

Sköna söndag.

April 15th, 2007

Vackert väder och man slipper de visas slogan: “det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det borde förresten heta sämre kläder, eller opassande kläder, men allt ska vara en kul återkopplingsgimmick här i världen! Lite så som jag jobbar…

Igår åkte Magnus till fängelse och jag gick på krogen. Jag fick räserbajskänningar inne på Tapac i Gamla Stan. Mellan täta svettningar i toakön försökte jag på fullaste allvar kalkylera om jag tidsmässigt skulle hinna skölja upp mina underkläder innan min kusin kom för att leta efter mig. Senare trodde jag att jag skulle kasta upp (ja, spy heter det när man överförfriskat) på tunnelbanan någonstanns mellan Ängbyplan och Råcksta.
Att för övrigt slippa vänta en evighet på tåget som går hela vägen hem är ett tecken på att kvällen tog slut tidigt.

Idag har jag tvättat balkongen with a little help from Edith Piaff. Varför finns det sån där grön mossliknande beväxtning? Är det för att vi ska tjäna ihop balkongsittar-timmar genom att grönsåpa?

I fredags var jag på kalas hos svärfar och hela tuffa släkten var där. Tuffaste och varmast är Magnus mormor som är en sån fin människa. Hon är otroligt smart utan att köra över folk, hon diskuterar utan att lägga ödmjukheten åt sidan. Och hon vill verkligen veta när hon frågar. Lyllos mig som har fått henne som släkt! Synd bara att vårat icke-biologiska släktband gör att jag inte liknar henne till utseendet.

Imorgon kommer det golvläggare hit och ska lägga golv. Hederligt och hyvens. Men smakar det plus moms så kostar det. Närmare bestämt 18 800 riksdaler. Viva samhällus capitalismus. Det brukar ju bli en odör av fis och svart kaffe efter dessa folk så väl tillbaka från Malmö kommer jag att få lägga ut lite lavendelpåsar. Ni vet, sådana där handsydda av linne med en rosett i lila, som man har liggande för sådana här tillfällen.

Jag hade ett intressant inlägg för debatt idag. Det byggde på en annons från Diesel. Men när jag visade den för Magnus med en “det här är ju självklart över gränsen”-look så sa han att det var hans material i stort sett. Han kallade det ironi och humor. Har jag gått och blivit stilpolis, eller ännu värre moralmaffios, när det gäller? Nej, det tror jag inte, för jag är en god och balanserad männniska. Jag började förstås tveka men ska nog lyckas egga upp lite självförtroende, och bättre argument, till ett inlägg.

Nu ska vi fortsätta projekt plöja West Wing boxen.

Oetiska klädder. Och vi som bär dem.

April 12th, 2007

Vi har alla fått det berättat för oss. Men när tidningar slutar informera oss via brödtexter så är vi så anpassningsbart skapade att vi går vidare. Det går mode i kriser och engagemang. För några år sedan klädde porträtt på Aung San Suu Kyi internationella torget på bok- och bibilioteksmässan. 2006 var hon utbytt mot Isaak Darwit. Men ingen har bytt ut henne i husarresten. Folk bär pins med slagord och engagerar sig för samvetets skull i det som står på agendan för tillfället.

När fabrikspersonal i Kina tystats så tror vi att problemet är över. Vi överväger med hjälp av rationellt tänkande; ingen röst inget problem. Vi är godtrogna; lovande prognoser lovande utveckling. Vi är dumma; bra PR bra förhållande. Vi är ivriga att stå först i engagemangsledet när nyheten är het, precis som att vi gärna kikar på en olycksplats, till dess att det blivit lite för kallt om fötterna eller tills man tittat sig mätt. Efter ett tags diskuterande med sig själv kommer man fram till att man inte har tiden eller möjligheten som det krävs att fullfölja engagemanget och sen är man tillbaka på KappAhl.

På Hennes & Mauritz ber man personalen att ”under inga omständigheter svara på frågor om barnarbete utan ber de hänvisa till PR avdelningen”. Vad har man att dölja om man endast kan låta vältränade lojalitetshästar yttra sig i vackra och banala ord? Dessa människor som jobbar med att säga rätt saker och att genom ordet manipulera, de är moralens sten i skon.
Har inte en butikskedja som HM skyldighet att ge svar åt kunden i butik? Det är ju här jag handlar mina kläder och jag vill prata med någon på den här nivån. Jag vill inte bli runtskickad för att slutligen bli bortkopplad i någon telefonkö med Bonnie Tyler som pausmusik. Jag vill att någon, innan jag tar mitt beslut att köpa en viss vara, kan försäkra mig om det som till synes är företagets policy; att inget barn i Linas ålder har sytt hennes joggingbyxor! Borde man inte kunna utkräva det av något så avancerat som en butikschef? Med den ställningen borde det inte vara svårt att svara på en enkel fråga. Om det nu inte vore så att han inte kan eller inte vet hur man lindar in tegelstenar i bomull. Den hårda sanningen får inte komma ut.

Vem kan vi utkräva ansvar av? Du kan ju inte köra en moralpredikan inför en PR tjej med headset som målar naglarna och surfar roliga klipp på youtube samtidigt. Du kan inte ifrågasätta en telefonförsäljare om huruvida han skulle vilja bli störd när man har tre timmar av familjeumgänge per dygn. Du kan inte komma åt din bankkvinna som du har en god relation till för nu måste du ringa ett centralt nummer där 70 % är ett röststyrt automatsvar. Vem kan du ställa mot väggen och verkligen fråga om intentionerna, om skadan och om moralen? Det finns ingen, för stora företag har lyckats gå runt detta obekväma problem genom att göra det omöjligt för dig, som konsument och slav under företagens policies, att ifrågasätta.

Ta tillbaka rätten de har lurat av oss. Ifrågasätt vart och hur plagget du tänker köpa är tillverkat och nöj dig inte förrän du har fått svar av någon ansvarig på plats. När du sitter i kön till PR-avdelning så är det försent och du är lurad. Igen.

Istället för CSI:

April 10th, 2007

Jag tror kanske jag ska börja skriva romantiska deckare. Det är en smygdröm jag har haft länge, väl förklädd. Passionerat sex bakom stora ekdörrar, främst bestående av massiva gångjärn, i något flott gammmalt slott. Och klockan midnatt säger det BU!
Lite “And then there was none…” möter “Dirty dancing”.

En mysrysare helt enkelt.

Ullared från grodperspektiv.

April 9th, 2007

När jag var liten hade vi två affärer i Ullared. Bortsett från den självklara då förstås. Den ena var Närbutiken, som i folkmun kallades Näris, eller Irenes efter ägarinnan. Den andra var Ica men som till vardags gick under namnet Tages, av samma skäl som ovan.
Ullared var som ett läger, uppdelat mellan Irenes och Tages. Man tvingades välja sida. Irene och hennes man Fådde skulle ju förstå om man endast handlade hos dem en gång var tionde dag, och dessutom bara tog en Daim och Aftonbladet. Tages personal var ju inte heller sena att fatta.

Vi var allierade med Irenes. Där hade vi bok, eller krita som det kallas av för dem som inte har råd. Vi hade råd, men pappa tyckte det var enklare att betala en gång i månaden. På Irenes fick alla krita. Jag gjorde också ett försök att ansöka då jag nästan alltid glömde pengar till godis på rasten. Men det fick jag inte sa Irene.

Irenes låg nära skolan och dit gick därmed alla unga ungdomar. Från fyran fick man gå själv. Jag tror Irene tröttnade och satte upp en lapp med texten: “Endast två skolelever åt gången”. Men det gav mig huvudbry eftersom jag inte kunde veta om det redan var någon där inne. Man vågade ju inte chansa.

Ungefär samtidigt som jag fick mens fick Irenes en till kassa. Det var välbehövt. Speciellt vid jul eller när det var fettissöndag. Irenes bakar nämnligen sina egna semlor, vida populära.

Om varor fattades hos Irenes fick man ta mod till sig och dra till Tages. Då kunde man känna sig aningen utmobbad. Folk kollade snett och deras läppar tycktes säga “nu passar det!”. Men Tages hade något som ingen annan hade. Tuggimmiautomater! Då var det fest. Om mamma hade växel vill säga.
Tages chark såg ut som min exdagmammas kök och det gav mig lite dåliga vibbar. Det var plasttapeter med gula gobelänger och rödbrunt kakel. Charktanterna hade huckle och det var lite översittarmentalitet tyckte jag på den tiden. Sen fanns det inget lösgodis.

Som liten är mycket plus eller minus. Idag har vi fortfarande “bok” på Näris, men Irene har sålt till Jenny och medan “Irenes efterträdare” låter lillgammelt så låter ju “Jennys” som ett rullande tivoli. Så nu är det mer Närbutiken för oss vuxna.
Tage har dött och Ica har öppnat i nya fräscha lokaler. Där får man ett stort blöjsortiment och ICAs samma märken som jag är van vid från Stockholm. Men i påskhelgen har det kryllat av tyska turister, jag kom på en med att nynna “Wind of Change” med Scorpions när jag botaniserade bland salladen.
Jag handlar på båda och jag handlar det jag vill. Pressen är inte lika stor längre. Kanske har den aldrig varit det för mina föräldrar. Men jag var illa till mods varje gång en kompis mamma var tvungen att göra ett snabbt stopp på Tages och jag kände mig som en förrädare.

Vagabondliv till sjöss!

April 5th, 2007

Göteborg, Gotland, Åland, Ullared. Med lika många färdmedel. På lite drygt en vecka. Det har dränerat min hjärna och kvar finns knappt kapacitet nog att hänga med i det komplicerade upplägget CSI Las Vegas bjuder på.

Jag känner en press att blogga, eller snarare en önskan att ha något att skriva. Så här kommer lite fakta om mig.

-Roger Moore är min favvoJames, kanske för att jag kan känna igen mig mer i honom än i Sean, kanske för att jag gillar boot-cut (fast på den tiden hette det nog bara playboy-byxa)
-Jag anser att man kan ange sin ålder i det nummer man fyller under året. Logiken är självklar och okomplicerad: alla sjuåringar börjar skolan samtidigt, vare sig man fyller i januari eller december och där startar kunskapen. Alltså ska vi alla “åldras” med ett år vid varje årskifte.
-Jag stör mig på folk som tuggar högt, har freestylen på hög volym, dunkadunka som vandrar likt små störande vibrationer upp till mitt hotellrum, gubbar på rövinsfylla, tanter som har päls och knuffas när man ska köpa smink, när Lina hostar på nätterna samt folk som inte säger tack till servicepersonal
-jag har förutfattade meningar om alla, men jag ändrar dem lika fort.
-jag gråter efter två timmar i högklackat, och då har jag verkligen pressat mig själv
-nässpray är min största last, öronproppar kommer tätt efter
-jag tjatade om häst från det att jag var fem tills jag fick en när jag var fjorton. Men då hade jag tröttnat och ville ha en kille istället (less maintenence)
-jag har blivit en bättre människa sen jag träffade min pojkvän
-jag dricker aldrig ur mitt kaffe, jag måste hela tiden ha lite kvar i koppen. Tvång eller trams, vet ej!

Nu ska jag ta mig till nedre däck på denna gungande familjefest för att lossa bilen. Mycket markarbete som koordinator/flickvän/manager/turnéledare/förare.