(Längs en strandespland på den italienska rivieran): "Hur är det möjligt att min dotter fått anorexia?"

March 30th, 2007

Donatella Versace driver ett imperium, skapat av och uppbyggt med mode och skönhet. Allegra Versace har anorexia. Hon väger 32 kg. Allt för att passa in i skönhetsmallen. Donatellas lösning är specialist hjälp. Som hon har råd med tack vare sina inkomster från denna skönhetshysteri som hon varit med att skapa.

Ingen eftertänksamhet där inte. Bara ledsamt.

Sen vill aftonbladet få oss att tänka efter: “Sjukdomen kan börja som en oskyldig viktminskning, där bantningen övergår i självsvält”. Sen har de ett reportage med före och efterbild på Martin Lidbergs viktras. Lätt att definiera bantning som oskyldig när man vill undvika att trampa sig själv på tårna a´la kvällspoststyle!

Ebba, dra nåt trendigt över dig!

March 29th, 2007

Det har hänt!

En historisk dag för kvinnnan i allmänhet och våra framtida generationers tjejer i synnerhet. Ebba har blivit pettad! Petad menar jag (samma överraskning för betraktaren).

Hon hävdar bestämt att hon av fri och egen vilja (tjejen som är slav under modemaffian) har satsat på projekt webbsatsning. Missnöje har hon inte hört talas om och webben är det nya. Igen. Hon ska alltså fortsätta med sitt “sidoprojekt” som hon kallar det.

Ebba-style breakar hon nyheten stenhårt på sin blogg/veckorevyns hemsida med en retorik som inte ger utrymme för tvivel. Idag ska hon fira och detta har hon väntat på länge!

Jag drar en lättnad suck och känner en liten paradoxal saknad. Men hon är ju lättklädd på omslaget av nya Café och mer påklätt blir knappast att förvänta inne i tidningen. Man betalar ju trots allt för att öppna den, framsidan är ju gratis.
Mitt antiklimax är nog lite som Raphael Lemkins efter att begreppet genocide hade tillskrivits legitimitet.

Här är lite länkar:

Dagens Media

Aftonbladet

SvD

Resumé

DN

…till sist och allra minst pålitlig:

Veckorevyn genom Ebbas blogg

Shirin Ebadi vs. Ayaan Hisri Ali

March 26th, 2007

Bokmässan i Göteborg 2006. Jag stod först i kön för att få “Mitt Iran” signerat att självaste Shirin Ebadi. Och detta var mitt andra exemplar, den engelska upplagan hade jag införskaffat på Borders i London några månader tidigare.
Salem, salem, salem mulade jag som ett mantra. Dessa enda ord som jag snappat upp i Iran.

Så kom hon. Jag tittar henne djupt in i ögonen och säger; Hällow!

Hon är fantastisk kvinna, det vittnar ju inte bara Nobels Fredspris om. I nättidskriften Resetdoc tar hon sig an Ayaan Hisri Ali. Smidigt och retoriskt plöjer hon sig igenom dennes dåliga argument och stundtals förvirrande resenomang. Läs och njut. Eller läs och förkasta.

Och avslutningsvis; JA jag ville ha hennes autograf trots att jag avskyr kändishysteri. Men det var mest som en bekräftelse på att hon fanns. Samt att få säga hej på persiska.

Infrastruktur för mig.

March 24th, 2007

Flygplatser, centralstationer och busstorg. Väntan och förväntan. För vissa ångest, hos andra släpper den.

När jag var liten fullkomligt älskade jag flygplatser. Utropen i vänthallen fick mig att känna ett pirr i magen. Man var på väg till en helt ny plats och mamma och pappa var så förväntansfulla. Jag och min lillebror sken i kapp och Ullared var långt, långt borta.
Idag är flygplats mest ångest. Flyga har kommit att förknippas med att lämna något man kommer sakna eller åka tillbaka till nåt man inte är säker på att man vill ha. Pappa och jag i ett tårfyllt farväl på Landvetter. Hem till hemma, hem till London. Eller när jag vägrade Stockholm och fick pendla. Ju mer intensivt, desto fler farväl.

Likadant med busstationer, busskurer och busshållplatser. Ångest och väntan. Jag och lillebror på en lite grusplätt som täckte ett uttänjt dike nära landsvägen. Några år senare var det busstorget i Ullared, på väg till sitt kalla inackorderingskrypin efter en helg med mammalagad mat. Nu är det mest inställda tåg som, irriterad, får mig att åka buss eller när jag tar fyran till Radiohuset för att leverera en skjorta på SvT.

Min relation till tågresan och dess väntplatser ter sig däremot något annorlunda. Gamla, anrika centralstationer med en oändlig takhöjd där duvorna huserar och människor som springer för att inte missa ett tåg, en vän, ett luncherbjudande. Folk möts och skiljs, tårar och skratt. Att vara passiv är en vetenskap, att observera en konst.
Kiosker som säljer tidningar från hela världen som jag inte visste fanns. Folk som skjuter heroin på toaletten i Köpenhamn. Affärsmän med en massa papper och dokument, viktiga för just honom, mellan ett x2000 och ett regionaltåg i Göteborg.
Jag är mest facinerade av alla dessa människor vars vägar ofivilligt korsas. Kan kan inte hjälpa det, men pulsen fascinerar mig. Det är så levande och minnena ljusa. Fickan full med studiebidrag på Göteborgs centralstation eller en snabb raggardusch, i väntan på nyår, på toaletten belägen en trappa ner på Köpenhamns central.

Kanske är tågresandet mer dynamiskt vilket inte ger skäl att tröttna. Kanske har jag lyckats framhäva det postiva. Kanske är centralstationen min nya flygplats?

Snälla kändis kom!

March 20th, 2007

Kändisvärlden är så viktig för folk att det inte accepteras att man väljer att stå utanför den. Den är så självklar så varje försök att värja sig blir motat i dörren.
När man ringer dessa avsändare av glassiga inbjudningar och säger att man vill tas bort från deras lista, så måste reaktionen bli “ja ja, han är ju inte vid sina sinnens fulla bruk, tur att vi är så omtänksamma här”. För tro fan att det dimper ner en ännu tredigare inbjudan veckan därpå.

Efter fyra fem samtal tror man att poletten trillat ner, att det liksom blivit en strike eller en hole-in-one där förnuftet tar över för en stund. Men deras hjärnor verkar vara så fulla av glitter att tankeverksamheten blivit eftersatt och förståndet inkapslat i ord som VIP och rosa kuvert. Inbjudningarna fortsätter nämnligen att trilla in.

Igår var det dock lite humor. Ett nyöppnat ställe som heter Mocca (tror jag, framsidan var så trendig att jag inte fick ihop bokstäverna) skickade ut kort som gav gratis kaffe i ett helt år! WOW. Oj. Vad schysst och omtänksamt. Nej snarare ett billigt sätt att få dit rätt personer. För det är ju detta det handlar om. Pr och status. Istället för att hyra in en kändis att göra reklam för deras ställe, betalar men med kaffe så att det ser mer “naturligt” ut. Som att kändisen älskar stället. Både snålt och jävligt patetiskt.

Men det finns ju folk som tycker att det är häftigt med inbjudningar. Som kan skryta med VIP-inträde på diskotek runt Stureplan, kan sörpla kaffe helt gratis och gå på premiären av en ny blockbuster, fotad medans man käkar marinerade kycklingvingar.

Går man på inbjudningar för att de är just inbjudningar eller för att man inte hade haft råd annars? Det kanske handlar om en film du inte hade velat bli sedd levande med att äga, eller du kanske måste ta en omväg för att kunna handla ditt gratiskaffe. Vari ligger lyckan? Att bli sedd, hörd, att imponera genom att vara speciell?

En sak är säker. Det är så självklart att vara besatt av olika inbjudningar att ett “skicka ej mer” blir humor på den aktuella pr-byrån.

Tvåårig besvikelse….

March 17th, 2007

Vi drog till Ö-vik och jag lovade Lina att vi skulle gå på äventyrsbadet där! Vad är då oddsen för att det ska vara stängt för att någon har bajsat i poolen?

HBT + Q

March 14th, 2007

För mig och många andra hetersexuella omhäljer sig fortfarande queerbegreppet av en mysticism som gör oss nyfikna men sällan klokare. Här ska jag bara citera Tina Rosenberg för att stilla mångas undran över quet som har tillkommit bokstavskombinationen hbt. Fast främst min egen:

Hon citerar en Don Kulick; “…queer inte betecknar en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till det normativa”.
Hon analyserar själv sedan vidare; “Lesbiska och gaystudier fokuserar den homosexuella minoritetsgruppen historia, social villkor och levnadsförhållanden, medan queerforskningen analyserar och studerar normerande praktiker ur ett bredare perspektiv.”

Jag tycker det är bra! Och det finns att hämta i boken “Queerfeministisk agenda” av Tina Rosenberg.

Men bara för att detta ligger överst, glöm för guds skull inte bort att läsa mitt mycket mer ingående inlägg om muslimsk (o)feminism. Jag battlar Lisbeth Lindeborg any day i ämnet!

Ett praktexempel på oviljan att förstå andra kulturer i allmänhet och muslimska kvinnor i synnerhet!

March 14th, 2007

Har ni läst mitt inlägg om muslimsk feminism från den 11 mars? Eller är debatten för laddad för att man ska engagera sig? Man vågar inte säga fel av rädsla för att halshuggas av feminister alternativt av en hel religion? Det är lättare att diskutera saker där man har ryggen fri (läs: så länge man är så mycket feminist som bara går så blir man inte kritiserad av sina medsystrar i väst och man blir skyddad av västerländska feministpossen).

Nu är det dags att debattera ser ni!

“Tolerans dödar muslimska kvinnor”. Författare Lisbeth Lindeborg, fil. dr. i Statsvetenskap. SvD 7 mars.
Här har författaren i fråga lyckats göra en vinklad exposé av det förtryck kvinnor under slöjan genomlider. Inledningen sätter ribban genom att anklaga väst för att genom försök till förståelse, tolerans och ifrågasättande mörda muslimska kvinnor. Den implicita hypotesen lyder; “de är ju lika mycket värda som oss, varför behandlar ni dem inte så?”.

Författaren väljer att ta upp extrema fall av mansdominas mot kvinnor, enligt henne i Islams namn. “Gör vi en lista på kvinnoförtryck inom Islam blir den lång”. Jag skulle hävda att gör vi en lista på kvinnoförtryck blir den lång. Punkt. Självklart berör de fall hon visar på och jag är medveten om att det är svårt för oss som inte blir direkt misshandlade, vare sig psykiskt eller fysiskt, att förstå den smärta som dessa kvinnor genomlider. Men det är ju inte absolut för kvinnor under muslimsk flagg.
Alla de fall med lyckliga och starka kvinnor, som faller under Islam, tas ju inte upp. Inte ett enda exempel tar författaren upp. Vilket gör att hennes krossarambition ter sig lite onyanserad. Lisbeth Lindeborg tar sig friheten att tala för muslimska kvinnor genom ett par extrema fall, vilket skulle medföra att det inte existerar okuvliga kvinnor, ännu mindre muslimska feminister.

”En stor del av skulden för detta finner vi bland människor i väst. De ställer inte upp mot förtrycket – istället svamlar de om respekt för andras kulturer”. Jag beskrev detta i mitt tidigare inlägg och tänker därför fatta mig kort. Men att vi i väst alltid implementerar vårt eget värdeparadigm visar ju på ett förtryck om något!
I ”Theory and methods in political science” så beskriver David Marsh och Gerry Stoker de olika vetenskapliga ansatserna som att ta på sig olika tröjor. Men när man har blivit för bekväm omformas tröjan till ”a second skin”. Det är svårt att veta exakt hur mycket ens egna förförståelse påverkar en, men att ha en viss självkritik är ett måste. Att kalla det förtryck att söka förståelse är ju ganska skrämmande. ”Istället för att kritisera islam försöker man förstå” citeras Necla Kelek i texten. En förutsättning för att kunna diskutera är ju att man sätter sig in i fenomenet i ett försök att förstå. Annars har man ju ingen som helst respekt för det man studerar.

Lindeborg hyllar okritiskt Ayan Hirsi Ali och för att knäppa dennes antagonister på näsan så jämför hon med en extremist och fundamentalist vid namn Tariq Ramadan, och kritiserar dennes tid i etern. Hon säger att denna man vägrar fördöma stenandet av kvinnorna och vill förbjuda utommuslimska äktenskap för muslimer. För det första måste alla, enligt min åsikt vad gäller yttrandefrihet, komma till tals. Sen handlar det ju om att debattera och det kan ju bara gynna någon som anser sig ha rätt. Dessutom hyllar Lindeborg Tyskland för att ha ett högre tak till yttrandefriheten än i Sverige.

Men den stora kritiken mot att använda sig av Tarig Ramadan är att han skulle motsvara det som Ayan Hirsi Ali kritiserar. Men hon vänder sig främst mot de kvinnor som är försvarare av islam. Istället borde man ju ta in kvinnor från Fatima Mernissis fraktion, som hävdar att feminism och muslim inte behöver vara varandras motsättningar. Det hade ju varit mer relevant.

Ali riktar också kritik mot kulturrelativister i väst, ”i synnerhet feminister, som inte stödjer sina muslimska medsystrar”. Det blir ju farligt när feminism ska bli en elitistisk klubb med klara linjer för hur kampen ska föras. När jag kritiserade, på internationella kvinnodagen, att vänsterfeminister delade ut veganmums på Malmö centralstation, poängterade kloka människor i bloggen att det är ju inte fel att feminism ofta förknippas med vänster. Istället borde ju alla partier och organisationer göra det på ett eller annat sätt. Feminismen håller på att stjälpa sig själv när de interna diskussionerna och tävlan mellan olika fraktioner tar överhand. Samtidigt finns ett tvång att vara mer eller mindre feministiskt korrekt idag, vilket är omöjligt då det inte finns en enhetlig föreställning om vad feminism är!
Att använda ordet ”muslimska” i meningen ovan blir ju nästan ett hån. Det är ju just detta epitet som gör dessa kvinnor till svaga enligt Ali.

”Jag vill att förespråkare för det multikulturella samhället gör sig förtrogna med det lidande som kvinnor – förslavade hemma – måste utstå i religionens namn”. Men är det verkligen i religionens namn? Dessa män som våldför sig på kvinnors rättigheter finns ju inom alla religioner. Se bara på trafficking från Baltstaterna där kristna män ofta är ledare i stora nätverk. Är det inte snarare fundamentalister vi har att göra med?

Alla personer som Lindeborg tar upp, väljer hon att underbygga trovärdigheten med utnämningar och bemärkelser; Serap Cileli ”Hon har belönats med högsta orden Bundesverdienstkreutz för sitt civilkurage och som räddare av muslimska kvinnor i nöd” eller Irshad Manji ”författare till bestsellern The trouble with islam”. Därmed ska vi förstå att detta är hyllade kvinnor med sanningar.

Slutligen hävdar hon att vi i Sverige är för fega för att kritisera islam. Vi är rädda att bli kallade rasister. Och det är just detta författaren har fått utstå; nämligen av svenska MÄN! Men alla svenska kvinnor, jag inräknad, som faktiskt tycker att det är rasistiskt att döma ut kvinnor som vill kalla sig feminister p.g.a. deras religion? Men så klart, det är ju lättare att få ihop historien genom att återkomma till mäns förtryck. På alla plan. Men är det verkligen relevant? Skulle det inte rent teoretiskt kunna vara så att männen har kommit lika långt, eller rent av längre, i kvinnokampen, och därför agerar ut mot Lindeborg?

Aseel M Shakfah tar upp kritik mot Lindeborgs artikel på prime-plats i SvD idag. Om någon borde ha kunskap att diskutera runt muslimer och dess feminism, så borde det ju vara denna kloka kvinna! (Denna artikel finns inte ute på webben ännu. Men tidningen kostar ju bara 15 kr…)

Begreppsutredning; SKVALLER!

March 11th, 2007

Vart går gränsen för skvaller?
Jag säger mig ju inte gilla skvaller, snarare anser jag mig hata det. Men jag frågar ju Katarina hur det var med Lollo när hon hälsade på den senare i London. Jag tycker det är roligt att min lågstadiekompis Daniel har förlovat sig när min lillebror berättar det. Jag frågar ju min svåger hur det är med hans fru. Är det skvaller?

Vart går gränsen?

I somras köpte jag Expressen för att läsa om Pete Dorethy, knarkskandalen från Babyshambles. Jag tycker att hans saga är intressant. Kanske för att jaghar bott i London och har haft många vänenr med samma attityd och utgångspunkt som honom, mycket känns igen och jag går tillbaka in i en värld som jag lämnat. Men är det anledning nog? Läser man om Lill-Babs senaste hångel så kanske det är för att man är Lill-Babs fan och aldrig konsumerar något annat kändisskvaller.

Vart går gränsen?

Om man läser om Maria Borelius snedsteg ur ett nyhetsperspektiv så går det ju inte att undgå att det är skvaller. Visst kan vi hävda att det är i nyhetssyfte och av högsta vikt för vårt politikerförtroende. Men det är ju fortfarande en snackform, typ skvaller.

Vart går gränsen?

SAOL tror sig veta:

1, om (vid samtal med ngn l. ngra förekommande) prat om varjehanda (mer l. mindre oväsentliga l. ovidkommande) ting (särsk. sådant som gäller andra
personers förhållanden)

Här skulle ju alla ovanstående klassas som skvaller.

l. om prat som återger rykten l. förtal o. d. (äv. övergående i bet.: rykte, förtal); ofta nedsättande, betecknande pratet ss. mindervärdigt

Här ska en bort; Lollo och Daniel.

l. onyttigt: tomt prat, pladder ; äv. om skriftlig framställning återgivande sådant prat; förr äv.: ovederhäftigt l. grundlöst tal, nonsens o. d.; i sht förr äv. i mer

Klart är ju att mina kompisars relationer skulle klassas som nonsens av de icke invigda. Antagligen även Petes smutsiga byk.

l. mindre klart individuell anv., om skvallrande (förr äv. prat l. utsaga utan grund) vid ett visst tillfälle l. med ett visst innehåll (äv. närmande sig bet.: rykte), förr äv. i pl.; äv. i mer l. mindre klart personifierande anv.;

Här har vi beteckningen på min mormors kafferep, där det åts kakor och skvallrade enligt dagordning.

Det är inte helt lätt. Men man ska kanske inte vara så snabb att döma. Alla har vi någon gång gapat “Nähä!” eller “E de sant”. Å då kan det mycket väl ha varit just skvaller som nått våra öron.

Varför är snuskiga ord ALLTID äckligast?

March 11th, 2007

Magnus introducerade mig just för världens äckligaste ord; Rövspott. Det är det som kommer när man gjort en juicefis, vilket enligt honom är den medicinska termen för det.

Men jag hade ett ess up my sleave: Kläggveck. Det är ju inte kul att höra en kille säga det efter oralsex; “snyggt kläggveck!”
Nu har ju inte jag råkat ut för det, en sån förnedring i cyberspace avstår jag.

Att äta spädgriskind, som en kompis till mig gjorde på en michelinrestaurang, är inte heller nåt man vill tänka på just under själva konsumtionen.

Som förra söndagen med andra ord, flams och trams som min pappa hade definierat det. Filosofering som jag väljer att benämna det.