Helena Sandklef

Skål, för den som tål, ALKOHOL!!!

February 13th, 2007

Men för de som inte gör det? Är det ett straff att inte få skåla?

Lögner kommer med alkoholismen, självömkan kommer med nykterismen. Dåligt samvete uppstår hos den medberoende. Min pappa vägde nästan 160 kg när han berättade för mig att han skulle skriva in sig på Nämndemansgården. En trendig och välfungerande 12-stegs modell. Jag stretade emot och hävdade bestämt att han inte alls var alkoholist, han var ju varken elak eller hemlös. Han berättade, nej hans terapeut berättade, att han konsumerat 2 liter whiskey om dagen i ett och ett halvt år. Men missbruket hade pågått länge. Hur länge får man ju aldrig riktigt klarhet i.

Jobb och stress blev till beroende och där har man köpt sig fri från det övriga packet som inte skött sitt jobb, sin familj eller sina räkningar! Så länge det inte syns utanpå så är man en duktig alkoholist. “Säg att jag ligger på sjukhuset med för högt blodtryck”. Så skyddar vi vår lilla familjeidyll.

Efter några månader och mycket mig, mig och ingen förstår mig var det då dags att testa om man hörde till den promille som är alkoholister men klarar av att ha ett normalt förhållande till alkohol efter behandling. Jag vet inte om man då går tillbaka till rutan innan man lades in, eller rent av rutan när det började gå över styr. Eller det kanske var inbillning, hade det verkligen någonsin gått över styr?

Efter några tappra försök för min far att skapa en ny relation med flaskan så beslutade han sig för att det inte skulle funka, han ville in på behandlingshem igen. Mest för att få en nystart, kom ut fräsch och nysvuren. Allt inom loppet av 10 månader. Jag var på, jag stod bakom, jag höll och stöttade. Både när han ville smutta på groggen och när han återigen vill spola kröken.

Men när han skrevs ut och jag hade funderat lät jag honom veta att jag inte tänkte hänga med på en runda till. Och det förstod han. Cancer och dödsbesked kom och gick och “om jag inte har druckit nu kommer jag aldrig dricka igen”!

Han var bäst och oövervinnlig. Han erbjöd sitt stöd till andra som inte hade nått samma insikt och han talade varmt om hur han lyckats med sina tolv steg. Men vi pratade aldrig om hur vi andra känt när han supit i minst 10 år.

En januaridag 2007 sitter jag i deras soffa, den jag har sovit i, gråtit framför tv:n i. Den jag både har haft sex i och bråkat med min lillebror i. Detta hemma slår inget, den trygghet och det lugn jag, efter många års flackande och boende, finner hos mamma och pappa i Ullared. Öppen spis och kylskåp fullt med mat. Där bäst-före datumet inte har passerats.

“Jag är inte nykterist längre”.

Jag förstod inte vad han menade? Vad betydde nykterist? Var det en medicinsk term för hans onda fot? Eller var det en kod för att de skulle flytta till lägenhet?

I mitt flickrum låg jag och grät med ett sår i magen, stort som en VM-fotboll. Han kom upp, jag ville inte prata men han ville bara säga lite. Hans onda mage var tydligen viktigare än min. Jag talade långsamt, sakligt och nästan ohörbart, tvärtom mot hans värsta mardröm där jag slog och skrek och i bästa fall kastade saker genom ett stängt fönster. Och han erkände det själv, detta var värre.

Det var hans ensak.

Det är inte lätt på en semester när alla dricker en öl till maten medans jag håller till goda med en vatten.

Klarar jag det inte så slutar jag. Förstås.

Jag har INTE börjat dricka igen.

Han mådde dåligt, där på min sängkant, och skuldkänslorna över att jag fick honom att känna så var överväldigande. Men all naivitet och all beundran försvann. Jag ville behålla lite värdighet. Jag tog upp saker som han inte ens kom ihåg hade hänt. Och det var milda saker, för att delvis skona. Han sa att han älskade mig och han skulle nog inte dricka igen. Går man per automatik tillbaka till nykteriststadiet? Eller ännu bättre, till den kungliga status han erövrat i mina och många andras ögon?

Jag tittade på min mamma och mitt hjärta gick nästan av. Itu. Eller isär. Hon och jag som alltid hade legat i fejd men som nu letat oss fram till den mamma-dotter kärlek jag saknat, hade inte blivit ombesörjd. Ingen hade frågat, lyssnat, kramat eller förstått henne under alla dessa alkoholistår. Hon var den som blev över när alla ömkade min pappa.

Två veckor senare fräser pappa som svar på frågan om han har druckit sen vi sågs sist. Han dricker ju inte!!! Vad är det jag har svårt att fatta. Han tar ett glas när han blir sugen.

Lögner och svek. Självömkan. Jag trodde tiden snart var kommen när jag kunde säga hur jag kände. Hela vår familj kunde ställa frågor och kanske till och med ställa honom till svars. Men den tiden kanske har kommit och gått. Eller så kommer den sen. Vid hans grav.

När jag var liten var lördagar det bästa jag visste. Pappa kom ut ur duschen och luktade rakvatten. Gick direkt till baren, svepte en whiskey och log mot mig. Han var så glad när han drack. Och nu är han så hängig och deppig. Ur ett själviskt perspektiv skulle det gynna mig om han började dricka nu ända döden. Han skulle vara glad och jag kunde sluta känna skuld.