BRIS och min syn på skönhetsideal

February 16th, 2007

BRIS årsrapport släpptes igår. 20% fler kontaktade organisationen 2006 än under året dessförinnan och inte helt oväntat rör det sig främst om unga tjejer i tonåren. Detta kan ju ha flera orsaker; man har börjat realisera över de snedvridna idealen eller att det inte är lika tabubelagt längre att söka hjälp. Men fakta kvarstår.

Många av tjejerna hävdar att de inte klarar av hetsen i samhället. Du ska vara snygg, rätt och sexig. Men inte för sexig. Alla Ebbas ideal med andra ord.

I tisdags dog systern till den modell från Paraguay som singlade ner på catwalken i augusti. Av undernäring. Och modehuset hävdar att det måste vara dåliga gener. Systern hade levt på salladsblad i 3 månader. Hur skall vi få bukt med problemet om inte de skyldiga kan se sin roll och agera ansvarstagande.
Sophie dahl är tydligen i riskzonen för anorexia. Den voluptiösa kvinna som blivit utsedd till en av världens vackraste mulliga modeller (vilket också är en sjuk benämning, de borde kallas modeller, de andra streckmodeller). Stolt poserade hon naken i en reklam för Chanelparfym liggandes på lila sammet, pudrad i vitt. Men pressen blev för stor och väl inne med eliten så går det inte.

Innan Ebba skulle flyga iväg till London för “middag med tjejerna” så bloggade hon om två klänningar hon bara önskade att hon hade införskaffat inför kvällen, varav den ena kostade 32800 spänn! “En förtidig födelsedagspresent kanske?” spekulerade hon vidare. Hur är detta möjligt? Det är tidningens läsare som även läser hennes blogg, en målgrupp som inte sträcker sig över 22 år. Vilka signaler sänder detta ut? Även om de ser sina begränsningar och inser att två månadslöner efter skatt och efter utbildning är för mycket, så har hon ändå lagt ribban. 10% skulle även det vara för mycket. 1% och 320 spänn är mer rimligt för hennes målgrupp. Hon får skaffa en tantblogg, dvs vara bloggbutler åt de avdankade kärringarna på Östermalm som inte fått kuk på så länge att de börjat samla damm. Och behöver en lite passopp som kan få dem att göra slut på pengar, eller i deras ögon, utöva daglig motion runt Stockholms vackraste kvarter.

Jag är så trött på idealen. Och vi som står vid sidan om kan bara skrika oss hesa. Det behövs initiativ från de som ligger bakom idealen och pressen. Gudrun Sjödén går ut i Aftonbladet idag och säger att det får vara nog. Det är bra, men hennes röst väger inte tungt hos den mest utsatta gruppen. Det gör Ebbas, Eileen Fords, killarna runt Stureplan.
Och medan Aftonbladet har modellens död som EXTRA EXTRA främst på löpet så hittar vi även hur Stockholms modevecka säger att du ska se ut

Sen får man komma ihåg att det är lätt att snacka men vi projicerar ju ideal genom vår blotta uppenbarelse. Klart att killar runt Stureplan, om tillfrågade, skulle säga att tjejer lever under enorm press och att de tycker att det är fel. Men sen spanar de in och bjuder snyggaste tjejen på ställen på en Manhattan och medans han stoppar sin tunga i hennes mun, kikar han ner i hennes nacke för att se vilket märke hennes topp har. Istället borde de gå fram till första bästa (om man överhuvudtaget måste leka ryska posten som en annan jävla marionett) och bjuda på en Gröna Hissen.

Även jag, som tror att jag står vid barriärerna och skriker, köper en brun klännning med vita ränder på, för att jag tyckte den var fin. Och praktisk övertygade jag mig själv. Men det hjälper inte att den var från HM och kostade en procent av Ebbas middagsklänning. Idealen reproduceras och vi är alla en del. Att jag överhuvudtaget tycker att det är viktigt att ha denna klänningen istället för säckväv visar på att det inte spelar någon roll vem vi vill ska se den. Bara att vi är en del av spelet.

Mitt brev till Ebba som aldrig blev besvarat

February 14th, 2007

När jag och Lina hade varit och handlat spackel försökte jag lära henne “Sjung om studentens lyckliga dagar”. En gång invaggade den mig i falsk trygghet, sen gav den mig ångest som senare byttes till ilska. Nu kan jag le åt den. Om jag visste alla prövningar som skulle komma efter att den hade slutat eka i korridoren så skulle jag nog inte tagit ton. Den får mig att se tillbaka på åren mellan den och “Lilla snigel” som är den låt jag och Lina trallar mest nu. Jag är glad att jag är den jag är och är där jag är. Faktiskt riktigt nöjd!

Vad passar inte bättre i denna tankeutsvävning till ungdomens fadäser än att äntligen posta Ebbas brev. Eller alltså mitt brev till Ebba som jag skrivit om tidigare.

Hej Ebba Jag har alltid läst veckorevyn och som ett stort fan hoppas jag att du tar med mitt brev i din blogg. Jag är så imponerad av hur mycket tid man kan slösa på att diskutera värdet av färgen lila eller känslan cashmere. Folk svälter över hela världen tack vare vår överkonsumtion och du kan ändå stå upp för att du gillar en Sara Berman kappa eller en Hermés. Jag gillar att du gör sak av att få unga tjejer att tro att de behöver en Marc Jacobs för att lyckas här i livet, att målet är looken och vardagen skall vara fylld av den glamour som du noga väljer ut. Dina starka uttalanden, som att du är stolt om du kan få tjejer att undgå våldtäkt genom att inte dricka för mycket eller bära kort kjol, de ger mig gåshud. Jag tycker inte heller att tjejer ska bli våldtagna. Du gör min dag lite bättre. Din orgie av krämer och väl placerade skönhetsprodukter får mig att sluta tänka på människor som går fem mil om dagen för att få tag på dricksvatten, det är en sån stor lättnad. Och sist vill jag gratulera till din mosterlycka. Du får oss alla att vilja skaffa barn att klä upp och sen hänga ut på nätet. Vi ses på bokmässan.

Hon åkte hem. Samma dag som vi kom. I like to think it was beacause of me.

Ytterligare anledningar att kräkas på alla hjärtan och aftonbladet:

February 14th, 2007

Med beundran för media….

Blog never went holiday…

February 13th, 2007

…men det gjorde jag! Slalom, i löv it! Jag vet inte om de andra uppskattade det faktum att jag blev förälskad, för många vurpor och mycket svär-slang blev det. Det här är coolt, jag fattar att Petter got hooked!

Blog goes familje-holiday in Orsa.

February 7th, 2007

Nu ska det brytas ben och tuggas snö. Vi ska semestra i Orsa, skidor och snökänger. Min slalomerfarenhet sträcker sig inte bortom Ullareds backen, då jag efter att vettskrämd ha tagit mig upp för repliften, tog en tvåtimmar lång promenad ner. Så jag ger det en testdag, sen blir det whiskey och bastu.

Men det ska bli skönt att få vara utan dator. Eller skönt och skönt, jag fick inte tag på USB-bredband hos de slöa GEAB the phone house-busarna och min nya telefon stänger av sig i tid och otid. Så det ska bli skönt att tvingas vara onåbar.

Kommer sakna Ebba. Men å andra sidan; hennes blogg goes New York medans min goes Orsa. Vi spelar inte i samma liga helt enkelt.

Hursomhaver, jag kommer nog ha lite tid att läsa och skriva lite intressanta inlägg. Jag ska bli en sundare och friskare människa under semestern. Och kanske hinna läsa lite.

"Helena, kom ihåg att skicka viktig info som Ebba inte har tagit del av"

February 3rd, 2007

ÅÅååååh jag måste komma ihåg lite grejer att posta i nästa mail till Ebba. Jag ska stava Meatpacking district åt henne, för ett område som bebotts och byggts upp av en svart, fattig arbetarklass förtjänar att bli rättstavat. Trots att dessa människor tvingats fly för att ge utrymmme åt trendiga Hilton/Jagger-wannabes med för mycket rouge och för lite empati. Meat betyder ju just kött eftersom området inhyste många slakterier, det stavas inte “met”, trots att det gärna skulle kallas en it-metropol.

Jag ska slakta tilltron till den lilla svarta genom att förklara att svart INTE existerar som färg enligt fysisk teori.

Jag vill få henne att förstå att äran att matcha Bindelfeldts outfit på ett kändiskalas inte är en merit, snarare en förlust för samhället, och kanske i det långa loppet även leder inflationen mot en negativ kurva.

Sist någon klappade mig på huvudet och sa att jag liknade min mamma förklarade jag att jag det inte är en komplimang. För någon. Oavsett hur mycket man älskar sin mamma, så vill man inte vara eller bli betraktad som henne.

Jag ska fråga hur hon ställer sig till killar och smink, då de flesta “långa mörka grabbs” i hennes närhet lär ha ett lager make. Sen ska jag fråga henne vad hon tycker om bögar och transor, dvs folk som sminkar sig för att de gillar det. Inte för att vara pudrad i TV soffan.

Och om jag ska hota henne ska jag hota hennes rosa Matteus-porslin samt skicka ett par foträta skor.

Snälla, påminn mig.

Kristoffer, Magnus och lilla mig filosoferar och funderar över vart ideologin i vår partipolitik har tagit vägen

February 1st, 2007

För att syssla med partipolitik, elelr egentligen politik överhuvudtaget, måste du ha varit partipolitiskt engagerad sen barnsben,allra senast vid femtonårsålder. Är inte detta lite sjukt då de flesta politiska åsikter ärvs ner i generationer och har man engagerat sig som ung har man ju snarare blivit hjärntvättad. Det tar ju ett tag att förstå politik men ännu längre för att bilda sig en egen uppfattning, en “vad tycker jag” – oberoende av vad partierna tycker. Har inte den utopin försvunnit helt från dagens partikamrater? Engagemang vid allt för tidig ålder hämmar värdegrundsbyggande utifrån egen maskin. Det finns ett alltför stort hot om att ungdomspartierna tvingas ned i de hjulspår som moderpartiet plöjer upp och utvecklingen ligger i partitoppen, många gånger långt ifrån nytänkande och med de idealistiska ambitioner som återfinns hos yngre förmågor.

Efter min statsvetenskapliga examen fick jag en kontakt på Europaparlamentets svenska avdelning med förhoppning om en praktikplats. Det såg väldigt lovande ut tills det uttalat sades att det förväntades att jag var partipolitiskt aktiv inom socialdemokratin! Jag skulle inte komma dit för att arbeta utan för att observera och lära för att såsmåningom kunna ha en grund för en vetenskaplig uppsats. Alltså var det min handledare och mitt slutgiltiga verk som jag fick förklara mig inför och inom, inte för det som skulle observeras. Är det inte läskigt att praktiken uteblev?

Idag kan någon som röstar på vänsterpartiet säkert hänge sig åt marknadsekonomi, därför gränserna inte längre är självklara. Ideologier har ersatts av gubbars vilja att regera en mandatperiod till. Men vi måste låta de som får makten att utveckla ett partis program vara alla, men i synnerhet de som inte blivit indoktrinerade med partihängivelse från tidig pubertet. Människor som, likt proffessorer inom ett visst ämne, inte kan ta av sig sina “glasögon” är inte heller helt sunda för svensk politik!

Att koka soppa på en spik

February 1st, 2007

Jag förstår inte vad som kan få killar som utger sig för att vara tuffa och verbala att ta åt sig för att man kritiserar deras musik. Måste inte alla som ger sig in i musikbranschen, eller i vilken konstnärlig bransch som helst, kunna ta kritik? Det är ju hela grunden för skapande! Om man då inte klarar av detta, visar inte det på en öm punkt?

När man dessutom måste bemöta kritik med fysiska hot, i samma mening som man kallar sig låtskrivare och textförfattare, så har man väl gjort bort sig själv? Faller inte hela trovärdigheten? För att få respekt måste man visa respekt men även kunna hantera situationer som man kanske inte gillar, leva i ett samhälle med människor man inte tycker om. Att underbygga hot med “jag har minsann gjort det här” ger ju knappast tyngd åt argumenten. Bemöt kritiken istället för att skrika för döva öron. Om man nu har nåt att slå ner kritiken med. Att slåss ger knappast respekt inför yngre, och har man barn borde man ju veta det.

Alla har rätt till det fria ordet, men ingen har rätt att hota med knytnävar. Så alla ni tuffa, gör slag i saken och använd er frihet. Övertyga och vinn över oss. Bli förebilder och föredömen, sluta vara puckon.