Helena Sandklef

2011.

January 15th, 2012

Jag har slutat blogga, jag har slutat skriva. Så skrev jag innan jul. Men min mening var snarare en förklaring till den tystnad jag bjudit på, inte så mycket ett ställningstagande. Men tydligen inspirerade jag er, till vilka jag skriver, att skriva till mig, för jag har varit översköljd av smicker och beröm, och precis som ni så uppmuntrat hävdar så kommer inspiration och kreativitet tillbaks. Jag sitter redan uppspelt och väntar. Och under tiden skriver jag en årskrönika, traditioner vinner alltid över fatigue!

Förra året avslutade jag med så mycket förväntningar inför nästa att jag nästan hyperventilerade. Av det skall vi lära!

Det var året då vi sa ja till Sverige där vi av traditionsenligt brukat säga nej och satt insnöade i Vällingby hela januari. Det var tända ljus, sömn, hemmalagat och film månaden lång. I juli tog vi en husbil och parkerade vid vattnet med finaste vännerna. Det var solnedgång på Muskö. Det var kastspönas år.

Det var Doug Stanhope i London, Rammstein i Berlin, The Streets på Skeppsholmen och vinprovning i Amsterdam. Ostron till frukostlunchmiddag i Bretagne, regn i Paris, efterfest på Jersey, midsommarkransar i Dublin och upplopp i Belfast. Det var en kalasartad födelsedag, pepprad med överraskning jag inte riktigt vet om jag egentligen förtjänat. Jag och Lina testade G-kraft på Tekniska och övade på värstingsåpbubblor. Sen blev hon stor, släppte min hand och började skolan. Vi skidade med en fackla understjärnklar himmel i Val Thorens och jag stukade nacken. Det var snöstorm i Åre och jag kungjorde att jag aldrig mer skulle ta på mig ett par skidor efter att spännet på pjäxhelvetet frusit fast. Det var alla dessa ungar som kom och berikade världen, fan va jag älskar er!

Jag tillverkade reseprogram, höll hov och föreläsningar, skrev och gjorde research. Det skulle bli mitt frilansår. Det skulle bli magiskt. Och det blev magiskt. Men sen tog det stopp.

Sedan slängde mamma trettio inbunda tulpaner i vasken för att fortsätta supa. Och pappa som föll ihop på Närbutiken i Ullared och ljög sig igenom ambulansfärd och sjukvård. Det var promillegränser man inte trodde fanns, förtvivlan på öppen gata, det var ett hejdå. Det var två barn som återigen var föräldrar men som inte räckte till. Det var hopp och förtvivlan i en sjuk karusell spetsad med helvetet.

Det var en fredag i början på oktober, det var lukten av aceton. Det var lugnet i kaoset, det var frågan om liv eller död. De fick sitt liv tillbaka medan jag dog en aning. Det var psykakuten, 250 telefonsamtal, behandlingshem. Det var insikten att 12-steg är svåra att ta med sig hem, att alkoholism dödar även när man lever och det var svek som blev till tårar som blev till ilska som blev till apati. Det var uppbrottet, tomheten och vetskapen om att det inte blir som det varit. Eller att det aldrig var som man trodde.

Men det var vännerna. De som lyssnade, höll handen och aldrig släppte. Det var sms från människor jag knappt kände, brev från släktingar, samtal från barndomsvänner. Det var fullständig kärlek på twitter, i radio och i vart möte. Det var, utan vare sig omskrivningar eller för att låta märkvärdig, helt överväldigande! Lisen som hämtade på psykakuten, rosorna på hotellet, Tina som satt i Malmö och inte för en sekund slutade upp med omtanken. Maria, som upplät mat och värme och tårar. Det var Fredrik som gjorde jobb jag inte klarade av, det var Jon och Jenny som tröstade och hämtade barn och det var Jörgen som tog skiten när jag dragit, som skickade mig en kabel till motorvärmaren och vars lugna röst blev ett ankare. Det var svärföräldrar som älskade som föräldrar, det var vänners föräldrar som erbjöd förlorad trygghet, det var barn till föräldrar som begått samma misstag. Och det var alla alla ni andra.

Men det var Magnus som drog lasset när jag inte orkade, pratade med mina föräldrar när jag givit upp. Som skjutsade till behandlingshem, sov i minnet av tragiken och som tvingades att ringa mig för att berätta att min pappa inte visste vem han var. Magnus, som aldrig någonsin slutade säga “vi är ett team Helena”. Och för första gången tänkte jag att det nog var precis så här det var att vara älskad.

Jag avslutade min förra årskrönika med en massa vackra bilder, talande och fyllda med rörelse, glädje, livet. Jag hittar inte så många bilder från i år. Det är sant. De fattas. Men! This to shall pass. Det ska skrattas igen. Detta är på så många sätt ett år av förlorat förtroende, ilska, tårar och en djävulsk hjärtesmärta. Men också precis motsatsen: förtroende, kärlek, vänskap, gemenskap och lycka. Det är det jag ska ta med mig in i nästa år, nästa år som börjat fantastiskt väl! Jag har ett nyårslöfte: att sova över på Linas rum. Resterande löften och förväntningar utgår till förmån för nyfikenhet och försiktighet och ni vet….att acceptera att det inte alltid går att regissera det som kallas livet.

Kara keigu Tokyo.

Det är slut.

December 19th, 2011

Jag har slutat blogga, slutat skriva. Kreativiteten försvann. Det är en av mina största sorger. Kanske kommer den tillbaka, kanske gick den för att aldrig mer återvända. Det var ett jobbigt år och ingenstans ville jag stanna upp. Men nu sitter jag på ett halvtomt café och tittar ut över blöta gator och stressade människor och gör just det. En sista gång.

På tunnelbanan såg jag en kvinna med en likadan mössa som min mamma har. Lila. Och lite stickad. Sen insåg jag att hon precis såg ut som min mamma, även om man bortsåg från mössan. Hon log som min mamma, tittade ut genom fönstret som min mamma. Hon hade en väska med silverspänne som påminde om min mammas. Hon reste sig upp och fångade min blick. Jag stirrade medan ögonen sakta tårades. Hon log, jag bara såg. Hon gick av, jag gick efter. Sen blev jag sittande på perrongen i ett försök att milt fäkta bort tanken att det aldrig blir som förr. Sen letade jag upp ett café och tog upp min dator för anamma det skeva i att det som fick min kreativitet att sina var också det som skrev mitt sista blogginlägg på länge.

Hatets fula tryne.

December 5th, 2011

Har ni sett den här videon?

Jag vet att ni som inte avfärdar den som ren fyllesmörja eller som extremens fula fejja anser att den inte ska få stå modell som något slags brittiskt tillkortakommande. Absolut rätt. Att åsikterna delas av få britter och att vi alla kan vara ense om att något gått fel i denna kvinnas svaga tankekraft är något jag kommer lämna hädan.

Nej, mer intressant är barnets sits. Vad reproducerar detta i ett barns beteendemönster och i värdegrundens utveckling? Att ha en mamma som hamnar i en livlig konflikt på en allmän plats är jobbigt nog. Barn i den här åldern vill skydda sina föräldrar till varje pris och kommer vara både rädd och känna sig otillräcklig när mamma blir påhoppad verbalt. Oavsett om barnet kunnat göra en kritisk värdering av mammans rasistiska påhopp, vid tillfället eller senare, så kommer hela händelseförloppet grumlas av rädsla och oro.

Sen kom en klok människa med ytterligare en synpunkt, den om barnet som sköld. Hur mamman liksom vet att hon inte kommer att bli attackerad så länge hon krampaktigt håller barnet i sin famn. De flesta hade nog satt sitt barn åt sida, i ett hörn, eller snett bakom sig på platsen bredvid som för att skydda. Men denna mamma tänker inte ens tanken, så ruskigt medveten om åtgärden. Utan att vara vare sig barnpsykolog eller ha en vidare kunskap om missbrukar kan jag tänka mig att ett utåtagerande på detta sätt maskerar en enorm rädsla, och kanske fungerar barnet som en trygghet. Hans närhet gör att hon vågar skydda sig själv genom att trakassera andra. Kanske.

Hursomhelst är det fruktansvärt hur ungar drabbas, hur ungar är spelpjäser vi svarvar efter eget tycke och smak. Det är också fruktansvärt att denna kvinna säkert är hjälte i sina egna kretsar; otaliga miljoner klick på youtube är såklart en ynnest och en kändisfaktor så god som någon. Och samtidigt som klippet spelas upp igen och igen och reproducerar det mest fruktansvärda av mänskliga egenskaper, hatet som grundat i xenofobi och okunskap, så är det nog få i hennes hejarklack som överhuvudtaget tänkt på en liten livrädd pojke som inte har något annat val än att anamma det enda han vet som sanning: hatet till allt som inte låter cockney och är gräddvitt.

Rätten att tycka. Och inte tycka.

December 2nd, 2011

Det blåser kallt. Snorkallt. Sådär kallt så att man kan rättfärdiga en dunparkas trots att termometern står på plus. Hon stretar, jag drar. Jag tror det är på hösten. När vi äntligen närmar oss Stortorget kramar jag hennes hand hårt. Inte så mycket av skydd som av stolthet. Det är hästar, kravallstaket och plakat.

- Det här kallas en demonstration, säger jag, att kunna demonstrera är en av de viktigaste rättigheter vi har.

Hon ser frågande ut, ofokuserad på allt annat än hästarna. Till slut säger hon:

- Men det är väl inget speciellt med det? Man får väl säga vad man vill!

Jag tar ett djupt andetag. Hur gör jag nu? Ska jag berätta för henne om de 111 km av pappersexercis som STASI samlade på sig under de 39 år de terroriserade oliktänkande, liktänkande och människor som bara försökte klara dagen?

Ska jag berätta för henne att medan jag och hon strövade runt på Dublin Zoo så fick hennes pappa ett telefonsamtal i vilket man åberopade hädelselagstiftningen för att ställa in hans standupgig?

Eller nej vänta, ska jag berätta om hur jag i ren panik nästan käkade upp framsidan på the Economist, till hälften prytt av Putin, hälften Hu Jintau, och texten ”Evil” i rött, allt medan vi taxade in på flygplatsen i Xiamen?

Eller ska jag berätta om baskiska språket , Wei Wei eller Neda Agha-Soltan, född 23 januari 1983, död 20 juni 2009?

Hur jag, efter att ha damsugit en dvd-butik i Singapore efter serien Sopranos, fick en varning när jag frågade personalen efter rätt hylla. Förbjuden, really?!

Eller att en bok, förvisso skriven av en av världens grymmaste människor, är förbjuden i Bayern? Eller bokbål, ska jag berätta för henne om dem?

- Lina, kommer du ihåg landet med den långa muren? Du vet, där du trodde du såg farmor på Höga berget och katten Jansson? I det landet t.ex., där får man inte stå på gatan och säga vad man vill.

Jag behöver inte berätta för henne vad det står på plakaten, vilket land flaggorna tillhör eller vad som krävs i megafonen till höger om oss. Inte heller under vilka tillfällen i livet jag stött ihop med censur eller vilka världspolitiska händelser som är en direkt konsekvens av rädslan för andras åsikt. Inte ännu. Det spelar inte så stor roll varför någon står på Stortorget i Malmö denna snorkalla höstdag, det enda som spelar någon roll är att de kan. Och att hon aldrig, inte hon eller någon annan, ska kräva mindre!

.  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .  .

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till självaste Özz Nûjen som ni hittar här i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Perfektion.

December 1st, 2011

First Aid Kit är namnet på ett band bestående av systrarna Klara och Johanna Söderberg.  Jag har absolut ingen koll på vem de är, i sanningens namn hade jag inte hört om dem förrän igår då jag läste en recension av Niklas Wahllöf i DN. Det var en hyllande recension och en femma i betyg. En bra sådan, som delar sin framställning mellan stilistiskt ögongodis och rent initierad skicklighet. Jag gillar sånt, och så fortsatte jag att känna tills Niklas plötsligt når extas i något slags euforiskt tillkortakommande då han i sin iver att göra mätningar i varats exakthet kommer in på systrarnas hårlängd.

”Allt är exakt. Jag tror till och med systrarnas respektive hår är exakt lika långt”.

Skulle man skrivit detsamma om systrarna vore bröder? Eller om bandmedlemmarna varit män? Det finns nämligen många exempel på män som har hittat det exakta i sin musik, och som är allt ifrån samsnaggade till lika långhåriga. Men aldrig har jag läst en recensent som låtit perfektion sträcka sig så långt som till en frisyr.

Eller är jag bara ute och letar fel och brister med mina genusglasögon? Är jag en svår och hatisk kritiker av kritikerna? Kanske. Men jag tycker fortfarande inte att Niklas text rättfärdigar en objektifiering. Jag vill att bandet ska vara deras musik.  Och jag vill att man ska veta att det är undantaget som bekräftar regeln, sällan är allt en orgie i perfektion. Det blir bara löjligt att påstå. Det kan vara perfekt ändå.

Hotell.

November 16th, 2011

Många tycker att det är häftigt att bo så mycket på hotell som jag gör. Det gör inte jag. Men jag förstår att ni gör det. För många är hotell semester, lyxfrukost och att slippa bädda sägen. För mig är hotell ännu en natt hemifrån. Förra året toppade jag med trehundra sådana.

Jag kan välja att återkomma till ett hotell för att man har ställt in en skål vindruvor på mitt rum, eller byta ner mig när jag blivit uppgraderad till en svit för att jag vill ha mitt vanliga rum. Ibland kommer det skivad grapefrukt fast det inte finns på roomservicemenyn, ibland bär någon upp kaffe och tidning när jag sitter instängd och jobbar intensivt. Varje gång jag återvänder till mitt hotell i London kramar jag portiern och förhör mig om hans dotter. En del personal har blivit mina bästa vänner, till andra låter jag adressera min post och nån gav mig en kudde att ha i bilen när jag pajjat min rygg. Jag skulle nog hålla ett tacktal till alla hotell före jag skulle hålla ett till min familj.

Flådiga magasin sover ofta en natt och rankar sedan, inte sällan mot betalning, efter kriterier som man aldrig riktigt redovisar. Jo, schysst med ett spa i alperna, men läget ger ju inte en fempoängare per default. Så här kommer min lista, och jag lovar att jag kan besvara alla era frågor om mörkläggningsgardiner, lyhördhet, room service, duschstråle och funktionella hissar. Men jag kan också säga att det ibland bara stämningen som gör det. Och det är högst subjektivt.

1. Elite Plaza rum 511, Göteborg. Mitt andra hem. Älskar personalen, älskar professionalismen, älskar servicen, och, skjut mig om ni vill; älskar att det är få ungar vid frukosten.

2. Grand, Falun rum 410. Basturummet. Oh my, hit retirerar jag och sover.

3. Wynn, Las Vegas, rum 5457. Bergen från 54:e våningen. Den svaga doften i casinot. Lilla sminkbordet på toa. Dekadens. Ultralyx.

4. Mandarin Oriental, Singapore, rum 4211. Frukosten; kvinnor i kostym med headset.Yogan utomhus, bland åska och blixtar.

5. Radisson, Malmö, rum 754. Alltid ett leende, alltid frukt på rummet, inget är någonsin ett problem.

6. Radisson Portman sq, London, rum 1010. För att de alltid fixar rum trots att hela London är fullbelagt.

7. The Fitzwilliam, Dublin, rum 405. Takterrassen. Färgerna. Hattarna.

8. Four Seasons, Amman. Att de skickade conciergen att handla tamponger (och att han kom tillbaka med bindor pga visste ej vad tamponger var) var så älskvärt.

9. Elite, Luleå, rum 354. Brassan, den bruna heltäckningsmattan och den lila soffan. Som en designhimmel, fast egentligen bara ej omgjort sen 60-talet.

10.The Viceroy, Santa Monica. Måste, pga min första jordbävning! Galgar flög. Träd i bild, träd ur bild. Min kille som trodde jag hoppade i sängen. Jag soom ringer till reception och säger det numera klassiska: “Our room is shaking”.

Sen har jag såklart en massa fina som jag inte har namnet på. Flera säkert utan namn. Ni får hålla till godo!

Tina, Magnus och döden.

November 8th, 2011

Redan i januari visste jag att jag skulle dö. Det var en humbuginsikt jag skojade om tillsammans med människor med lika skojig humor. Det var mitt mycket morbida försök till självömkan med humor. ”Nu har jag inte långt kvar, tänk på det”. Efter sommaren argumenterade jag att det var nära eftersom året närmade sig sitt slut. ”När som helst nu”. Vi skrattade och skrattade, och skrattade. Någon för att de helt felaktigt anklagar mig för att vara hypokondriker. Andra för att det otänkbart svarta gjorde allt så mycket ljusare. En del för att jag aldrig riktigt kunde precisera hur, bara att jag hade fått en ingivelse. Och detta var mitt skämt, en röd tråd genom vår, sommar och vinter och det var faktiskt jävligt kul.

Sen dog jag.  På riktigt.

Det var den 7 oktober som jag dog. Mellan lunch och eftermiddagsfikat. På den tryggaste platsen jag visste, där dog jag. Ironiskt. Det var som om en liten del av mig lyfte från kroppen och tog till himlen, lite så som man dramatiserar döden på film. En liten bit av mig dog och kommer inte tillbaka. Sen idag dog jag ytterligare lite.

Så jag fick rätt, hela året har jag gått och haft rätt. I ett helt år har jag vetat att jag skulle dö och sen, i ögonblicket när jag väl gör det, så är jag helt omedveten. Men du dog ju inte på riktigt tänker ni. Nä, helt korrekt. Och det känns ju inte så mycket snopet som jävligt synd. För just nu är det lite som de sämsta av två världar.

Det enda jag kan glädja mig åt är att jag fick rätt, och det är ju kul. Om man har samma humor som vi.

Min senaste text i Metro. Simply.

October 22nd, 2011

Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.

När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sen dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?

När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför de som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?

När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sen, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?

Jo då fortsätter man leva. Lite åt gången.

Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det.

Här finns den på Metros hemsida.

Stjärnfall.

October 13th, 2011

Uppdrag Gransknings granskning av Pär Johansson, mannen bakom Glada Hudikteatern, igår samt de efterföljande reaktionerna är problematiska på många sätt.

Att tjäna pengar är väldigt fult i Sverige. Det är svensk jante i sitt esse. Att Pär begått misstag och avsiktligt gjort fel ska inte styrkas genom att han tjänat 15 miljoner på 3 år. Om vi benar upp diskussionen så var det en fråga om brott, en fråga om etik och en fråga om att kapitalisera. Man får tjäna pengar på att göra något som är gott! Man får faktiskt det. Man får ta ett stort gage för att föreläsa om allas rättigheter. Att agera bort från det är den etiska frågan. Att agera på ett brottsligt sätt är den brottsliga frågan. Det är bra att Uppdrag Granskning tar upp ämnet till diskussion. Men låt mig bara återigen inflika att man får tjäna pengar och det bör inte användas som ett sätt att underbygga det kritiska förhållningssättet (så länge det inte faller under etik och brott, har jag understrukit det nog?).

Men att folk sedan går igång på en granskning “han har ju gjort så mycket bra, det finns så många andra som gjort mer skit”, som om vore han orörlig, det är väldigt oroväckande. Det finns ingen möjlighet att granska exakt i proportion till hur allvarligt brottet är, att ta skurkar i en fallande skala med början uppifrån. Det faller ju på sin egen orimlighet att vi skulle kunna veta sådant innan granskningen är gjord. Att Pär har hjälpt en massa människor till bättre självbild och spridit både glädje och tagit död på fördomar ger ju inte honom rätt att begå brott eller bete sig som en idiot.

Sen efterfrågar jag lite mindre polemik och lite fler nyanserade frågor, som “men även om du trodde dig veta att du var tvungen att ge skådisarna en askass lön, kändes det inte fel? Isåfall, tog du någonsin upp det med kommun, försäkringskassa, skådespelarna själva, anhöriga och teaterförbundet?”. Inget är inte svart eller vitt, vare sig för UG eller för PJ.

Sen får det ju oerhörda proportioner eftersom vi älskar att se våra stjärnor falla. Ju större fall, desto mer sensation. Också det jante i sitt esse.