Helena Sandklef

World Press Photo Awards 2010

August 27th, 2010

I år fick jag besöka World Press Photo Awards i det skotska parlamentet i Edinburgh. Bredd och djup som vanligt, nedan listar jag några som berörde mig mer än andra.

3rd Portrait, singles, Jéôme Bonnet, France

Copyright: World Press Photo Awards

1st General News, singles, Kent Klich, Sweden

Copyright: World Press Photo Awards

1st People in the News, singles, Michele Borzoni, Italy

Copyright: World Press Photo Awards

3rd Arts and Entertainment, singles, Kees van de Veen, Netherlands

Copyright: World Press Photo Awards

Galleri Kontrast i Stockholm brukar visa utställningen varje höst. Annars finns en lista över turnén här.

En Dagens.

August 26th, 2010

Att läsa: Violence breeds violence. The only thing drug gangs fear is legalisation. Johann Hari om en legalisering för att tygla den mexikanska laglösheten.

Att se: The thick of it. Brittisk satir om brittisk regering. Tänk West Wing, med det uppenbara tillkortakommandet av brittisk politik. Plus galghumor.

Att besöka: Henry Rollins sista turnéstopp på the Fringe.

Att lyssna på: Sons of Anarchy-North Country

Att önska: en VW

Att ifrågasätta: De rödgrönas krav på USAs omedverkan via Fredrik Westerlund.

Att skratta åt: Fremmskrittspartiet, igen by Dag Sørås.

Att döda “det är jämställt med”: Center for the Study of Women in Television and Film vid San Diego State University kommer snart ut med en rapport som, inte förvånansvärt på nåt sätt, visar på hur tv- och filmbranschen fortfarande är överrepresenterad av män.

Sommar (epilog)

August 15th, 2010

Nu har jag inte skrivit på ett tag. 53 dagar. Det är 1272 timmar. 76320 minuter. Det ackumulerar mycket ångest. Och den är stegrande; för var dag som går så ökar ångesten med 150% ungefär. Att understryka detta genom att ställa upp en ekvation vore för smärtsamt, men ni fattar. Nu är jag tillbaka, och första raden var värst.

Sommar har kommit och gått. Så gör den varje år. Och vi gillar ju att sammanfatta saker i bulk, saker som vi omfamnar med en beteckning såsom jul, födelsedag, året som gick, semester, ja tänk vilket Facebookalbum som helst. Och nu alltså sommar. Någon kanske argumenterar att detta är den lätta vägen ut ur dimman och in i skrivarstugan. Å ja, jag är inget annat än benägen att hålla med. Men så var ju också min sommar extraordinär!

Den började väl egentligen med att jag möte upp med Lisen i London, och tre blev vi. Vi rastade knyttet med kaffe och bakverk och läsk och glass och postlunch-snacks av grandios magnitud. Hand i hand såg vi Sydafrikas målis utvisas och över vackra marockanska kreationer pratade vi vist om kärlek och liv. Fina dagar med fina eftertankar och ögonblicksbilder att stoppa i minneskistan.

Sen kom prinsessans bröllop och tillsammans med käraste Tina, hatten med flor och tre flaskor champagne tog jag mig till Operahuset och unnade mig att inta rollen som sann royalist. Kort därefter återgick vi till det normala och fortsatte nostalgitrippa över goa musikupplevelser vi ackumulerat genom åren, för att avsluta med ett hejdundrande skoskav på Fasching till Fredrik Krohnmans ära.

Jag tog Lina och flög över till pappan i Dublin. Vi tog revansch på det Zoo som två månader tidigare bjudit på snöblandat regn och tre svenskar i misär. Vi umgicks med vänner och lärde Lina historien om Guinness och hur man spelar piano på iPad:en. Vi hade djupa diskussioner om orättvisor, initierade av Lina, såsom det faktum att en del barn har engelska som modersmål och kan prata med många fler på jorden. Innan vi skulle sova berättade vi hemligheter för varann, hemligheter som vilka vi var kära i. Lina vann med 4-1, och trots att mitt enda poäng bygger på en för henne ganska vital trygghet, insisterade hon på att jag skulle välja någon upptill pappa (“tänk riktigt hårt”). Allt för att den ständiga tävlan skulle bli mer spännande.

Midsommar klädde i blommigt och iförd våra kransar prydde jag och Tina Skåre hamn. Vi dansade till takter jag sedan länge glömt och ordförrådet utökades med de avdammade “plymen”, “gladelig” och “jänta”. På kvällen dukade vi till fest i Slottsparken; porslin och linneservetter och rutiga dukar. I mörkret brann vår kandelaber och när Fredrik anlände med vit slips och stjärnglans blev en magisk afton komplett. Klockan 03.00 tömde vi snapsbuteljen och skålade för att sommaren nått sin topp.

Veckoslutet efter spenderade vi i Göteborgs skärgård där Magnus Betnér bjöd båtdivaliteter på komik. En sen natt bland Marstrands klippor blev jag lite smått religiöst fylld av livet och till tonerna av U2 lät jag tårar av lustfylld oövervinnlighet fylla ensamheten på öns sydspets. Bara för att minuter senare inse att jag var halvt vilse och att jag skänkt allt batteri på telefonen till “Who’s gonna run your wild horses”.

Vi drog ut till Ljusterö för att i goda vänners lag fiska, sola, snapsa till lunch och bada. Jag delade omedvetet in oss i lag; barn mot vuxna, och lät barnen förstå att världen inte snurrar lika mycket runt dem som runt min semester. Kanske är jag inte en barnmänniska. Men då har ju Lina å andra sidan nåt fint att se framemot när hon växer till sig lite. Mygg, nakenbad och vin i oljelampans sken gav iallafall mersmak för svenska familjesemestrar. Eller för svenska semestrar skulle det stå.

Vi åkte till Ullared på årets varmaste dag och stämningen bland oss vuxna går lättast att likna vid den slösinnade atmosfären i filmen “Summer of Sam”. Lite som att ljudet sänkts och isolerats, människor som flyter fram som små blöta kollin och interagerar genom gester utan krav på gensvar. Jag pangade bubblan genom att bjuda in till vattenkrig, med kläderna på till Linas bejublade förtjusning. Sista dagarna av Linasemestern tillbringade vi som små krabbfångare på bryggan i Mollösund. Med fettsnålt bacon och små plastspön i neonfärg fångade Lina och hennes nuvynna westcoast hangarounds 30 krabbor som man sedan lät tävla utan vare sig tydliga regler eller mål. Men Mollösund var i extas och på kvällen lovade vi varann att vi alltid ska fånga krabbor på semestern.

Mårten Andersson tog med oss till Sandhamn för show på sommarens mest stormfyllda och regnkaotiska dagar. Men regn i kubik och den unga fyllan till trots så fick vi två kvällar med tjo och tjim och glamour. Många prisade regnet eftersom Mustojackorna äntligen fick göra själv för prislappen och killarna som planterat ett trumsätt på däck lät sig inte nedslås utan bjöd på spontankonsert under presenning. Glada dagar i sjöfylleriets namn.

Den 26 juli åkte vi på en veckans turné under samlingsnamnet Badjävlar; en salig blandning av barn, dekadens, skaldjur, Hawaiian Tropic, bergochdalbana, tequila och humor. Jag log hela vägen.

I en salig men lustfylld röra packade vi snabbt ihop alla sommarminnen; minnen från en tydligt definierad period som infaller under två till tre av de betydligt varmare svenska månaderna, och flyttade till Edinburgh. Sommaren var slut och höst kom. Ny tid, nu definierad period. Och kanske kommer även den i punktform lite längre fram.

Att frias som dömd, är att dömas som fri.

June 22nd, 2010

DN’s ledare skriver under rubriken “Sista kulan” om dödstraffet och hur snett det kan gå när demokratier använder sig av denna metod i avskräckande (läs: uppfostrande) syfte. I det amerikanska domstolsväsendet där juryn i allra högsta grad är påverkbar och inte alltför sällan subjektiv, en rättsstat där många avgöranden sker i samband med slutpläderingen och där differensen i domar skiljer sig markant med socioekonomiska faktorer som största variablar, där är det extra riskabelt att utmäta ett straff som liksom inte går att ta tillbaka. DNA-teknik har belyst detta och det finns otaliga dömda och avrättade sok skulle gått fråa med dagens teknik. Sorgligt. Oacceptabelt.

Men. Jag blir mest irriterad av det naiva i, kan vi kalla det utopin:

Hade personen i stället dömts till livstid hade man i stället kunnat be om ursäkt, läsa upp celldörren och vinka adjö.

Ja. Så funkar det förmodligen. Är det något land, superland, som vill erkänna sina brott, krypa till korset och baka homecoming cookies så är det USA.

I en intervju från 2005, som jag sorgligt nog inte får fatt på, läste jag om tre killar på världsturné med sin föreläsning, en föreläsning om hur det är att bli dömd till döden. Och sedan bli friad. Vad jag minns hade de suttit av lite olika tid inbördes, mellan 5-15 år, när de rentvåddes. Deras känsla går nog lättast att beskriva som ren lättnad. Att veta att man inte ska dö utan ska få leva kan inte beskrivas på något annat sätt. Men mitt i detta kommer den syrliga amerikanska avigsidan fram, den om förlåtelse och försoning. För där vi tänker brott:preskriberat där väljer det amerikanska rättsväsendet att för alltid låta dig stå som dödsdömd brottsling. Oavsett hur långt ifrån skyldig du må vara, oavsett om du är rentvådd och frisläppt. Familjer hade vänt dem ryggen, vänner sedan länge gått vidare, deras register gjort det omöjligt att få jobb och att stämma staten för lidande, i landet där man lyckas stämma McDonalds för en brännskadad fitta efter att ha satt det varma kaffet mellan benen och kört iväg, det går inte eftersom just denna situation är undantagen. Att få hjälp att slussas tillbaka in i samhället, för att inte tala om hjälp och ekonomiska lättnader att bearbeta det trauma man genomgått, det är uteslutet. Det vore att erkänna.

En man hade friats genom DNA. I flera flera år hade han bett om att “bevisen” skulle kontrolleras genom DNA men fått avslag. Tills en alltför väl ansedd advokat läst om bevisningens alla brister, rutit till och tagit sig an fallet. Mannen släpptes efter 13 år med samma 11 dollar han haft på fickan då han arresterats. Inte mer, inte mindre.

Avskaffa dödsstraffet, men avskaffa också samhällets orimliga påföljder och avsaknaden av rättigheter, hos både dömda och friade. För vem har inte råd att kosta på sig en vinkning?

Att gråta över ett barn.

June 13th, 2010

En mycket klok vän sa nåt mycket klokt igår: man kan inte förvänta sig att alla ska dela ens lycka.

Hon är gravid. Bland hennes vänner, bland allas vänner, finns de som inte fysiskt kan bli gravida, de som inte vill bli gravida och de som inte lever i föreställningen om att bli det just nu. Det finns de som fäller en sentimental tår över en ny era med nya fokus där vänner, vin och sena nätter hamnar i periferin. Det finns de som inte törs, de som lever i singelhushåll och de som har en sjukdom som gör det direkt livsfarligt att försöka. Det finns de som varje dag kämpar mot samhällets korrupta idé om hur kvinnan identifieras till fullo först genom sitt moderskap och det finns tusentals döttrar som blir tjatade på om hur fantastiskt det vore att bli mormor “nu har jag så mycket mer tid än när ni var små”.

Och samma sak gäller förstås för män.

Men som en del i vår reproduktion finns ett informellt rättesnöre att följa, det om att barn och dess utannonserade tillkomst bara är gott och så ska bemötas. Precis som jag kan dela min väns lycka över att ha kommit in på sin eftertraktade läkarlinje uppe i Umeå blir jag, underkastad min egen egoism, ledsen över hennes kommande frånvaro i mitt liv. Likaså är många av min väns vänner glada för hennes skull, men kan inte dela hennes glädje. Och att inte tillåtas känna det man känner, må vara egoism eller avundsjuka, det är tokigt. Så länge man kan skilja på lycka och lycka, sin egen och andras, så bör man tillåtas att gråta en skvätt.

Tack du mycket kloka vän, ditt förstånd går över mitt som så ofta.

Att föräldra.

June 13th, 2010

Jag tänkte att om jag bara fick en häst skulle jag vara lycklig resten av mitt liv. I evighetens evighet. Amen.

När jag var femton fick jag min första häst. När jag var sexton tappade jag intresset.

Som ung vuxen tänkte jag att jag ska minsann inte göra som mina föräldrar. Vi pratar om det jag och mina vänner, om vår föräldrageneration och deras brister. Så blir vi inte och tummar. Sen får vi barn och underkastade vår iver att göra annorlunda missar vi allt det bra och grundar därmed nästa föräldragenerations misstag.

Efter rannsakan inser jag att jag försökt köpa Lina en häst. Hon har aldrig önskat sig en. Men får man bara en häst så blir man lycklig resten av livet. Jag fick min och livslyckan var kort. Men jag har redan glömt. I min iver att göra om och göra annorlunda missar jag symboliken för hästen. Allt det där bra jag aldrig såg.

Skrattstock 05-06-10

June 7th, 2010

I helgen arrangerades nionde Skrattstockfestivalen. Kul men trångt. Svettigt i solen, dragit i skuggan. Skratten spreds med den självklara tidsfördröjning öl och avstånd bidrar med och bakom scen fick vi vänta på att det studsade tillbaks från publiken i ytterskiktet. Många var säkert, jag är vinklad och stolt när jag håller Fredrik Andersson och Tobias Persson nära hjärtat.

Även Karin Adelsköld var bra och det var för hennes skull jag hade tagit klackskor dagen till ära. Sjukt va! Och sen mörkade jag genom att byta till platta skor. Sjukt igen va!

Håll utkik för Stockholm Comedy Festival 2-4 september.

Rätten att kränka kristna.

June 5th, 2010

Vi har religionsfrihet. Vi har yttrandefrihet. Och sida vid sida ska de existera.

Folk skriker sig hesa över Vilks rättigheter. Och han ska såklart ha dessa rättigheter oavsett vad vi tycker om själva konsten. Vi kan sedan kritisera och debattera och undra “hur tänkte du nu då?” men aldrig förbjuda eller tysta ner. När religion inskränker en av våra starkaste frihetspelare så måste vi agera.

Men varför viskar folk i Elisabeth Ohlsson Wallins fall? Varför radar vi inte upp krönikor, debattartiklar och tweets i detta vedervärdiga beslut som Världskulturmuseet tagit?

Ohlsson Wallin blir utsatt för dubbla övergrepp; först från Världskulturmuseét som valde att kväva allt i sin linda, och vidare av våra röster som fortsätter linda. Ingen stoppade Vilks rätt till offentliga rum och när någon utifrån började fäkta så stormade vi fram, vi med våra principbiblar. Men nu? Ohlsson Wallin ges utrymme att uttrycka sin sak på en stor debattsida och gensvaret blir ett försvar till bögarna och innehållet, vilket såklart är välkommet. Men det räcker inte. Både pinsamma och skrämmande försök har gjorts för att stoppa Vilks, Ohlsson Wallin får inte ens komma till. Och det går inte att låta bli att spekulera i huruvida det är lättare att skrika sig hes i försvar mot det främmande, mot det som inte kränker mig, mot det som jag skiter i för att när det kommer till min egen bakgård i form av judendom och kristendom så….ja…..kanske inte lika viktigt längre….eller “jo det är re ju, men inte så att jag tänker ta fajten. Det är ju på ett annat sätt med kristendom och judendom….”

Ja det är på ett annat sätt för det ligger närmare dig. Men antingen försvarar vi yttrandefrihetsprincipen eller så låter vi oss inskränkas. Men vi är konsekventa! Det må vara fult estetiskt eller fult moraliskt. Försvara dess rätt att vara båda. Om du törs.