Helena Sandklef

Livet taget.

March 4th, 2010

Min kompis har en kompis. De är jättekompisar. Kompisen hade precis fått stipendium att åka till Kanada och studera konstvetenskap. Kompisen skulle ha sin stora twentyfirst på en fredag. Den var planerad och organiserat, många skulle de delta i kompisens firande.

På måndagen gick kompisens mamma till jobbet. Kompisen sov. När hon kom hem var han inte hemma. Men hemma var pendelkortet, hemma var plånboken. Hemma var också jacka och skor. Det enda som saknades var ett par slitna mjukisbyxor, en t-shirt och ett par innetofflor. Och kompisen. Mamman blev orolig, och oroligare. På oron följde rädsla, misstankar, skräck och förtvivlan. Däremellan en försäkran, en konstlad försäkran om hopp, när den värsta skräckens mörker blivit gryning, en förtröstan där man tagit position som betraktare.

Min kompis var så jättekompis att han kunde lösenord till både Facebook och mail. Ingen aktivitet. Banken kollade kontot. Ingen aktivitet. Passet var förnyat och ej uthämtat. Ingen aktivitet. Twentyfirst kom och gick. Förtröstan blev knapp, svaldes av förtvivlan. Alla frågor. Alla frågetecken. Mitt i oron saknad.

En vecka senare hittar kompisens mamma slitna mjukisbyxor, strumpor, innetofflor och en t-shirt, prydligt ihopvikta i en hög bredvid Themsen.

Jag är för självmord, jag tycker individens rätt segrar över den skada man åsamkar de lidande runtomkring. Det är hemskt, det är egoistiskt. Absolut. Men fortfarande individens rättighet. Det cyniska är självmördarens sätt att lämna sin klädhög, sitt sista, kvar. Som ett budskap. Det var prydligt in i döden. Inget av mitt minne ska skändas. Jag tog mig tid, jag hade fördigövervägt. Det ger mig kalla kårar, högen med kläder. Det är värre, på nåt sätt, än det kalla mörka vattnet i Themsen.

Minnen.

March 1st, 2010

Det är tur att vi har minnen att plocka fram säger Lina. Och det är det ju. Vi samlar på minnen, så måste det ju vara, eftersom själva upplevelsen oftast är så kortvarig. I synnerhet för det där minnet sprunget ur ögonblicket.

Jag tänker ibland på mina minnen. Och då menar jag inte att jag sitter och minns utan att jag så fysiskt det kan bli rent mentalt plockat fram minnen. Som om hade jag en blandning mellan ett excelark och en välorganiserad fotokatalog. Jag tar fram, tittar på, värderar och sorterar. Lite som morfars diabilder. För många kan det aldrig bli, men man kommer alltid leva upp, hjärtat bulta lite snabbare, till de ettiketterade favoriterna.

Från Åre tog jag fram ett sånt där minne, ett favoritminne. Det är ingen episod, jag är bara en betraktare av ett ögonblick där jag själv medverkar. Vi var två, säkert många fler, men två i mitt minne. Och jag är den enda av de två som kommer ihåg: minnen är inte bara högst selektivt utvalda, de har varken självändamål eller egenvärde. Minnet värderas på högst godtyckliga och subjektiva grunder och är formbara snarare än koncisa. Ibland spelar minnen en central roll, ibland kan tvister om själva upplevelsen smutsa ner detsamma.

Hur vi tolkar och återberättar minnet för mitt egna jag är hemligt, vi kan skilda konturen men känslan, förnimmelsen, kan aldrig fångas i andra person. Mina minnen speglar ofta humör, jag accepterar en influx i sinnestämning. Jag accepterar det i efterhand, ljuger sällan för mig själv utan vet på vilken sida av mig själv jag har stått när jag skapat, modellerat och förpackat minnet.

Med fula minnen har jag inte lika stor acceptansnivå. De kommer och jag säger till dem att gå igen. Ni har inget att hämta. Men ibland bli jag smärtsamt påmind om deras del i mitt egna jag. Jag slåss mot dem när jag inte är beredd samtidigt som jag emellanåt lockar fram dem, ber dem smyga. Jag för med dessa något av en inre dialog där jag luftar, ventilerar och lär mig acceptera. För just det fina med minnen är ju också det jobbiga – de kommer inte att kunna göras ogjorda. Månne kan vi formatera om, lätta skuggor och omvärdera. Men de finns. Allt för många har försökt köra iväg dem, och fått ducka av returen.

Jag har så många fina minnen tänkte jag idag. Jag måste nog ha finast minnen! Jag finns garanterat med på topp-tio-listan över individ med vackrast minnen. Så tänker jag, på riktigt! Och någonstans blottas ju lite lätt vajsing här. För vem fan kan tävla i minnen? Och vem kan eftersträva situationer som ger upphov till finast minnen? Minnen blir ju då lite lik pricka-av-listan, den lista som man har över länder sedda, sporter att ha utövat, mat att ha ätit osv. Samlar vi bilder utifrån dess utslag i komparativ form, dvs de erhålls varken av slumpen eller genom nöje? Blir minnena viktigare än upplevelsen?

Min palett är storslagen. Men kanske bara för mig. Så länge jag känner njutning parallellt som minnena uppstår, då tänker jag inte sluta samla. Eller sluta dela med mig av dem.

Nattmat på Elite Plaza, 350kr.

February 26th, 2010

Kvinnor och barn i fängelse.

February 23rd, 2010

I helgens the Obeserver Magazine så läser jag under rubriken Born behind bars om kvinnor som fött sina barn bakom galler. Barnen har sedan blivit en anledning för dem att bryta sin kriminella bana.

“Often the women in Holloway have had very difficult life experiences,”says Marshall, “The Corston Report highlighted the high rates of abuse, violence, mental illness and drug dependency experienced by women in prison. However, pregnency does seem to offer some the possibility of making a new start with their baby”

Orden kommer från Denise Marshall som driver en välgörenhetsorganisation vilken stödjer gravida kvinnor i fängelse. Fantastiskt, tycker jag, att statistiken pekar åt rätt håll, att så många kvinnor lägger av med missbruk och kriminalitet, fädernas roll talas det inte om. Men sen när “erbjuder” barn en ny start?

Min vardag är inte din vardag.

February 21st, 2010

Mitt liv är inte som andras liv. Inte som de flestas liv. Spännande tycker nån, knasigt tycker Linas mamma. Trist, slitsamt och charmigt. Jag tycker att det är precis så här jag vill ha det, även om jag klagar mig igenom vardagen. Eller alltså, det som är min vardag.

Söndag 7. Lämnar Lina och Elin vid flyget. Bloggar och kollar re-runs av Melodikalaset, uppdaterar mig lite. Checkar ut vid fyra och drar mot Hässleholm. En man cirklar till fots runt min bil när jag letar parkeringsplats. Jag tror han till varje pris vill lappa mig. Han vill till varje pris ha en autograf. Fullsatt. Jag sitter i logen och speglar mig samtidigt som jag redigerar bilder. Någon ropar mitt namn, stör min egnaste egentid! Två tjejer är sena, jag kan inte släppa in dem eftersom de har platser i mitten mitten, parkett. Det finns inte en enda ledig stol i övrigt. En av två bryter ihop, hulkar i sin gråt. Peter fixar så att de får sitta i teknikerbåset. Efteråt omfamnar de mig. Vi kör mot Göteborg. Mysigt att köra en söndag vinternatt. Anländer Plaza. Packar upp och gläds av att  få sova i samma säng i tio dagar. Livet leker. Roomservice och dåligt film på pay-tv. Tänker att någon måste haft samlagsfest sedan vi bodde här senast, finner av nagellack röda strimmor brevid sängen. Många bröllopsnätter här, lyx och flärd. För mig just another day in a sabla hotell.

Måndag 8. Jag har inte vant mig vid snön ännu. Jag har inte vant mig vid att det är så här kallt, ännu. Eller kanske gjorde bara fula Kuba allt exotiskt. Frukosten på Elite Plaza speglar inte på nåt sätt hotellet i övrigt. Men de har c-vitamin brus. Jag brusar ALLTID på Elite Plaza. Jobbar undan. Kalkylerar och arrangerar. Vi åker till Lisen och Jonas för kött och whisky. Lisen är så otroligt söt i sin blå blus. Vi pratar om när jag bröt benet på Linda Blückert på jazzdansen, av misstag. Magnus drar till casinot men kommer snart hem eftersom han halkat på en isfläck och inte kommit in. Vi har en dispyt och han lägger sig på soffan. Sen kommer han in och säger att jag borde kolla upp mitt födelsemärke på en gång. Jag mardrömmer hela natten.

Tisdag 9. Iskallt i sovrummet. Iskallare i det som är mitt jobbrum. Jag går till Matilda för klipp&färg. Trollhättan är slutsåld, nästan på minus i antal biljetter kvar. Det gör mig lite spändare än vanligt. Vägen dit möter först rusning, sen snöstorm. Ringer tekniker för att annonsera sen ankomst. Spelar cool, som att allt vore regisserat. Succégig. Röker två cigg med Predrag för att fira. Hem och hamburgare.

Onsdag 10. Masar mig ner till frukosten i träningsbyxor utan att för den sakens skull ha tränat. Jag masar mig verkligen; slokig hållning och fötter som inte hänger med. Det femstjärniga hotellet måste skämmas över att fronta med mig. Jag sätter mig vid mitt lilla lilla skrivbord i det stora stora rummet. Jag har kanske sex meter till tak, stukatur och kristallkronor framför mig. Här ska man nog representera, inte jobba. Känner mig oavkortat felplacerad, även om ingen annan än jag observerar detta lilla misstag. Jag flyttar den enorma växeltelefonen som av någon anledning tar större delen av det lilla lilla skrivbordet och placerar i dess ställe min iPhone. Mats och Magnus åker själva till Borås, jag provar viner med Matilda på Avalon. Sen åker jag i förväg till dipp och läckerheter hemma hos Jonna och Fredrik. Jag ser Liseberg, Universeum och Gothia Towers från deras köksfönster. De har inte besökt något av dem. Gör det! Vi tar taxi hem och mitt hjärta ömmar för Mats.

Torsdag 11. Läkarbesök för att kolla födelsemärke. Spattig morgon, mest för att jag hatar knivar som skär i kroppar. Även om de tillhör en privat och väldigt uppstylad mottagning. De fryser  med flytande kväve och skrapar bort. Ingen fara på taket denna gången. Jag vill fira. Vi hämtar Mats och hela företaget lunchar på Kosmos. Vi byter till rummet med den rosa soffan. Eller vi packar, de byter. Mitt favoritigaste hotellrum. På kvällen föreställning i Falkenberg. Mamma och pappa kommer. Kul som snus. Scenen är för smal, de har en pågående revy i kulisserna. Jag vet inte vad som är överenskommet men agerar surt. Teknikern säger att han bara är kontrakterad för att rigga. Jag sväljer paniken och ber honom stanna hela föreställningen ut. Jag hälsar på min farmor. Det luktar som det alltid har gjort hemma hos henne. Tryggt och varmt och lite pirrigt för att man skall sova över. Hon säger att hon är sååååå glad att hon fick träffa mig en gång till innan hon dör. Hon pratar om olika sätt att ta sitt liv om hon skulle bli sjuk. Skräckblandad förtjusning, aldrig vill man höra om någon näras död, men fantasin gör mig nyfiken och varm i kroppen. Vi skiljs. Jag säger att hon är min stora förebild, “vet du det?” säger jag. Jag är tyngd men fylld av lugn när jag åker tillbaka. Mina föräldrar är nöjda, Magnus är inte nöjd. Vi åker hem till käraste Elite Plaza. Det enda hem jag känner nu och här, i denna stund. Vi kan inte enas om en film så Mats går in till sig. Jag och Magnus somnar i sängen till Crash.

Fredag 12. Vaknar och bestämmer mig för att ta ledigt i helgen. Jobbar. Möte med CS Nöje. AW med Lisen. Har aldrig varit på AW tidigare. Förstår inte varför de bjuder på mat och subventionerar drickat. Mats åker med till Uddevalla, jag tar ledig kväll. Handlar hjärtan i skum i förlovningspresent. Fest med Matilda och Rebeckan & friends. Klockan fyra tror jag att tiden skojar med mig. Somnar medan Magnus och Mats efterfestar sig igenom barndomen.

Lördag 13. Dricker kaffe, lär mig nytt namn: Cappuccino Scurro. Kollar film i sängen. Dagtid, konstig känsla. Tar med Mats ut på speedshopping. Åker till Varberg. Lina ringer, snön faller helt knäpptyst. Diskuterar barnuppfostran med Linas mamma. Bokför medan Magnus står på scen. Ställer in gps:en på Burger King Avenyn. Kör mot förbjuden infart. Rakt mot två piketpoliser. Parkerar, går fram och begär att få ta mitt straff. Han upplyser mig om min dubbla överträdelse: jag har parkerat i taxizon. Ber mig vänta i bilen medan han tänker över mina synder. Magnus är orolig att maten ska kallna. Herr polis kommer tillbaka och säger att det var så mycket hjärta och känslor i min ärlighet att jag kan lägga pengarna på annat. Det känns som om jag har tjänat en hacka, det känns aldrig om att jag varit lagolydig. “Breaking the law” kommer på radion. Jag rodnar, killarna asgarvar. Jag somnar till den hittills bästa Beck-filmen i soffan. Vaknar, lägger mig i sängen och somnar om till Crash.

Söndag 14. Tar med Mats, Lisen och Jonas till Freeport outlet. Mats skrattar för första gången på länge. Tar med kaffe, bakelser och sällskap upp på rummet till Magnus. Klämmer mig i ett par nya jeans och tar taxi till Konserthuset. Taxi för att jag inte kan gå när jag är nervös. 1247 av 1250 platser sålda. Mäktigt. Genom hörsnäckan uppsnappar jag försent att det gått en säkring i ljusrampen. Fantastisk föreställning, inget kvar att önska. Går i samlad tropp till Hello Monkey för lite vänskaplig bekräftelse med sköna vänner. Hem. Antiklimax. Pusta ut. Hinner tänka “hejja oss!” innan jag somnar till Wallander i soffan.

Måndag 15. Jobbar undan, hämtar Lina och Elin vid det som skulle vara 13.17 fast blev 13.47-tåget. Gör världens snabbaste sväng på Universeum. Ledig kväll och käkar middag på Kometen med föräldrarna från Ullared. Mys, inte träffats sen oktober, november..så längesen att jag inte kommer ihåg. Mamma är nypermanentad, pappa beställer in en gigantisk schnitzel. Lina är speedad och vägrar somna innan elva. Jag somnar till Crash i sängen.

Tisdag 16. Lina kissar i sängen tre gånger. Det känns som om jag inte blundat på hela natten. Lina och jag tränar innan frukost. Hon njuter, jag vill kräkas. Elin tar över och jag jobbar, har möte och återser min bror över en semla. Magnus åker själv till sitt gig i Vänersborg för min kropp vill inte, rent fysiskt. Jag och Lina kollar skaljacka till mig, hon ljuger och säger; “jag och pappa kollade på en skaljacka till dig idag, mitt förslag, för jag visste ju att du behövde en!”. Fin lögn liksom. Tog den för sanning. Magnus dementerade. Kollade Robin Hood och bloggade simultant, åt hamburgare, käkade klubbor och lästränade. Jag somnar till Crash i sängen.

Onsdag 17. Lina kissar i sängen två gånger. Jag orkar inte träna. Jobbar och går sen för att hämta sista paret Bally i storlek 39, sista på jorden tydligen. Löptränar. Åker mot Skövde i en överlastad bil. Magnus kör, Lina och Elin läser, jag ska jobba. 3G funkar inte så jag sover ikapp lite sömn. Clarion collection i Skövde men trappan är som ett trapphus från ett nymodernt hyreshus byggt på åttiotalet. Alla fyra käkar tillsammans, Lina stoppar riven parmesan i örat på Magnus och skrattar sig hes. Föreställning i teatern brevid. Succé. Fantastisk organisation. Skyndar hem för att avlösa Elin som ska dricka öl med gamla lumparkompisar. Äter hamburgare. Somnar till Crash i sängen.

Torsdag 18. Lina kissar i sängen en gång. Magnus låter mig sova när de går ner till frukosten. Jag vaknar av en obehaglig dröm där Magnus varit otrogen och kommit sju gånger. Löptränar med Elin och Lina. Trycker i Lina en burgare innan de måste ge sig av till tåget. Jobbar och förbannar giget i Falköping, det enda som varken säljer ut eller har kompetent personal. Kör dit i snömodd. Två underbara tekniker på plats. Inget 3G så jag låter Tina berätta om ett blindsms. Åker hem, fjäskar för Parnassen att låta oss äta sen middag. Njuter av vin och trerätters medan snön yr utanför. Bråkar hela natten och somnar inte till Crash, utan gråtandes i formation av en liten boll.

Fredag 19. Åker hem under tystnad. Snökaos. Tystnaden övergår till småprat. Drabbas av roadrage deluxe och förbannar förare med kuk och grått hår. Anländer hemmet för första gången på tre veckor. Ett stilla kaos, känns långt ifrån ett hem nu. Fönsterbyte medan vi varit borta. Magnus upplyser mig om att jag ska slå rekord i tillfixning. Jag orkar ingenting. Känner mig sliten som ett as. Som ett as utan hem. Väljer bort klänningen jag planerat i veckor att ha, bestämmer mig för att jeans är mer Bobbo Krull. Lämnar bilen på Avis, taxi till Elverket. Känner mig olustig bland olustiga människor. Får Bobbo till bords, Michael Jackson-kopia på scen. Jag dricker det mesta som flyter. Eller ja, inte som Mats, men nära. Taxi hem tillsammans med Peter. Mats åker med av en slump. Chauffören svänger in på McDonalds i Rissne. Vi flamsar. Bobbo ringer för att tacka för presenten och ramlar samtidigt omkull i Humlegården där han vallar Tiger. Äter upp min mat och lite av Magnus, bestämmer mig för att göra grönsakspaj också. Öppnar brev från polisen där de har fotat mig i en galet ful pose, körandes 25km/h för fort i Umeå. 2400 spänningar. Jag svär. Avslutar kvällen med Weeds. Känns bra då, klockan tre. Mindre bra sen, klockan nio.

Lördag 20. Ska packa upp och packa om. Fortfarande för berusad. Gör ett tappert försök. Träffar Matilda på Arlanda men kan inte förmå mig att fira av henne till Thailand med det utlovade glaset vin. Hon dricker, jag tittar på. Möter Fredrik i hans butik på Kastrup. Går på överskottsenergi. Somnar mellan Heathrow och vårt hotell, vaknar av att mitt danska tuggummi har klibbat fast i gommen. Checkar in, har sex, läser Doktor Glas, tränar och gör det som jag i stort sett alltid gör första kvällen i London: möter Anita på Pizza Express för skvaller och vin. Somnar i soffan till Weeds.

Söndag 21. Vaknar av ett ryck vid tanken på att min dator skulle gå sönder. Måste MÅSTE köpa en ny extern hårddisk. Fan! Lovar att den kommer pajja i securityn på Arlanda term 5. Så jävla typiskt, de är liksom efter mig känner jag. Inte alls som term 4 som är efter Magnus. Kan inte somna om. Känner att ryggen gör ont. Funderar på att messa naprapat Anna om en extra tid innan Åre. Lite som mitt liv: trycka ihop och komprimera -effektivisera. Köra två behandlingar på en dag så slipper man åka dit vid två tillfällen. Upptäcker att det gör ont på riktigt. Stretchar, surar, går upp. Magnus vaknar. Vi käkar frukost och går ut på stan. Kaffe på Starbucks för att jag älskar deras capposkum. Läser om brittiska kvinnor som fött sina barn i fängelse i dagsförska the Obeserver. Kramar om en magsjuk Anita på hennes kontor och flaggar för att jag ska köpa upp hennes rabatt i nya skor. Tvingar mig till Selfrigdes, går därifrån på en gång. Tränar. Berättar för lite vänner hur mycket jag saknar dem. Käkar sen publunch i form av lamm- och aprikoskorv med Magnus. Äter sällan tillsammans ordentligt. Pratar karriär, framtid och yttrandefrihet. Hamnar i matkoma och måste sluta prata. Hem. Nu här.

Just nu vore lyx att få sitta i sin egen soffa, äta sin egen mat och duscha sin egen dusch. Och det är inte på nåt sätt så att jag är besittningsfascist. Hör mig rätt! Det är bara så att jag oftare än ibland saknar struktur, rot och ja, vardag.

The American way -lätt att skratta åt, svår att klara sig utan.

February 16th, 2010

För ett år sedan bodde jag i New York. Eller ja, om man kan kalla det att “bo” när man maxar turistvisumet; formalisterna skriker HÖGMOD! om man etiketterar sin standard grundat på falska premisser.

Det var kallt som ett avisat stånd, dyrt som Donatellas solariekort och ångest som efter första permanenten. Men fy fan va kul! Kul som i jagvetinte! Ingen liknelse för inget är det likt! Alla hatar vi USA, alla slänger vi oss i termer om Hillbillies (eller inte jag förstås, jag säger Hillybillys), amerikaniserad långfilm, snabbmatslandet och okultiverad supermakt gödd av otyg. Presidentvalet blir aldrig som vi trott, massans hybris alltid för extensiv, turisterna klagar mer än vi förtjänat och det är tamejfan bara jänkarna som tror att man slipper dö mitt under själva kriget. De överraskar med moms i kassan, föder kristna sekter och tillverkar opedagogiska leksaker i rått kommersiellt syfte. Ja visst. Men ändå vallfärdar vi dit för att komma hem med en skrytbar minnespalett, trendiga långbyxor och Aunt Jemimahs maplesyrup. För USA har allt. ALLT! Hollywoodfilm tills jag vill kräkas och mormoner tills jag blir mörkrädd. Men de har också en massa mer, allt det där andra som inte går att sammanfatta men som gör att man väljer att bo i en frusen garderob samtidigt som man sig solar i ångest. USA har allt. Välj du din grej innan du rapar illasittnade jeans, rasism, skräp och politisk indoktrinering.

Här är min grej. Eller en av dem.

B.A.

February 16th, 2010

Jag visste inte om alternativet bortom sittplatser. Eller blev det ett snedsteg i översättningen från brittiska “seats” månne?

Alkoholismens paradox.

February 12th, 2010

Är alkoholism en sjukdom? Hos läkarkåren betraktas alkoholism som ett kemiskt beroende, likt droger och mediciner, den tydligaste av formuleringar anser att en alkoholist reagerar annorlunda på alkoholen än en normalkonsument. Eftersom gränsen mellan konsumtion och missbruk är mycket vag, och oftast bara kan definieras av den drabbade, så avskrivs ofta alkoholism som dålig karaktär, risigt omdöme. Men definitionen av en sjukdom är just “ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa”, och kritiken av denna definition torde isåfall ligga närmare än själva appliceringen. För den drabbade inbegriper missbruket en enorm skam och man finner sällan att omgivningens, bortsett från den allra närmsta kretsen, tolerans är starkt begränsad. Den stereotypa bilden av en alkoholist ger litet eller intet utrymme för tolerans. Men en tydlig distinktion bör göras mellan symtom och sjukdomsbegreppet och hur sjukdomsförloppet och dess konsekvenser ser ut. Att klassa alkoholism som en sjukdom innebär inte på något sätt en ansvarsbefrielse, det är ofta denna snurriga parallell som får folk att reagera; barn, fruar, kollegor att kritisera läkare och psykologer för att ta alkoholistens parti i en tro att man förflyttar skuldbördan.

För skuldbördan är just den viktigaste av delar i ett brutet hem, i en icke reparerbar relation, i sveket och lögnen. Men om man lyckas bortse från hämndbegäret så inser man nog att ingen människa börjat konsumera alkohol med avsikt att bli alkoholist. Därmed inte sagt att man inte kan utkräva skuld, men man måste också se till de fysiska element som föder och när begäret. Kan man inte, eller helt enkelt vägrar, se förbindelsen mellan de två, den kontext vari alkoholismen verkar, då tror jag man får mycket svårare att hantera det. Känslan att en alkoholist bör förvägras rätten att själv känna sorg och hjälplöshet inför sitt eget skadliga bruk är inskränkt, att inte tycka alkoholister förtjänar att få sitt beroende klassat som en sjukdom i medicinska termer är rent av lite illvilligt. Otaliga öppna sår till trots, man kan inte bortse från att alkoholism även drabbar alkoholisten.