Att inte få le är början till ett krig.

6 kommentarer

May 24th, 2013

Klockan 21.00 torsdagen den 23 maj kom så kravallerna, som präglat både förorter och debattklimatet de senaste dagarna, till Vällingby. Klockan 21.00 torsdagen den 23 maj utlöstes överfallslarmet från en spärrvakstkur på Vällingby tunnelbanestation, uppgång Lyckselevägen. Ett gäng svartmaskerade ungdomar hade, beväpnade med stenar, gett sig i kast med att krossa glaset. En maskerad massa med otyg mot en ensam och utsatt spärrvakt.

I spärren på Vällingby tunnelbanestation sitter det en äldre man som jag tycker väldigt mycket om. Jag vet inte vad han heter, han har stor mustasch och det största leendet man kan föreställa sig. Och trots detta ler han ytterligare lite varje gång  jag kommer. När jag ser honom väljer jag att gå förbi luckan istället för de vanliga spärrarna. När han ser mig öppnar han glaset och tar mig i hand.  Han har en sån där underbar svenska som han har gjort till sin och vi frågar varandra hur vi mår. Vi säger att nu kommer nog våren. Ibland förbannar vi vintern. Vi önskar varandra en bra dag. Leendes går jag min väg, men han trumfar mig med sin värme och sitt leende tusen gånger om.

Jag vet inte om min leende vän satt i spärren igår kl 21.00. Någon har i skräck och panik utlöst överfallslarmet i den där lilla glasburen. Fruktansvärt, oavsett vem. Men om han med det stora hjärtat satt där, då går mitt itu. För hur får man någon som tror så fint om människor, om livet, om världen, att fortsätta le efter det här?

Eftersatta förorter som urlakats på bibliotek, bank, butiker, lunchställen, fritidsgårdar och hopp, de fylls av frustration och desperation. Människor utan plattform att låta sin röst höras, människor utan sammanhang, folk som hamnar utanför den kontext vi kallar ett fungerande samhälle, ja, de kommer till slut bete sig ociviliserat och odemokratiskt. Så fel! Men hot om en lavett och ett stumt “skärp dig!” kommer inte rädda människor från detta hål av utanförskap. De må vara reaktiva, men vi måste vara proaktiva. Pro-proaktiva.

I takt med att kravallerna har eskalerat har fler och fler regelrätta ligister och huliganer tagit över; de vars frustration rann över står inte sällan ångerfyllda och ser på när deras förorter brinner. I Vällingby kan man nog konstatera att det fanns mer adrenalin än frustration. Och, to state the obvious eftersom debatten skevt fokuserat på hur vi som försöker nyanserar sägs förvarar våld: förihelvete SLUTA VANDALISERA! Alla, sluta. Lägg ner nu.

Men. Hela situationen handlar om just detta, om människor som slutat le. Det handlar om människor vars föräldrar kanske aldrig log, och vars blickar aldrig mött ett leende som ritkats mot dem. Och när allt jag vill är att gå ner till tunnelbanestationen och se mannen med det stora hjärtat och den stora mustaschen öppna luckan, ta min hand och säga att han kommer fortsätta att le, då vill jag också att alla som aldrig fått möjligheten att göra detsamma ska få den.

2012. I bilder.

8 kommentarer

January 1st, 2013

Vem bryr sig om vad jag har gjort i år? Allsköns samhällsomstörtande händelser kan ni ju hitta med sökordet “2012″ på Wikipedia. Och skulle jag  sammanfatta det politiska läget i Sverige så skulle jag nog använda politikerblooperns år. Ja, jag tittar på dig Håkan/Sten/Jimmie.

På ett personligt plan var det året av resor och försoning. Så jag låter mina resor tala för mitt år. Det jag gjorde hemma var mest att packa upp och packa ner och städa och försöka lära mig hur tv:n funkar. So, here ya go:

 

Vi startade 2012 med bästa fyrverkerierna i Singapore.

 

Vi skaffade oss ett eget litet hus i Koh Lanta.

 

jag lärde mig snorkla och såg en värld jag inte trodde fanns. Sen pustade vi ut på en öde strand.

 

Vi åkte till Tokyo och jag fick bo tillsammans med Scarlett. Eller på samma hotell. Fast inte samtidigt.

 

Vi åt japanskt. Vi drack japanskt. Vi lärde oss fem ord. Och vi såg VM i sumobrottning.

 

Jag gick all in, vintage.

 

Vi åkte ovan trädgränsen, till Val Thorens. Min skidkung till svåger var tålmodig.

 

“Kan vi inte ta en bild när du är normal?” “Okej, jag ska försöka!”

 

Vi var coola i London.

Drottningen hade någon form av jubileum.

 

Toronto, världens bästa stad!

 

Ena stunden living it large…

 

… nästa stund blodpropp och ambulans. Men det skulle visa sig att världens bästa stad också har världens bästa sjukvård. Slutet gott och if betalade.

 

Ottawa. Sådär..

 

Niagarafallen. Hur tänkte jag att det inte skulle vara blött?

 

35 grader i NY:s skugga och inte ens hotellets romantiska bakgård bjöd på tillräcklig svalka.

 

Tog båten till Queens.

 

Vi såg Mets slå Yankees, och torkade tårarna.

 

Sen promenerade vi över Brooklyn Bridge..

 

..för att fira midsommar hos Amy, på ett tak i Brooklyn Hights, precis vid East River.

 

Och utsikten, den utsikten!

 

Sen åkte vi häst och vagn från Visbys flygplats och hade det så här exotiskt i Alemdalen. Sverige, förvisso, men palm och söderhavskänsla fick bilden att kvalificera sig.

 

Vi fiskade krabbor i Bohuslän. Också Sverige, men semestersverige!

 

Vissa åkte Flumride och blev lite väl exalterade.

 

Vi hyrde världen mest underbara hus, med världens mest underbara människor, på norra Mallorca. Bezzerwizzer, skaldjur och molnfritt.

 

Vi åkte på turné. Också i Sverige. Men ändå.

 

Pappa drog före till Edinburgh, och i det ögonblick saknaden förvandlades till lycka stannade livet upp.

 

Vår lägenhet låg precis nedanför slottet så vi fick första parkett till de dagliga fyrverkerierna.

 

Vi stannade i Edinburgh hela augusti. Och det regnade bara var tredje dag.

Å så tog vi med farmor och farfar på Tattoon!

 

Jag fyllde år och min kille fixade hår och outfit och flög in bästis från London. Sen blev det drinkar och bluegrass.

 

Kristallen. Vi vann Kristallen borta i Älvsjö. Men då var programmet redan nedlagt.

 

Sen åkte fem på äventyr. Och på förbudstidens Purl hittade vi hem.

 

Jag och Lina överraskade pappa med en resa till Island, där vi hoppade mellan kontinentalplattor, åkte skoter på glaciären och..

 

..hänfördes av denna vackra geysir. Även om Helena misstog den vid namnet för japanska glädjeflickor.

 

Sen slog klockan tolv, och nu börjar vi om. Ses!

 

 

 

Nio män som inte tycker att våldtäkt, som varje år leder till 25 000 graviditeter i USA, är skäl nog för abort.

6 kommentarer

November 16th, 2012

En fråga som vi tar som så självklar, rätten till abort, är en fråga som inte på något sätt är självklar i demokratier som USA eller Irland. I Irland dog en nyligen kvinna efter att ha nekats abort trots att hon höll på att få ett missfall. Och hade USA fått en republikansk president är chanserna ganska stora att vi hade sett Supreme Court luta åt att upphäva Roe vs. Wade:

“A right to privacy under the due process clause of the 14th Amendment extended to a woman’s decision to have an abortion, but that right must be balanced against the state’s two legitimate interests in regulating abortions: protecting prenatal life and protecting women’s health.”

Dvs en federal lag som inte är fullständig i sitt skydd för rätten till abort, utan som lägger den slutgiltiga lagstiftningen, undantagen, på delstatsnivå. Jag tror det är svårt för oss att greppa exakt hur abortmotståndet, eller snarare inställningen till abort, ser ut bland politiker i USA, så jag tar hjälp av Rachel Maddow, MSNBC, från 8 november där hon låter citera nio stycken framstående republikaner som har kandiderat till kongressen 2012 (med ett undantag). Varsågoda!

. . . . . . . . . . .

Even when life begins in that horrible situation of rape that it is something that God intended to happen. - Richard Mourdock, lost senate seat in Indiana

There is no such exception as life of the mother, and as far as health of the mother: the same thing. - Joe Walsh, republican country singer

On the ‘rape thing’ I say: how does putting more violence on to a womans body, and taking the life of an innocent child thats a consequence of that crime, how does that make it better? (Reporter) Yes, but she has to live with the consequences of that crime? I know, crime has consequences. - John Koster, lost his congressional candidacy in Washington state

If it’s a legitimate rape, then the female body has ways to try to shut htat whole thing down.- Todd Akin, lost House seat in Missouris

(Reporter) What about exeptions for rape?  “There are very few pregnancies as a result of rape, fortunately, and incest, compared to the usual abortion, what is the percentage of abortions for rape? It is tiny. It is a tiny, tiny percentage. In terms of the percentage of pregnancies, percentage of abortions for rape as compared to overall abortions, it’s a tiny, tiny percentage.” (There are between 20 000-25 000 pregnancies due to rape every year in the US) -  Roscoe Bartlett, lost Hose seat in Maryland

(Reporter) Why would you force a woman who has been raped to have that baby? You know, like I say Jim, I mean my position is pro-life an you know I care about the unborn and I feel, you know, that’s really where we should be in our policy. (Reproter) What would the appropriate sentence be? Should we put her in jail, should we fine her, I mean do you have any thoughts on that? You know, those are the things that needs to be worked out through the legislative process. - Rick Berg, lost senate seat in North Dakota

(Reporter) Do you believe that a woman should be forced by the government to give birth to a rapists baby against her will? I’ve always in my career and to this day been loyal to the principal of life, I’m pro-life. I’m profoundly pro-life, I’m pro-life to my core. – John McGovern, lost senate seat in Vermont

(Reporter) Should it be legal for a woman to be able to get an abortion if she’s raped? So I am very proud of my pro-life record and I’ve always adopted the idea, the position that the method of conception doesn’t change the definition of life. - Paul Ryan, lost Vice President

(Reporter) How do you encounter a daughter or a granddaughter who’d been a victim of a rape? I live something similair to that with my own family. And she choose life. And i commend her for it, she knew my views and lucky for me she chose the way I. (Reporter) similair how? A baby outside the wedlock. (Reporter) Is that similair to rape? No no no, but picture yourself ni a fathers position, I mean it is similair! - Tom Smith, lost senate seat in Pennsylvania

- A sampling from the republicans creepy rape-and abortions comments cacaus.

Ni kallar det ofarligt, jag kallar det smygrasism.

8 kommentarer

November 15th, 2012

Jag växte upp i Ullared. “Åh, dokusåpa”, tänker ni. Nä, Ullared är en by på några tusen invånare, en sån där svensk by med ICA, en mack, en skola och maxad homogenitet. Men det här är inte berättelsen om Ullared, det här är berättelsen om Jad.

Jag mötte Jad en dag precis när det skulle ringa in från rasten. Jag gick i femman och var som minst populär. Något jag tror folk skulle påstå är en efterkonstruktion, men då vill jag förekomma dessa med att allt annat är en efterkonstruktion. Jad gick i trean och skulle in på gymnastiken, men vägrade. Mitt emot honom stod en resurs, med brytningen att döma från Göteborg. Hon kedjerökte, stod med armarna i kors och svor. “Men kom igen nurå!!!”. Jag gick fram till Jad och jag frågade om han var ny på skolan. Ja, Jad var ny på skolan och Jad ville inte ha gympa. “Han är omöjlig”, fullständigt skrek resursen, men jag stod fascinerat kvar. Jad var inte från Libanon, Jad pratade inte knagglig svenska, Jad var ingen rebell. Jad var för mig en liten kille med otrolig snälla ögon som ingen någonsin hade lyssnat på. Efter trettio minuter gick Jad tillsammans med resursen så in på gympan, jag fick skäll och en ny vänskap hade brutit sig loss från normerna på Apelskolan.

Jag cyklade hem till Jad och hans familj så ofta jag kunde. Jads mamma visade bilder från Libanon, på olivträd, ockerfärgad mark och vi åt mat med kryddor som inte på nåt sätt smakade likt grillkrydda. Jag fick utstå hån från andra på skolan; varför umgicks jag med blatten? Folk frågade mig “vad som försegick i de där hyreshusen nere på Skattagårdsvägen där invandrarna bodde” och jag svarade naivt på deras frågor med “där finns dofter jag aldrig tidigare känt, berättelser jag aldrig tidigare hört”. En värme, jag så länge hade saknat.

På slöjden gjorde jag ett hängsmycke och när ingen såg, inte ens slöjdläraren Johnny, så knackade jag in JAD på baksidan. Av Jad fick jag ett hårt armband i guldmetall med en påklistrad orange sten. Jag vaktade honom på rasten och jag kan inte räkna alla de gånger jag gick emellan när folk puttade och hånade. Varför? Gjorde jag det för att de vuxna skulle prisa mig? Nä, ingen såg vare sig Jads utsatthet eller mitt engagemang. Gjorde jag det för att bli poppis? Nä, de fick mig om möjligt ännu längre ner på inneskalan. Jag gjorde det för att jag inte kunde förlika mig med att denna fantastiska person inte skulle bli behandlad som en. Jag tror det i vardagliga termer kallas för att vara human.

Man hade utvärderingssamtal rörande Jad. Han var en bråkstake, bortom räddning. Jad flyttades till stan utan att jag fick säga hejdå. Och jag var ensam kvar på skolgården.

På omvägar fick jag höra att rektor, lärare och resurs i slutänden varit eniga i att jag varit den stora räddningen för Jad. Jag hade varit hans allt i Ullared. Men det brydde jag mig inte om. För under en period hade Jad varit min räddning bort från homogeniteten, inskränktheten och det våta täcke av likriktning som jag hatade så mycket med Ullared. Jad var lika mycket min räddning.

Det var så många saker som sades om Jad, om mig och om blattarna på Skattagårdsvägen. Det var så många röster som jag inte förstod. Men det jag däremot förstod var att där och då blev mitt liv så mycket rikare.

Sex år senare gick jag i tvåan på gymnasiet i stan. Plötsligt en dag uppstod tumult utanför mitt klassrum. En kille från en högstadieskola en bit bort hade dragit kniv och polis hade tillkallats. I en sekund som kändes som en evighet, en sekund som jag än idag kan plocka fram som ett skarpt och oblekt foto, så möttes min och Jads blick. Hans anstiktsuttryck vittnade om tusen tankar innan han vände ner blicken och fördes bort i handfängsel. Jag såg aldrig Jad igen.

Okunskap, ignorans och xenofobi har ett starkt fäste på landsbygden. Det gäller inte bara Ullared. Det gäller överallt. Jag hörde så sent som igår folk ringa in till Aschberg och klaga på att “de tar våra jobb”, och jag skämdes till döds framför den svensketiopiska taxiföraren som körde mig. “Jag är inte rasist, men..” har kommit att bli rumsrent i folks vardagsrum och skällsord som man vet är nedsättande används av princip; yttrandefrihet kallar man det, trots att man knappt kan redogöra för innebörden och utan att låtsas om att yttrandefrihet kommer med ett ansvar.

Så varför skriver jag om Jad, utanförskap och smygrasism? Jo för att om Soran Ismail, efter dagens debattartikel i Expressen, skulle bli det minsta ifrågasatt och krävd på statistik eller bevis för hans påstående att hundratusentals svenskar delar dessa rasistiska åsikter, då vill jag att ni rannsakar er själva innan ni går in i offerrollen som den anklagad medborgaren!

Wake up and smell the coffee. Freshly brewed!

Comments Off

November 12th, 2012

We are not going to have a Supreme court that will overturn Roe vs. Wade, we are not going to repeal Health reform, no one is going to kill Medicare and let old people in this generation or any generation fight it out on the open market to get themselves health insurence. We are not going to do that.

We are not gona make you clear it with your boss if you want to get birth control under the insurance plan that you are on, we are nt oging to re-define rape, we are not going to amend the United States constitution to stop gay people getting married. We are not going to double Guantanamo.

We are not scaling back on student loans beacause the countrys new plan is that you should borrow money from your parents. We are not vetoing the Dream Act.

We ar enot starting a trade war with China on Inauguration Day in January. We are not going to have, as a president, a man who once let a mob of friends run down a scared gay kid t,o held him down and forced him to cut his hair off with a pair of scissors while that kid cried and screamed for help and there waas no apology, not ever.

We are not gona have a secretary of state John Bolton, we are not bringing Dick Cheney back.

(en redigerad öppning av the Rachel Maddow show på MSNBC, 7 nov)

Don’t ask, don’t tell. But be proud.

Comments Off

October 21st, 2012

Ser HBO-dok “Gay i USA:s arme´”, om “Don’t ask, don’t tell”-policyn och inspelade under de två år som ledde upp till dess försvinnande.

På besök i Sydafrika förklarade man för mig hur familjebilden såg ut i gruvindustrin i början av förra seklet. Då hade männen en familj i staden, fru och barn, som man träffade endast några gånger om året. Sen hade man en relation i gruvan, med en annan man, som ersatte familjen under de långa perioder man befann sig hemifrån.

Jag har precis läst klart Annika Östbergs bok “Ögonblick som förändrar livet” där hon beskriver sin familj inom fängelsemurarna och hur det var ett helt naturligt steg att skaffa sig en partner i kvinnofängelset i Corono, utan att för den sakens skull se sig som homo- eller bisuexuell.

I dokumentären på HBO pratar man även om andra världskriget som en gemenskap män emellan som inte sällan övergick i kärlek, pådriven av avståndet till familj, utsatthet och rädsla. Författaren Gore Vidal säger “vi var tretton miljoner som skickats hemifrån, och homosexualiteten frodades”. Man pratar också mo det faktum att en homosexuell identitet började utvecklas under denna perioden, och “för första gången fick män som gillade män chansen att umgås”.

Oavsett sexuell läggning har vi både driv och behov. Så här har det sett ut i hundratals år. Jag kan därmed inte låta bli att småle vid tanken på hur viktigt den amerikanska militären kände ett behov av att belysa detta var, så tillvida att man förbjöds tjänstgöra om man var öppet homosexuell. Men bakom leendet, it goes without saying, ligger en djup ilska inför hur många som tvingats smyg med vem de är, och en djup sorg över alla de militärer som utpekats, avskedats och tagit sina liv.

 

Filmen bör ni se, och ni hittar den här.

I någon annans namn.

2 kommentarer

October 18th, 2012

“Jag ska knulla dig, stycka dig och steka dig i smör. Ditt blonda äckliga hår och din bröst… Du ska lyda mig!”

Jag kommer inte ihåg allt det stod i det där brevet som damp ner en julidag. Kanske det vanliga, att man visste min adress, vad jag gjorde, hur jag klädde mig. Men jag kommer ihåg att det var signerat en moderat kommunpolitiker vid namn Jonas Ransgård. Min första tanke var dock inte “fan va läskigt” utan “stackars människa att bli uthängd så här”.

Efter att ha talat med min kompis vid Tingsrätten i Göteborg beslöt jag mig för att anmäla hotet, om inte annat för Jonas skull. Jag kontaktade polisen och underströk att jag inte ville göra en anmälan mot Jonas Ransgård utan mot den anonyma brevskrivaren, och främst i syftet om nåt skulle hända mig eller om fler brev skulle dyka upp, då skulle det finnas registrerat.

På kvällen ringer det en polis. Det gäller brevet och han säger att han har ringt min mamma eftersom han inte hittade mitt nummer. Hurdå? undrar jag, jag gjorde ju anmälan för mindre en två timmar sedan? Skit samma, svarar han, vi lägger ner undersökningen. Jo, jag hade inte räknat med annat.

Min mamma ringer, livrädd, och berättar hur polisen ringt och sagt att de vill få tag på mig, men kunde inte tala om varför. Till saken hör ju att i detta avlånga land, låt mig sträcka mig så långt som i vida världen, bara finns en Helena Sandklef. Och det kan hitta.se berätta. Oproffsigt och anmärkningsvärt tyckte jag då.

Två veckor senare hör min kompis vid Tingsrätten i Göteborg av sig och berättar att hennes kollega fått ett liknande brev. Hon tipsar då polisen i Västra Götaland om mig, och nu förstår ni, nu startar förvecklingarna!

För det första visar det sig att polisen som ringde min mamma, som inte hade mitt nummer, också hade mottagit ett brev. Detta brev hade, enligt brevskrivaren, för avsikt att underrätta Västerortspolisen om att man hade hotat mig. Västerortspolisen i sin tur värderar ju inte avsändaren utan var tvungen att se Jonas Ransgård som ansvarig för brevet och därmed upprätta en anmälan. Utan min tillåtelse. Sen följer en dragkamp för vart brev som dimper ner runt om i Sverige, om vem som ska ha mina brev. En kriminalkommissarie från Västra Götaland vill att jag sänder dem till SKL, en polis i Göteborg håller två separata förhör och en utredare vid västerortspolisen ringer mig fem gånger (på min födelsedag) för att berätta hur fel det är att jag ska skicka mitt brev till SKL och att fallet hör hemma i Stockholm eftersom jag var först med att motta hotet.

Till slut skickar jag brevet till SKL och ber Västerortspolisen lösa sitt problem internt istället för att bråka via mig. Jag ber att få en kopia på anmälan som gjorts, dels av mig, dels anmälan av Västerortspolisen. Två A4 jag fortfarande väntar på. Jag frågar också om jag får kontakta Jonas Ransgård för att förklara att jag inte har upprättat en anmälan mot honom, men det får jag ABSOLUT INTE! och jag tänker att det kanske skadar honom än mer än det hjälper. I det läget, när femton tjejer and counting hade blivit drabbade, kände jag att det var bäst att ligga lågt; sjuka människor genererar ju inte sällan sjuka slut.

Idag, över ett år senare, fick jag reda på via GP att man gripit en valarbetare för Socialdemokraterna. I förra veckan. Men för att läsa mer var jag tvungen att prenumerera på deras betaltjänst (en eloge till GP+ som sedan hörde av sig och ville maila artikel/skärmdumpar). Så jag loggade in, läste på om mannen som hotat mig till livet på ett jävligt obehagligt sätt och kände mest bara “ok”.

Alla historier tillåts ofta både bra och dåliga slut. Det bra är såklart att Jonas Ransgård har fått upprättelse. Det dåliga att polisen agerat oproffsigt, dragit in mig i deras internstrid samt aldrig hört av sig igen. Men som sagt, i dagens digitala värld är det kanske meningen att vi själva ska söka upp informationen, inte att informationen ska söka upp oss.

 

EDIT: här skriver SR och Nyheter24 om händelsen.

PK-debatt, Lars Vilks och ansvar, ansvar, ansvar!

1 kommentar

October 9th, 2012

Igår var jag på Publicistklubbens debatt om Yttrandefrihet; Tintin, Lilla hjärtat och rondellhundar. Några av er kanske kommer ihåg när sociala medier surrade av ständige moderator Stina Dabrowskis oproffsigt smutsiga tjuvnypå på Ebba von Sydow i en PK-debatt i våras, och jag hade inte höga förväntningar av denna till mig tidigare idol. Medverkande gjorde:

  • Sakine Madon, krönikör i Expressen
  • Per Wirténförfattare och frilansskribent
  • Lars Vilks, konstnär
  • Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet
  • Marianne Lindberg de Geer, konstnär

Men att sammanfatta det ett dygn senare känns 2012 så yesterdays news och jag har ingen som helst ambition att köra en redogörelse för vad som sades och vad som inte sades. Jag tänkte istället återge några citat som jag gick hem med.

Som att Stina Dabrowski säger att Stina Wirsén (i diskussionen om Stina Wirséns film “Liten skär och alla små brokiga” som fått kritik för att man illustrerat en av tjejerna är svart, ett avsiktligt val av Wirsén [enligt egen utsago] för att visa på mångfald men som slutade i groteska påhopp om rasism), som är en respekterad konstnär och som ville förmedla ett antirasistiskt budskap säkerligen pratat med sina färgade vänner vid skapandet av filmen. Som att rasismdebatten handlade om svart och vit. Detta späds på av att Stina Dabrowskis snedtramp “vi skulle förresten haft en svart man här idag men han ställde in”. No comments.

Angående Vilks konst, i synnerhet rondellhundarna (ett i mitt tycke futtigt stycke konstverk) så säger Vilks själv att konsten är ju känd för att provocera fram negativa känslor. När folk inte får vad de önskar sig så får det en negativ följd. På frågan varför hans konst just riktar sig, synnerligen ensidigt, mot muslimer och hur han tog beslutet att närvara vid SION-konferensen i USA den 11 sep, så svarar han att jag kan inte springa på alla inbjudningar, att min konst riktar sig mot muslimer är helt befängt. När Åsa tar upp det avskyvärda med att en talare på konferensen liknat muslimer vid råttor säger Vilks att så inte är fallet, de säger sig absolut inte vara rasister. Och han gömmer sig återigen i konstens lukrativa gömställe, hemligstämplat och förseglat av de utvalda få: de som, till skillnad från oss, besitter en högre medvetenhet vad gäller konst. Åsa ber om bevis för motsatsen och har träffat den ömma tån; vad viktar vi mest, det vi säger i ord (av PR-skäl) eller det vi säger genom vårt agerande?

Sakine säger det självklara: att “det är jättebra att strida för yttrandefriheten men man ska inte göra det som Lars Vilks och uppmärksammar alla, i synnerhet Lars Vilks, på skillnaden mellan kritik av religion och hets mot muslimer. Och här i ligger kärnan, en kärna som Åsa Linderborg försöker klämma åt: konst i all ära, men den kommer med ett ansvar. Annars blir den verkningslös, ointressant och som i detta fall rasistisk.

Debatten behöver inte den något långa titeln “Yttrandefrihet, rasism och självcensur”, man hade kunnat banta ner den till att enbart heta “ansvar”. “Du skulle stiga i aktning som konstnär om du tog ansvar” säger Åsa Linderborg till Lars Vilks. Jag tror det tåget har gått.

(citattecken för citat, fetstil för ungefärliga resonemang)

Sensationslystet Debatt är en skam för SVT!

8 kommentarer

September 28th, 2012

Igår var det så återigen dags för Debatt, eller programmet-som-inte-låter-sig-kritiseras. Det har varit en kort och spikrak väg ner i gyttjan av sanslöst haveri, och igår ställde man sig på prispallen som vinnare i densamma.

Man väljer alltså att diskutera fallet Haddile och att i Jerry Springer-anda utannonsera att mannen som tog hand om Haddile har kastat sig in i en taxi i Malmö och är på väg till studion. Samma man som tog hand om Haddile efter att hennes mamma några veckor efter födseln lämnat landet, samme man som utreddes för grov misshandel efter de skador mot hjärnan, samt den undernäring, som Haddile uppvisade fyra månader senare. Samme man som, skriker rättskiparen, friades, men som isåfall måste utkrävas ett ansvar för att ha underlåtit att skyddat henne!

När han kommer in i studion försöker programledare Belinda Olsson att, via tolk, få klarhet i hur skadorna uppkom, men genom att svassa runt frågan med ett flackande svar och med en stressad tolk får man ingen klarhet och Olsson väljer att gå vidare. Svaret på den frågan, en fråga för att visa att man ställer både krav och honom mot väggen, samt är kritisk, måste anses vara en miniminivå av acceptans för hans medverkan. Och uppenbarligen anser man det på Debatt också eftersom man upprepar frågan. Men sen ger man upp och går vidare. Ett fatalt misstag. Antingen av programledaren, av den som författat frågorna eller av redaktionen som helhet. Man kan inte ställa den frågan och gå vidare utan att få svar. Därmed blir han en helt oacceptabel röst i debatten.

Man stoltserar också med att säga “ingen har lyssnat på hans historia” och går vidare till sänd utan att passera research eller kritiskt granska. Det är skandal att det sker och skandal att ha den attityden till sitt Public Service-uppdrag. Vidare ska alltså denna mannen representera mammans vilja och önskan?  Som en advokat i en vårdnadstvist. Med skillnaden att detta, med risk för att verka tjatig, är Jerry Springer LIVE. Vilket understryks genom frågan hur man ska kunna lita på honom och hans svar att han inte annars satt sig i en taxi och kommit hela vägen! Hey Mackarena!

Belinda Olsson säger att man inför programmet hade för avsikt att lyfta frågan “familjehem kontra fosterfamilj”. Att väga den ambitionen mot detta resultatet skulle ju vara skäl nog att sparka hela redaktionen. Att analysera resultatet är skäl nog att, som ledarskribent Daniel Swedin skriver, anmäla programmet till granskningsnämnden. Att skylla på direktsändning och att allt kan hända är bara ett bevis på att programmet inte håller; det är svårt med direktsänd debatt men kan man inte göra bättre ifrån sig så ska man inte göra det alls.

Det var i jävligt hetsiga ordalag som jag fick skit av (några på) debattredaktionen för att jag RT:ade beröm för “Betnér Direkt” på bekostnad av Debatt. Men fy fan vilket jävla debattklimat svensk tv erbjuder. Skamligt! Av alla program jag försökt pitcha på ängsliga SVT så får ett sånt här haveri bästa utrymme!

SVT – ta ert ansvar!

Övriga kanaler – se ett fönstret och gör nåt bra!

(rantar lite mindre men lite roligare gör Bakjour, läsvärt deluxe!)

Bully.

Comments Off

September 26th, 2012

Filmen Bully, som gick på SVT igår ligger äntligen uppe på Play. Jag har kopierat SVT rakt av i presentationen för jag kan inte skriva något utan att börja gråta och hata mänskligheten. Istället ska jag hämta mitt barn i skolan och krama henne och önska att hon aldrig aldrig aldrig aldrig får uppleva något som kommer få henne att känna sig mindre värd. Och sen ska jag släppa henne med vetskapen om att det hon antagligen kommer det.

. . . . . . . . .

”Barn kommer alltid vara barn” är inte längre en acceptabel ursäkt när unga människor utsätts för fysisk och psykisk misshandel. Bara för att deras jämnåriga uppfattar dem som svaga eller udda.

Dox: Bully gjordes under skolåret 2009/2010 av den prisbelönte filmaren Lee Hirsch. Vi får se hur mobbning drabbat fem barn och deras familjer i fyra amerikanska delstater. Alex, en 14-åring i Sioux City i Iowa, blir retad, förnedrad och attackerad dagligen för sitt utseende. Men han klarar inte av att berätta för sina föräldrar vad som pågår.

- Om det inte vore för dem, så skulle jag ju inte ha några vänner, säger Alex om skolkamraterna som sticker honom med sina pennor och ger honom öknamn.

Vi ser hur Alex blir slagen och förolämpad på skolbussen. Och mobbarna vet att de blir filmade.

David Long i Murray County i Georgia berättar om 17-årige sonen Tyler som begick självmord 2009 efter år av mobbning. En känslig kille som inte deltog i idrottsaktiviteter och som till slut fick nog. Vi möter också Kelby Johnson, high school-elev i Oklahoma, som kom ut som lesbisk och blev utfryst av såväl skolkamrater som lärare. I kyrkan är hon inte längre välkommen och på basketplanen vill ingen spela med henne. Av rädsla för beröring. Såväl grannar som tidigare goda vänner har tagit avstånd från hela Kelbys familj.

- Det är människor vi umgåtts med i åratal som inte ens vill vinka till oss längre, säger Kelbys pappa Bob. Kelby själv har försökt ta sitt liv vid tre tillfällen.

Mobbning är ett problem som inte känner geografiska, etniska eller ekonomiska gränser. I Bully ser vi ett gryende medvetande som uppstår när individer upptäcker att de inte längre är ensamma. Då börjar det svåra arbetet att ändra på något oacceptabelt som blivit norm. Mobbning är ett straff som utdelas i våra skolor till de som är annorlunda och försvarslösa. Många barn löper risk att begå självmord men skolorna gör väldigt lite för att förhindra detta.

Trots titeln Bully, handlar filmen om de mobbade, deras föräldrar och de vuxna som sviker.

 

Helena

Skriver och fotar. På min och andras begäran. Håller föreläsningar och producerar för television.

Kontakt

helena@helenasandklef.se +46 (0) 702 641 691

Bilder från Flickr

FlygplatsdödenHöststudierHerdeSkansen

Fler bilder

Mina favoritinlägg

Bloggar som intresserar mig

Fotografer

Sidor som intresserar mig

Bloggarkiv