Helena Sandklef

James Bulger och offerstatusen som aldrig vill gå ur tiden.

March 11th, 2010

1993 mördas 2-åriga James Bulger brutalt av två tioåriga killar. Medborgargarden bildas. Hot uttalas. Ilska sprids. Mordet var väl planlagt och visade på extraordinär grymhet. Mord är grymt. Mord på barn är grymmare. Mord där barn är inblandade på båda sidor är brutalt. Föräldrarna kräver lynchning. Om inte på Jon Venables eller Robert Thompson så på Johan Major.

Pojkarna erhöll skyddad identitet när de blev villkorligt frigivna 2001 och åter var mobben igång. Man ville inte låta dem åtnjuta skydd. Man ville ha upprättelse, skipa rättvisa i enligt med Gamla Testamentet: öga för öga, tand för tand. Pojkarna flyttades bort från Liverpool och fick nya namn matchade till sina fingeravtryck.

Nu är den ena av pojkarna, ex-Venables, tillbaka i finkan. Svåranpassad till ett normalt samhälle, en normal social kontext, är självklart en rimlig analys. Jag är inte förvånad, men förstår att det upprör. De ska minsann lära sig! Pojkspolingen ska fanimej vara tacksam för allt han fått! Han som fick en andra chans! En gång barnamördare, alltid BARNAMÖRDARE!

Nu kräver James Bulgers mamma att identiten röjs, att hans nya jag offentliggörs. För vad? Lättare tillgänglighet för spott och spä? Jag förstår att man aldrig kommer över bilderna av sin tvåårings sargade kropp, det är en syn som skulle göra den starkaste vek och nedbruten. Men nu har det gått 17 år och pojkarna, numera männen, har sonat det straff den dömande makten utmätte. Nu är det ett nytt brott på tapeten, inget som har med tvååringen på spåret att göra. Faktiskt! Mamman, Denise Fergus, begär att han ska ställa inför rätta under sitt ordinarie namn.

“On Wednesday, the Home Secretary Alan Johnson had said he believed the public “had a right to know” why Venables was back in jail.”skriver BBC.

Hur länge har detta offer straffpatent på denna brottsling? Hur långt är samhället berett att gå? Jack Straw har rätt när han säger att det är viktigare än någonsin att skydda Jon Venables nya identitet. Och plötsligt blev gärningsmannen offer.

Livet taget.

March 4th, 2010

Min kompis har en kompis. De är jättekompisar. Kompisen hade precis fått stipendium att åka till Kanada och studera konstvetenskap. Kompisen skulle ha sin stora twentyfirst på en fredag. Den var planerad och organiserat, många skulle de delta i kompisens firande.

På måndagen gick kompisens mamma till jobbet. Kompisen sov. När hon kom hem var han inte hemma. Men hemma var pendelkortet, hemma var plånboken. Hemma var också jacka och skor. Det enda som saknades var ett par slitna mjukisbyxor, en t-shirt och ett par innetofflor. Och kompisen. Mamman blev orolig, och oroligare. På oron följde rädsla, misstankar, skräck och förtvivlan. Däremellan en försäkran, en konstlad försäkran om hopp, när den värsta skräckens mörker blivit gryning, en förtröstan där man tagit position som betraktare.

Min kompis var så jättekompis att han kunde lösenord till både Facebook och mail. Ingen aktivitet. Banken kollade kontot. Ingen aktivitet. Passet var förnyat och ej uthämtat. Ingen aktivitet. Twentyfirst kom och gick. Förtröstan blev knapp, svaldes av förtvivlan. Alla frågor. Alla frågetecken. Mitt i oron saknad.

En vecka senare hittar kompisens mamma slitna mjukisbyxor, strumpor, innetofflor och en t-shirt, prydligt ihopvikta i en hög bredvid Themsen.

Jag är för självmord, jag tycker individens rätt segrar över den skada man åsamkar de lidande runtomkring. Det är hemskt, det är egoistiskt. Absolut. Men fortfarande individens rättighet. Det cyniska är självmördarens sätt att lämna sin klädhög, sitt sista, kvar. Som ett budskap. Det var prydligt in i döden. Inget av mitt minne ska skändas. Jag tog mig tid, jag hade fördigövervägt. Det ger mig kalla kårar, högen med kläder. Det är värre, på nåt sätt, än det kalla mörka vattnet i Themsen.

Minnen.

March 1st, 2010

Det är tur att vi har minnen att plocka fram säger Lina. Och det är det ju. Vi samlar på minnen, så måste det ju vara, eftersom själva upplevelsen oftast är så kortvarig. I synnerhet för det där minnet sprunget ur ögonblicket.

Jag tänker ibland på mina minnen. Och då menar jag inte att jag sitter och minns utan att jag så fysiskt det kan bli rent mentalt plockat fram minnen. Som om hade jag en blandning mellan ett excelark och en välorganiserad fotokatalog. Jag tar fram, tittar på, värderar och sorterar. Lite som morfars diabilder. För många kan det aldrig bli, men man kommer alltid leva upp, hjärtat bulta lite snabbare, till de ettiketterade favoriterna.

Från Åre tog jag fram ett sånt där minne, ett favoritminne. Det är ingen episod, jag är bara en betraktare av ett ögonblick där jag själv medverkar. Vi var två, säkert många fler, men två i mitt minne. Och jag är den enda av de två som kommer ihåg: minnen är inte bara högst selektivt utvalda, de har varken självändamål eller egenvärde. Minnet värderas på högst godtyckliga och subjektiva grunder och är formbara snarare än koncisa. Ibland spelar minnen en central roll, ibland kan tvister om själva upplevelsen smutsa ner detsamma.

Hur vi tolkar och återberättar minnet för mitt egna jag är hemligt, vi kan skilda konturen men känslan, förnimmelsen, kan aldrig fångas i andra person. Mina minnen speglar ofta humör, jag accepterar en influx i sinnestämning. Jag accepterar det i efterhand, ljuger sällan för mig själv utan vet på vilken sida av mig själv jag har stått när jag skapat, modellerat och förpackat minnet.

Med fula minnen har jag inte lika stor acceptansnivå. De kommer och jag säger till dem att gå igen. Ni har inget att hämta. Men ibland bli jag smärtsamt påmind om deras del i mitt egna jag. Jag slåss mot dem när jag inte är beredd samtidigt som jag emellanåt lockar fram dem, ber dem smyga. Jag för med dessa något av en inre dialog där jag luftar, ventilerar och lär mig acceptera. För just det fina med minnen är ju också det jobbiga – de kommer inte att kunna göras ogjorda. Månne kan vi formatera om, lätta skuggor och omvärdera. Men de finns. Allt för många har försökt köra iväg dem, och fått ducka av returen.

Jag har så många fina minnen tänkte jag idag. Jag måste nog ha finast minnen! Jag finns garanterat med på topp-tio-listan över individ med vackrast minnen. Så tänker jag, på riktigt! Och någonstans blottas ju lite lätt vajsing här. För vem fan kan tävla i minnen? Och vem kan eftersträva situationer som ger upphov till finast minnen? Minnen blir ju då lite lik pricka-av-listan, den lista som man har över länder sedda, sporter att ha utövat, mat att ha ätit osv. Samlar vi bilder utifrån dess utslag i komparativ form, dvs de erhålls varken av slumpen eller genom nöje? Blir minnena viktigare än upplevelsen?

Min palett är storslagen. Men kanske bara för mig. Så länge jag känner njutning parallellt som minnena uppstår, då tänker jag inte sluta samla. Eller sluta dela med mig av dem.

Nattmat på Elite Plaza, 350kr.

February 26th, 2010

Kvinnor och barn i fängelse.

February 23rd, 2010

I helgens the Obeserver Magazine så läser jag under rubriken Born behind bars om kvinnor som fött sina barn bakom galler. Barnen har sedan blivit en anledning för dem att bryta sin kriminella bana.

“Often the women in Holloway have had very difficult life experiences,”says Marshall, “The Corston Report highlighted the high rates of abuse, violence, mental illness and drug dependency experienced by women in prison. However, pregnency does seem to offer some the possibility of making a new start with their baby”

Orden kommer från Denise Marshall som driver en välgörenhetsorganisation vilken stödjer gravida kvinnor i fängelse. Fantastiskt, tycker jag, att statistiken pekar åt rätt håll, att så många kvinnor lägger av med missbruk och kriminalitet, fädernas roll talas det inte om. Men sen när “erbjuder” barn en ny start?